Vid Kleists grav

Så här två dagar efter Kleists dödsdag tänker jag besöka hans och Henriette Vogels gravar i en av Berlins utkanter.

park

Själv tänker jag låta mig ledsagas till graven av Theodor Fontane som skriver så här om den i ”Wanderungen durch die Mark Brandenburg” (”Fünf Schlösser”: ”Dreilinden”):

Der Weg von Dreilinden her aber ist ein anderer und mündet erst in verhältnismäßiger Nähe von ”Kleists Grab” in einen sowohl dem Neu-Babelsberger wie dem Dreilindner Wege gemeinschaflichen, von Werft und Weiden umstandenen Wiesenpfad ein, der auf die (wie schon hier bemerkt werden möge) sich dem Auge völlig entziehenden Begräbnisstätte zuführt.

An eben erwähntem Einmündungspunkte gesellte ich mich einer ”Partie” zu: vier Personen und einem Pinscher, die, den Pinscher nicht ausgeschlossen, mit jener Heiterkeit, die, von alter Zeit her, allen Gräberbesuch auszeichnet, ihre Pilgerfahrt bewerkstelligten. Es waren kleine Leute, deren ausgesprochenster Vorstadt- und Bourgeoischarakter mir, in dem Gespräche, das sie führten, nicht lange zweifelhaft bleiben konnte.

Die Tochter ging ein paar Schritte voraus. ”Er soll ja so furchtbar arm gewesen sein”, sagt sie mit halber Wendung, während sie zugleich mit einem an einer Kette hängenden großen Medaillon spielte. ”Solch berühmter Dichter! Ich kann es mir eigentlich jar nich denken.”

”Ja, das sagst du wohl, Anna”, sagte der Vater. ”Aber das kann ich dir sagen, arm waren damals alle. Und der Adel natürlich am ärmsten. Und war auch Schuld. Denn erstens diese Hochmütigkeit und dann dieses Kladderadatsch und diese Schlappe. Na, Gott sei Dank, so was kommt nicht mehr vor. Davor haben wir jetzt Bismarcken.”

"Ach, Hermann", unterbrach ihn hier die Frau, "laß doch den. Hier sind wir ja doch bei Kleisten. Und arm? Ich hab es janz anders gehört; um eine kranke Frau war es. Und er soll sie ja so furchtbar geliebt haben."

"I, Gott bewahre", sagte der Mann in einem Ton, als ob es sich um das denkbar Unglaublichste gehandelt hätte.

Den här underbart ironiska och ändå finstämda texten kan jag tyvärr inte översätta i en handvändning – om den inte ska förlora stora delar av sin underfundighet och charm – och mer än en handvändnings tid har jag inte just nu, men en eller annan passage kan jag stå till tjänst med om någon skulle vilja det.

Adam Zagajewski: Vår värld

Jag vill läsa ännu en dikt av Adam Zagajewski här. Den finns i diktsamligen ”Anteny” och det är Anders Bodegård som har översatt den – och skickat mig den (tack!).

Vår värld

. . . . . . . . . . . .W. G. Sebald in memoriam

Jag träffade honom aldrig, jag känner bara
hans böcker och märkliga fotografier, liksom
hittade på ett antikvariat, och mänskliga
öden, liksom hittade på ett antikvariat,
och rösten som berättar så lugnt,
blicken som sett så mycket,
blicken som var vänd bakåt
och varken såg bort från fasan
eller hänförelsen;
och vår värld i hans prosa,
vår värld som är så lugn — men
full av fullkomligt bortglömda brott
till och med i de söta småstäderna
vid havets eller oceanens strand,
vår värld full av tomma kyrkor,
skårad av järnvägsspår, ärrad
av forna skyttegravar, autostrador,
skårad av ovisshet, vår blinda värld,
nu berövad dig.

blågrön

Lutande tornet i Brno

Portalen till gamla rådhuset i Brno har en åtminstone delvis gåtfull utsmyckning.

portal

![torn](/wp-content/PICT/PICT7111_3.jpg @alignleft)Varför ormar sig det mittersta tornet på det här viset? Är det kanske just i färd med att veckla upp sig? Och Justitia strax under ”tornormen” verkar inte hon också lite yr eller förvildad? Hon svänger så sorglöst med svärdet och vågen omkring sig och inte täcks hennes ögon av någon bindel.

Här strax intill i portvalvet som för in till rådhusets innergård hänger förresten lindormen i sina kedjor. Kanske finns det något samband mellan lindormen och tornormen (för att nu irra in på ett barnsligt Umberto-Eco-spår).

