Författare: Bodil Z

I essäsamlingen (eller hur man nu ska genrebestämma den här boken) ”Dame, galline e regine – La scrittura femminile italiana fra ’800 e ’900” av Antonia Arslan, som presenterar några kvinnliga italienska författarskap från 1800- och 1900-tal, har jag hittat en intressant passus om översättarens roll. Kapitlet där den finns handlar om Anna Radius Zuccari (1846-1918), som skrev under pseudonymen Neera. Under några decennier lästes hennes romaner av en relativt stor publik i Italien och även i några andra länder i Europa. Ett land som var speciellt viktigt för italienska författare att nå ut till med sina böcker var Frankrike och översättarna som förvandlade de italienska romanerna till franska sådana hade en påfallande stark ställning. Även mycket kända och framgångsrika författare som D’Annunzio fick finna sig i att till exempel få sina verk nedkortade och beskurna ”för att passa en sofistikerad fransk läsekrets”.

Nå, i det här kapitlet handlar det om Neeras roman ”L’Indomani” (”Dagen därpå” eller ”Följande dag”) och dess väg in i franskan. Översättaren Georges Hérelle hade bland andra strykningar valt att utelämna hela sista kapitlet i boken. Neera protesterade och det utspann sig en flera år lång och mycket infekterad brevväxling mellan författaren och översättaren. I en not till ett av Hérelles brev finns en intressant anmärkning som berör (den här) översättarens ställning:

si vede chiaramente il montare dell’irritazione del traduttore, non abituato a doversi giustificare, ma anzi di solito vezzeggiato e blandito dai ”suoi autori”, quale indispensabile tramite culturale fra le due civiltà letterarie e le due lingue.

här syns tydligt den tilltagande irritationen hos översättaren, som inte brukar behöva försvara sig utan som tvärtom är van vid att omhuldas och smickras av ”sina författare”, då han ju är en oumbärlig förmedlare mellan de två litterära kulturerna och de två språken.

The Frogs in the Moon

The three Frog sisters had a house in the swamp. They lived there together. Not very far away a number of people lived in another house. Among them were Snake and Beaver, who were friends. They were handsome men and wanted to marry the Frog girls.

One night Snake went to Frog’s house. The girls were in bed. He crawled in with one of them and put his hand on her face. She awoke and asked him who he was. He said he was Snake. When she learned this, she said she wouldn’t marry him and told him to leave at once. She called him bad names like ”slimy-fellow”, ”small-eyes”, and so forth. Snake returned and told Beaver of his failure.

The next night Beaver went to Frog’s house. He also crawled in bed with one of the girls and put his hand on her face. She awoke, but when she found out who he was, she told him to get out. She called him names like ”short legs”, ”big belly”, ”big butt”, and so forth. Beaver felt hurt, and going home began to cry. His father asked him what the matter was, and Beaver told him. The father said, ”That’s nothing. Don’t cry. It will rain too much if you do.” But Beaver said, ”I will to cry.”

As Beaver continued to cry, much rain fell. Soon the swamp where the Frogs lived was flooded. Their house was under the water which covered the tops of the tall swamp-grass. The Frogs got cold and went to Beaver’s house. They said to Beaver’s father, ”We wish to marry your sons.” But old Beaver said, ”No! you called us bad names.”

The water was now running in a regular stream. The Frogs swam away down the stream until they reached a wirlpool. The wirlpool sucked them in, and they descended to the house of the Moon. The Moon invited them to warm themselves at the fire. But they said, ”No, we don’t want to sit by the fire. We want to sit there.” They pointed at him. – – – He said, ”Here?”, pointing at his feet. They said ”No, not there.” Then he pointed at one part of his body after another. They didn’t like any of the places, until he reached his brow. When he said ”Will you sit here?” and pointed at his brow, they all cried out ”Yes!” and jumped on his face. This spoiled his looks. The Frog sisters can be seen on the Moon’s face even today.

(Lillooet)

PS Jag har tidigare publicerat en annan berättelse ur samma samling här: The Origin of Corn

Då och då blädderläser jag i den här lilla lettiska antologin, som jag köpte mig på bokmässan i september:

En del av författarna känner jag till från förut till exempel Inga Abele, som jag har skrivit om både här och i Salongen, Pauls Bankovskis, som jag lyssnade på i Leipzig i våras, Juris Kronbergs, som jag hittills mest känner som översättare av lettisk och även estnist litteratur. Ytterligare några känner jag igen namnen på och jag har väl också läst en eller annan rad av den ena eller andra av dem. Men nu till min nyupptäckt: Guntars Godiņš. I den här boken finns det sex dikter av honom, flera av dem ett slags figurdikter som jag inte kan återge här. Jag väljer i stället att läsa dikten ”Rummet” för er och det är också den som gjort det starkaste intrycket på mig:

Rummet

Stolarna kom högtidligt fram till bordet.
Från taket sänkte sig lampan,
elegant som en spindel.
Böckerna lyfte sina vingar
och sökte ljus likt nattfjärilar.
Soffan sträckte på benen och gäspade.
Fönstren öppnande gardinerna och gnuggade sig i ögonen.
Dörren öppnade munnen
för att säga eller svälja någonting.
Ut ur skåpet klev –
skjortor, byxor, rockar, slipsar –
och började hänga runt tystnadens hals.
På fönsterblecket förvandlades en nyligen
död fluga till sin egen skugga,
föll ner på gatan och gick sin väg.
Jag satt i ett hörn likt en bortkastad väska
och tänkte att det icke-levande är så levande.
Tidigt på morgonen återfanns jag död av en blomma,
som av en händelse råkat gå förbi mig på väg till köket
för att släcka törsten.

översättning: Juris Kronbergs