En titt in i roccolovärldens mysterier

Jag tänkte börja den här morgonen med lite hjärngymnastik (för mig alltså) genom att försöka förklara eller beskriva ett fenomen som jag inte själv är riktigt klar över – jag tänker tala om ”roccoli”. Lite sommarbilder blir det också, eftersom det var sommar när jag stötte på de här tornen. En flykt från novembern blir det på det viset samtidigt, för jag är rätt trött på den här kallgråa tiden, även om jag förstås vet ”att alla årstider har sin charm”, men jag smiter lite bångstyrigt åt sidan och tänker på vad en väninna till mig brukar säga lite då och då: ”Tack och lov att jag är judinna, då får man i alla fall klaga och man behöver inte försöka tycka att allting egentligen är bra.”

Nu till roccoli: det handlar om en urgammal italiensk metod att fånga småfåglar (som sägs ha upphört att användas, men ändå verkar finnas kvar), så här kan ni som tycker detta låter alltför motbjudande sluta läsa. En roccolo är en ”träd- och buskkonstruktion” med fångstnät spända inom sig enligt ett intrikat system. Så här kan man till exempel beskriva den: Anläggningen består av två rader av träd som är planterade i cirkel. Dessa träd är noggrant och metodiskt beskurna så att de flesta av grenarna pekar i horisontell riktning (för att vara lockande att sätta sig på om man är fågel). Innanför de båda cirklarna finns en samling buskar och småträd gärna med goda bär som kan vara frestande för småfåglar. Mellan de två trädraderna finns nät spända som fåglarna ska fastna i. Till metoden hör också lockfåglar som tränas för att få andra fåglar i fällan. Och till varje sådant här fällkomplex hör ett torn som gärna är dolt innanför ändamålsenligt klippta spaljéer. Därfrån har fågeljägaren uppsikt över det hela och där organiseras infångandet genom ett väl avvägt spel mellan lockande och skrämmande och dragande i näten. Fattar ni? Jag vet inte om jag gör det, men jag kanske får plåga er med en modell av denna märkliga konstruktion, en modell med text dels på italienska, dels på någon norditaliensk fågelfängardialekt:

plan
Modellen är hämtad [härifrån.](http://www.scalve.it/percorsi/roccoli.htm)

Den här sommaren var jag, som en del av er vet i Valle Brembana i Norditalien, och bodde då bland annat en knapp vecka i ett sådant här före detta fågelfängartorn, som för att krångla till det hela visade sig en gång ha varit en kyrka. Av Marco, en av ägarna, fick jag veta att man inte längre ägnar sig åt fågeljakt där, men han verkade liksom uppslukad eller förtrollad av fenomenet och pratade gärna och ofta om roccoli och visade bilder i massor. Då och då fällde han in ett ”può piacere o no” (man kan tycka om det eller inte), särskilt när han såg att jag såg lite illa berörd ut, men sedan fortsatte han att prata. Och jag lyssnade intresserat med en blandad känsla av lockelse och obehag, fast hur jag än ansträngde mig kunde jag ändå inte riktigt föreställa mig den här livsstilen och jag kunde inte förstå varför man ville fånga alla de här småfåglarna, som ju knappt är en munsbit var, om man ska tänka på dem som mat. Fast själva ”roccolo-arkitekturen” fascinerar mig odelat och den verkar liksom sträcka sig långt utanför själva fångstanordningarna. Alla byggnader, skjul och uthus är klädda i gröna kamouflagedräkter eller om man ser det ur omvänd riktning – varje buskage eller trädsamling innehåller ett hus. Sett ur vissa vinklar är allt en grön massa – ur andra tittar ibland en gavel eller tak fram lite lömskt.

Här kan ni se en serie i grönt (Prati Parini, Valle Brembana):

1

2

3

4

5

6

7

8

9

Nå, ser ni grönt nu?

Om Eichendorff och tyskarna

Igår när jag gjorde min morgongympa till Morgenmagazin i ARD/ZDF (Tysklands program 1 och 2 i TV), gick en reporter omkring på gatorna i någon mindre tysk stad och ställde frågan till förbipasserande om de kände till Eichendorff. De flesta svarade nej eller något vagt eller så föreslog de att det kunde vara en politiker eller en möbeldesigner eller något annat som inte stämde. Efter detta gjorde reportern en ny runda men denna gång med sin fråga utstyrd i ny dräkt. Han läste eller deklamerade två rader ur en dikt av Eichendorff och se där, nu kunde nästan alla klämma ur sig en fortsättning som var den rätta eller i alla fall nästan rätt. Jag blev lite fascinerad av detta och undrade för mig själv hur resultatet av en motsvarande kortintervjuräcka om någon av romantikens diktare hade blivit i Sverige.