I den här märkliga staden finns förutom de här ormarna flertusenåriga katakomber där man kan dricka vin i flackande ljussken med ett avlägset spårvagnsmuller i takvalvet och väggarna och vid det mäktiga slottet Špilberk som från sin höga plats ser ut över staden finns dessutom en så kallad gloriet. Och det vet vi ju vid det här laget nästan vad det är.

.

.

.

.

Novembersol

Visst är det svagt och trevande det här solljuset,men nog är det ändå skönt att komma ut ur den grå molnbubblan för några timmar i alla fall.

stam

Kärret andas ett disigt skimmer. Det verkar nästan som om ljuset bodde där inne i mossan under de tunna björkstammarna.

mosse

Tjärnen i skogskanten har i hemlighet klätt sig blommigt och lövigt – den bär en blommig isklänning med små stänk av solljus.

isklänning

Solen kryper genom granmörkret över isen

tjärn

och längs snöfläckarna på vägen hem…

väg

Passato remoto – resa längs Garganos nordsida

Idag vill jag berätta om en liten resa längs nordsidan av den italienska sporren som jag gjorde en gång för länge sedan:

x

Vi bröt upp från campingplatsen utanför Rodi. Det gick inga bussar norrut så vi bestämde oss för att lifta. På kartan hade vi sett att det gick en bilväg på den smala landremsan mellan Lago di Varano och havet. Det måste vara en fantastisk väg, på en sidan havet och på andra sidan sjön, tänkte jag.

Under ett träd alldeles utanför tältplatsen ställde vi oss och började hålla utkik efter bilar. Lite trötta var vi efter en väldigt myggig natt; jag hade i och för sig kommit ganska lindrigt undan, bara ett trettiotal stick och detta trots att jag legat ovanpå sovsäcken; det hade varit en varm natt. R. hade legat ordentligt instoppad i sovsäcken men ändå fått så många stick som över huvud taget fick plats på en underarm och en kind. Han hade inte sovit alls nästan, i stället kunde han berätta om mössen som natten igenom sprungit upp och ner för trädet vi låg under.

Men nu ser vi alltså fram emot en vacker färd mellan två vatten. En liten Fiat stannar till och vi kliver på, R. där framme och jag i baksätet. Föraren blir lite störd när han märker att R. inte talar italienska, men det går över eftersom han kan prata med mig. Där bak har jag dessutom en annan uppgift – jag håller reda på äggen som ligger lösa i sätet och jag ser till att de inte ramlar ner – hur gjorde han innan, när han inte hade någon äggvakt? Förväntansfulla tittar vi ut genom fönstren, nu måste man väl snart kunna se havet… eller sjön. Men nej, allt vi ser är spretiga, låga buskar och på ena sidan skymtar ett sumplandskap i bakgrunden. Till sist frågar jag mannen om vi inte snart är vid havet. Där bakom någonstans är havet, säger han och pekar mot snåren till höger och det där är Lago di Varano – han pekar mot sankmarken.

I Lesina som ligger vid nästa sjö, Lago di Lesina, stiger vi av och tackar äggmannen. Vi går in i staden och letar upp ett pensionat, det ska bli skönt att sova med tak över huvudet. Vårt rum visar sig ha en mycket originell form, det är som en korridor där två sängar är uppradade efter varandra som tågvagnar.

De två pensionatstanterna sitter i köket och fläktar sig med hemmgjorda solfjädrar. ”Vad finns det att se i Lesina?” frågar jag försiktigt. Den ena tanten suckar tungt och tittar på den andra, hon suckar också. Hon himlar lite med ögonen och sedan svarar hon i uppgiven ton: ”Piazza Fontana, men det finns inget vatten i fontänen och sedan har vi havet, men där luktar det illa just nu.” Hon suckar igen.

På kvällen går vi ut och snart är vi på stadens promenadstråk. Det sträcker sig från Piazza Fontana till havet. Hela Lesina verkar vara där, man hälsar på varandra, man stannar och pratar i små grupper. Över Piazza Fontana bildar sorlet en tät tät väv av röster. R. är lite missnöjd och tycker att jag lurat honom till ännu en "sådan där hopplös plats". Vi flanerar lite bland folket och plötsligt är det något som klappar R. på axeln: ”Ciao, Salvatore!” Jag skrattar och den unge mannen ursäktar sig: ”Jag tyckte att du såg precis ut som Salvatore.”