Författare: Bodil Z

Jag läser och läser och visst, det mesta jag läser är faktiskt bra eller ibland till och med mycket bra, men någon gång mellan varven – så där vart hundrade år – springer jag in i en bok som är helt annorlunda och som hamnar i en helt annan kategori i mitt inre bokskåp. Alldeles nyss läste jag de sista raderna i en sådan bok och jag vet bara att jag måste läsa om den, men just nu finns ingen tid, fast jag kan läsa den inne i huvudet, i skogen, på cykeln, närsomhelst, varsomhelst.

Den här är det: ”Quer pasticciaccio brutto de via Merulana” och det är Carlo Emilio Gadda som har skrivit den. Lustigt nog har den faktiskt ett händelseförlopp, det rör sig om ett slags deckare, åtminstone börjar boken så: En juvelstöld och ett mord med juvelstöld i två lägenheter i samma hus i ett folkligt kvarter (ägarna till juvelerna är ekonomiska undantag i huset) i Rom inträffar med två dagars mellanrum. Här kunde man tro, nej, det kunde man inte alls, det märks redan från början att det här är något annat än en ”spännande berättelse om hur man får fast en tjuv och en mördare”. Man får aldrig tag på några gärningsmän, egentligen fjärmar man sig mer och mer från en lösning ju längre in i boken man kommer, men kanske hade det inte spelat någon roll om gåtorna hade lösts, för ett sådant gåtlösande hade ändå bara blivit en lös garnända i den här härvan som är livet.

Så här börjar boken: ”Tutti oramai lo chiamavano don Ciccio.” Vid det här laget kallade alla honom för don Ciccio. Vi får strax ta oss en närmare titt på kommissarien don Ciccio: han är ganska liten och satt, han har ett tjockt tjockt krulligt hår, som en persianmössa som börjar i mitten av pannan, han verkar lite småkorkad – men detta visar sig så småningom vara fel – han kommer från en håla i Molise i Södern och han är inneboende hos en fin fru som egentligen tycker att det är under hennes nivå att hyra ut rum, vi får veta detaljer om hans klädsel och hans morgonrutiner. Redan under läsningen av de första två-tre sidorna märker läsaren att det i den här boken talas ett språk som bara kan finnas mellan just dessa pärmar. Språket är en blandning av ”romanesco” (romdialekt), venetianska, napoletanska, ”molisano”, ”piemontese” och ”italiano aulico” ( italienskt högspråk) och däremellan finns stänk av franska, engelska, tyska, latin och grekiska och över alltsammans eller in i emellan allt flyter en massa av kreativa förvrängingar av dessa språkelement. Nu kan man kanske tro att det här är en bok som fastnar i språkytan och den lingvistiska ekvilibristiken, men så är det inte – den här boken genomströmmas av kärlek till människan i alla hennes eländiga eller mer eller mindre (mest mindre) storslagna gestalter. Den enda människan som kanske inte riktigt får del av värmen är Mussolini – romanhandlingen utspelas 1927 – men han ställs egentligen bara undan på ett slags imaginär hylla – visserligen gång på gång – och benämns ”pupazzo” eller ”Quer Tale” (den där) eller något liknande. Den ställer vi undan.

Don Ciccio känner Liliana Balducci, kvinnan som blir mördad i romanens början, och han är dessutom lite vagt förälskad i henne. När han kommer för att göra husundersökning efter mordet, utspelar sig en märklig och möjligen på gränsen till grotesk scen. Liliana ligger på golvet med till hälften avskuren hals i en pöl av blod. Hennes kjol har åkt upp så att man ser trosorna. Don Ciccio är djupt chockad men också lockad och han betraktar länge Lilianas kropp, särskilt stället där kjolen har åkt upp. Scenen hotar att bli makaber, men den blir inte det, don Ciccio känner förtvivlan, lockelse, medlidande, skam, vi ser Liliana i hennes elände men ändå bortom allt elände, vi ser don Ciccio i alla hans mänskliga svaghet, men också i hans styrka och hela den här egendomliga scenen höljs i medmänsklig värme och det är inte minst det här Gadda-språket som bidrar till att detta inte blir cyniskt eller förnedrande.