Anledningen till den lilla undersökningen var att det igår var 150 år sedan Eichendorff dog och också här i svenska media uppmärksammades faktsikt detta, i Svenska Dagbladet till exempel kunde man läsa en understeckare med namnet ”Han diktade dagdrivarens vemod”. (Fast det där ordet ”vemod” i titeln tycker jag kanske inte är så välfunnet – det verkar vara ett slags försvenskning av ”Taugenichts”, som jag allt tycker har ett lättare och luftigare sinne. Taugenichts är ju ett slags vän för mig efter alla läsningar av boken – jag vet inte om det är tolv eller kanske femton gånger jag läst den.)

cdf
Caspar David Friedrich: Sommer

Fliegt der erste Morgenstrahl
Durch das stille Nebeltal,
Rauscht erwachend Wald und Hügel:
Wer da fliegen kann, nimmt Flügel!

Und sein Hütlein in die Luft
Wirft der Mensch vor Lust und ruft:
Hat Gesang doch auch noch Schwingen,
Nun so will ich fröhlich singen!

ur novellen ”Aus dem Leben eines Taugenichts”

Karl Kraus – en annan sida

När jag för några veckor sedan på en av mina lunchpromenader i trakten av Kollwitzplatz slank in på ett litet antikvariat, hittade jag en bok av Karl Kraus med ett innehåll som överraskade mig. Nej, jag vill inte påstå att jag är någon kännare av Kraus, tvärtom, men jag har gång på gång genom andra människor stött på honom och hans skrivande. Till exempel minns jag hur problematiskt förhållande mellan honom och poeten Else Lasker-Schüler var – hon klagade över hans hårdhet och oresonlighet och såg sig till sist tvingad att säga upp bekantskapen. Nu på senare tid så är det genom Bengt O:s men ännu mer genom Håkan Lindgrens Krausläsande som jag fått mina Krausintryck – Kraus som intelligent, hänsynslös och knivskarp kritiker. Så här skriver Håkan bland annat om Kraus:

Österrikaren Karl Kraus var en av 1900-talets elakaste och mest säregna skribenter. Han brukar beskrivas som satiriker, men man skulle snarare kunna säga att han var en av 1900-talets strängaste mediekritiker, långt innan det fanns ett ord för det han sysslade med. Från 1899 till 1936 gav han ensam ut en egen tidskrift, Die Fackel, där han ägnade sig åt att angripa sin tids största massmedium, pressen, med allt från elakt utklippta citat till manglande långa utläggningar. Flera av de tankegångar som vi känner igen och förknippar med postmodern mediekritik formulerade han medan första världskriget pågick, som att sanningen om samtiden finns på ytan, i reklamen och masskulturen, och att media helst handlar om media: den verkliga nyheten är inte längre vad som hänt, utan medias reaktion på vad som hänt.

Hela texten finns i Salongen.

Men det jag hittade på det lilla antikvariatet var alltså något helt annat: En diktsamling med namnet ”Wiese im Park” (Äng i parken) tillägnad hans kärlek Sidonie Nádherný. Jag känner mig nästan som en voyeuse när jag tittar in här bland dikterna och bilderna. Efterordet, som är skrivet av Friedrich Pfäfflin, börjar så här:

Am 8. September 1913 wird der 39jährige Schriftsteller Karl Kraus von dem Sportarzt Max Graf Thun im Wiener Hotel Imperial seiner sehr weitläufigen Verwandten, der damals 28jährigen Baronesse Sidonie Nádherny von Borutin vorgestellt.

Lite längre ner i samma text kan man läsa:

Karl Kraus entführte Sidonie Nádherný anderntags in jenen Teil des Wienerwaldes, der für ihn mit frühesten Kindheitserinnerungen verbunden ist, nach Hainbach, und ”Hainbach” ist in den wechselvollen Jahren ihrer Beziehung, zwischen 1913 und 1936, ein Schlüsselwort für tiefstes Einverständnis.

Och här är de två i Janowitzparken, en park som hörde till det gods med samma namn, där Sidonie växt upp. Både Rilke och Kraus har diktat om den här parken:

K+S
Karl Kraus und Sidonie Nádherný im Park von Janowitz. Sommer 1914 (Privatsammlung)

Jag väljer att läsa dikten ”Verwandlung” ur samlingen – kanske hade ni valt en annan…

Verwandlung

Stimme im Herbst, verzichtend über dem Grab
auf deine Welt, du blasse Schwester des Monds,
süße Verlobte des klagenden Windes,
schwebend unter fliehenden Sternen –

raffte der Ruf des Geists dich empor zu dir selbst?
nahm ein Wüstensturm dich in dein Leben zurück?
Siehe, so führt ein erstes Menschenpaar
wieder ein Gott auf die heilige Insel!

Heute ist Frühling. Zitternder Bote des Glücks,
kam durch den Winter der Welt der goldene Falter.
Oh knieet, segnet, hört, wie die Erde schweigt.
Sie allein weiß um Opfer und Thräne.

Vinterutsikt

hundsfinx

Nej, det är inte en varning för Londi det här. Kanske är det ingen varning alls, för inte bits väl den här färgglada plyschvarelsen i jympasfinxpose, men den sitter ganska bra bland isblommorna och tittar säkert med sin blinda sida vakande ut över vinterträdgården.

Italo Svevo: La coscienza di Zeno

![bok](/wp-content/PICT0/PICT0385_04.jpg @alignright)För ett tag sedan läste jag om en bok jag tycker mycket om, ”La coscienza di Zeno” av Italo Svevo. Boken finns i svensk översättning under titeln ”Zenos bekännelser”. Det är, tycker jag, Svevos bästa roman. Inte för att han har skrivit så många, egentligen kan man väl bara nämna två till ”Una vita” och ”Senilità”, men den är absolut den mest fullgångna. ”La coscienza di Zeno” har allt det de två första romanerna har och dessutom har den en underbar humoristisk distans som de andra två inte riktigt når fram till. Det är en riktig centraleuropeisk roman besläktad med till exempel ”Radetzkymarsch” av Joseph Roth och ”Der Mann ohne Eigenschaften” av Robert Musil.

Ett intressant kuriosum är att James Joyce under en tid var Svevos engelsklärare. Ur den här kontakten föddes en vänskap mellan de båda författarna och Joyce bidrog till att Svevos romankonst blev känd utanför en trång krets. Det sägs att Italo Svevo kan ha varit förebild för Joyce’s Leopold Bloom och att Svevos fru Livia inspirerade Joyce till Anna Livia Plurabelle i ”Finnegans Wake”.

Siegmund Freuds teorier och praktik spelar en framskjuten roll i ”Zenos bekännelser”, ja, hela romanen är egentligen en drift med psykoanalysen. En tematisk tråd i romanen är Zenos försök att genom psykoanalysen sluta röka för att därigenom bli en bättre människa. Hans oupphörliga självanalyser som följer i soffanalysernas spår stjälper emellertid alla hans försök att nå någonstans alls med sina föresatser. Han röker vanemässigt ”sin sista cigarett” vid så gott som alla på något vis viktiga tillfällen i livet och han hittar så småningom ett speciellt värde i dessa sista cigaretter. De blir att slags universalmedel mot allt ont och hos Zeno blir bekänna och bortförklara i många lägen till ett. Han är en charmerande naiv och ändå in i den innersta hjärnvindlingen genomanalyserad och medveten person. Och han är något som man skulle kunna kalla för en storslagen hypokondriker.

Här låter jag nu till sist en rad citat ur romanen i original och översättning (min) ringla fram – för att förhoppningsvis glädja er:

Si arriva all’assassinio per amore o per odio; alla propaganda dell’assassinio solo per malvagità.

Till mord drivs man av kärlek eller av hat; till att propagera för mord enbart av ondska.

Quando si muore si ha ben altro da fare che di pensare alla morte.

När man dör har man minsann annat att göra än att tänka på döden.

Una cosa definitiva è sempre calma perché staccata dal tempo.

Det som är definitivt är alltid stilla för att det är avskilt från tiden.

Non potevo stare un momento tranquillo senz’invecchiare. Ad ogni giro del mio sangue qualche cosa s’aggiungeva alle mie ossa e alle mie vene che significava vecchiaia.

Jag fick inte vara ifred ett ögonblick från åldrandet. För varje varv som blodet flöt genom min kropp så lade sig något på mitt skelett och mina ådror som betydde ålderdom.

Da allora quelle sedute furono una vera tortura ed io le continuai solo perché m’è sempre stato difficile di fermarmi quando mi movo o di mettermi in movimento quando son fermo.

Från och med den stunden blev de där sittningarna till en ren tortyr och jag fortsatte med dem enbart för att jag alltid har haft svårt för att stanna upp när jag är i rörelse eller att sätta mig i rörelse när jag är stilla.

Dimostravo così anche di aver capito perfettamente la malattia che il dottore esigeva da me.

På så sätt visade jag också att jag hade förstått perfekt vilken sjukdom det var som doktorn krävde av mig.

La miglior prova ch’io non ho avuto quella malattia risulta dal fatto che non ne sono guarito.

Det bästa beviset på att jag inte har haft den där sjukdomen är att jag inte har tillfrisknat från den.

Sto già molto meglio dacché ho saputo eliminare la libertà che quello sciocco di un dottore aveva voluto concedermi.

Jag mår redan mycket bättre sedan jag lyckats göra mig av med den frihet som den där dumskallen till doktor velat ge mig.

A differenza delle altre malattie la vita è sempre mortale.

I motsats till de andra sjukdomarna är livet alltid dödligt.