Som helhet innehåller ”Quer pasticciaccio brutto de via Merulana” mycket komik – jag skrattade på många ställen – men egentligen blir aldrig någon människa förlöjligad. Vi träffar småtjuvar och prostituerade i Roms ytterområden, byråkrater, aristokrater, konstaplar, karriärister – alla eller de flesta måna om att göra någonting av sig själva trots allt och som roligast eller som komiskast är de förstås när de tror att de imponerar eller gör gott intryck på omgivningen. Och nästan alla talar de väldigt mycket och den här ”röstväven” med alla dess nyanser, pärlor och knutar blir till ett uttryck för människan eller den pulserande mänskliga världskroppen. Vi är i Rom, men vi är i Världen och den inre monologen här stannar inte inne i någon speciell enskild människokropp utan den är hela världskroppens röst, människolivets mångfasetterade, mångfärgade röstmyller som bubblar och sprakar och lever.

Gaddas berättande ringlar runt i och förlorar sig – utan att förlora något alls – in i de allra minsta detaljernas pulvervärld. Ofta stannar hans blick på människokroppen – på de vackra, de fula, de unga, de gamla. Vi får ingående detaljbeskrivningar av underbara kroppar, men också av kroppar i sönderfall, av ansiktens skönhet, av ansiktens vanställdhet, alltsammans invävt i sina lukter och utsöndringar – men alla dessa ansikten och kroppar blir till delar av en helhet, en helhet som någon håller i med varma varsamma händer och som också innesluts i en ”immemore memoria” – i glömskans minne. Fast don Ciccios hår är något man aldrig glömmer om man läser den här boken. Som en pälsmössa. Och djupt ner i pannan.

Kan man läsa den här boken i översättning? Jag vet inte, i alla fall måste det vara en av de svåraste saker man kan tänka sig att översätta, som ”Finnegans Wake” ungefär, tänker jag mig. Den finns inte på svenska, men på en hel del andra språk: franska, engelska, tyska, tjeckiska, spanska, portugisiska, rumänska, hebreiska, japanska, serbo-kroatiska och katalanska – kanske ännu fler. Här är en Gaddasida, där jag bland annat hittade de här bokomslagen – och det jag visade först också:

Jag försöker att för en stund ta mig upp ur min höst-vinter-svacka. Jag läser en liten novell av Aleksandr Solzjenitsyn, en novell som utspelar sig under ett äppelträd:

Att andas

Det har fallit ett lätt regn under natten. Himlen är alltjämt överdragen av moln, och då och då kommer några fina stänk.

Jag står under ett snart överblommat äppelträd – och andas.

Inte bara äppelträdet utan också gräset runtom ger ifrån sig en aromatisk ånga efter regnet, och det finns inget namn för den ljuvliga vällukt som fyller luften. Jag drar in den med fulla lungor, förnimmer dess arom med hela mitt bröst, andas, andas, än med öppna, än med slutna ögon, jag vet inte vilket som är bättre.

Detta är den enda frihet, den enda men också dyrbaraste frihet, som fängelset berövar oss, att få andas på detta sätt, andas här. Ingen jordisk föda, inget vin, inte ens en kvinnas kyss är för mig ljuvligare än denna luft, som är fylld av blomdoft, fuktighet och friskhet.

Vad gör det sedan, att det blott är fråga om en liten stackars trädgård, inklämd mellan femvåningshusens burar.

Jag hör inte längre motorcyklarnas knatter, radiogrammofonernas vrål och högtalarnas smattrande. Så länge man ännu kan andas under ett äppelträd efter ett regn, är livet alltjämt värt att leva!

(översättning: Hans Björkegren)