Författare: Bodil Z

Salongen har legat i en ganska lång vinterdvala den här gången, men nu håller den på att återuppstå – i en delvis ny skepnad. Jelena Selin och jag håller som bäst på och bastlar in alla de tidigare texterna och någon ny. De är hon som är ingenjören och jag som är hantlangaren i den här manövern.

ingenjören och hantlangaren

För er som inte känner till Salongen kan jag berätta att det är en nättidskrift om europeisk litteratur som drivs av Jelena och mig. Tyngdpunkten i vårt litterära Europa befinner sig ett stycke öster om det som åtminstone i Sverige brukar betraktas som Europas mitt, men säkert närmare dess verkliga centrum. Någon gång i början av mars är det två år sedan vi började och vi har tillsammans med ett antal andra skribenter under tiden som varit hunnit skriva om litteratur från en stor del av Europas länder. Jag räknar upp ur minnet: Ukraina, Tyskland, Polen, Rumänien, Italien, Ungern, Danmark, Litauen, Spanien, Lettland, Sverige, Vitryssland, Portugal, Kroatien, Ryssland, Frankrike, Estland, Tjeckien, Grekland, Serbien och Österrike. Nu är det här förstås inte någon tävling om att samla på länder, men det är ändå inte likgiltigt att den här spridningen finns. Också i tiden strävar vi efter att inte vara för trånga; visserligen har vi skrivit mest om litteratur som tillkommit under de senaste decennierna, men det finns också en rad undantag bland våra texter.

Under ännu en dag eller två (eller mer om något oförutsett händer) kan ni som vill titta in i den ”gamla” Salongen – det är bara att klicka på salongslänken under rubriken ”Litterärt” i listen här bredvid. Men rätt som det är så kommer Salongen i sin nya skepnad med delvis nya texter att dyka upp när ni trycker på länken. I ett inledningsskede kommer Salongen att vara en halvkaotisk byggarbetsplats, men det kanske kan vara lite intressant också att titta in i en salong i vardande. Och i vilket fall som helst ska det inte dröja länge innan allt är åtminstone hjälpligt på plats.

Jag läser vidare i Pentamerone. Som jag berättade härom dagen ingår det i den tidiga varianter av folksagor som de flesta känner till genom bröderna Grimms sagosamlingar. Dessa tidiga versioner av sagorna är ofta både råare till innehållet och trassligare till uppbyggnaden än dem vi möter hos de grimmska bröderna, men de har vid sidan av detta ett slags rufsig och vild charm som är något alldeles eget.

Första dagens sjätte saga, som följer på en saga om en loppa som göds med blod tills den blir stor som ett får, är en askungesaga och den berättas av ”Antonella bavosa” (den dreglande Antonella). Sagan bär namnet ”La gatta cenerentola” (Askkatten) och som vanligt kommer det först en kort resumé av innehållet och den ser ut så här:

Zezolla, istigata dalla maestra a uccidere la matrigna e credendo che quella, divenuta, per opera sua, moglie di suo padre, la tenga cara, è posta invece alla cucina. Ma, per virtù delle fate, dopo varie fortune, si guadagna per marito un re.

En relativt fri översättning av denna inledning:

Zezolla uppviglas av lärarinnan till att döda styvmodern, varpå lärarinnan tack vare Zezolla blir faderns hustru. Flickan väntar sig därför att bli behandlad väl, men skickas till köket. Lyckan tar sedan olika vägar, men till slut får Zezolla genom feernas försorg en kung till make.

Zezolla lever först ganska ensam med sin far, änkeprinsen. Hennes enda sällskap utom fadern är hennes syfröken, som lär henne alla sömnadens hemligheter. Efter en tid gifter sig fadern emellertid med en ond kvinna som hatar Zezolla. Flickan klagar gång efter annan sin nöd för sin lärarinna. Till sist säger syfröken: ”Gör så här! När din far är ute, be då din styvmor att ta fram en gammal klänning ur kistan. Säg att du vill ha den för att inte slita så mycket på den nya. När din styvmor ber dig att hålla i kistlocket ska du göra det, men medan hon gräver i kistan ska då släppa ner det tunga locket över nacken på henne så att hon kvävs. Efter det – din far kommer säkert att förlåta dig – ska du övertala din far att gifta sig med mig.”

Zezolla följer lärarinnans råd och när sorgetiden är över förmår hon sin far att gifta sig med lärarinnan som förresten heter Carmosina. Strax efter bröllopet står Zozella en dag på en balkong och det kommer en duva till henne som säger: ”Jag är de sardiska feernas duva. Om du någon gång behöver något, så kalla på mig så ska jag uppfylla din önskan.”

Under den första tiden efter giftemålet behandlar Carmosina Zezolla väl, hon får de godaste matbitarna och kläds i underbara tyger. Det visar sig emellertid efter ett tag att den nya styvmodern har sex egna döttrar, som ingen vetat någonting om tidigare och dessa kommer nu och slår sig ner i huset. Zezolla kommer mer och mer i skymundan, inte ens fadern ser henne längre. Hon sitter ofta ensam vid spisen och alla kallar henne ”Gatta cenerentola” om de alls säger något om eller till henne.

En dag måste prinsen ge sig iväg till Sardinien. Han frågar alla döttrarna vad de önskar sig. Styvdöttrarna ber allesammans om smycken, vackra kläder och allt möjligt tingel-tangel. Zezolla, som blir tillfrågad sist, säger: ”Be feernas duva att skicka mig något – om du glömmer det, kommer du varken fram eller tillbaka.”

Efter en tiden på Sardinien styr prinsen kosan hemåt igen. Han har skaffat allt styvdöttrarna bett om, men Zezollas ord har han glömt. Han stiger ombord på skeppet, men skeppet kan inte lämna hamnen. Prinsen får genom en fe veta att det beror på att han glömt sitt löfte till dottern. Han skyndar sig till feernas grotta och framför Zezollas önskan. En vacker ung kvinna räcker honom då en dadel, en hacka, en guldkanna och en sidenduk.

När Zezolla fått sina gåvor, planterar hon genast dadeln i en vacker kruka och morgon och kväll sköter hon sedan om den lilla plantan med hjälp av hackan, kannan och sidenduken som hon torkar av den med efter vattningen. Snart är dadelpalmen stor som en kvinna och ut ur den kommer en dag en fe och frågar flickan vad hon önskar sig. Zezolla ber att få lämna huset någon gång utan att någon märker det. Fen säger då: ”Varje gång du önskar dig något ska du säga så här till plantan”:

Dattero mio dorato
con la zappetta d’oro t’ho zappato
con il secchietto d’oro, innaffiato;
con la fascia di seta t’ho asciugato.
Spoglia te e vesti me!

(Slutraden betyder:) ”Klä av dig och klä på mig!” Fen tillägger: ”Och när du vill klä av dig igen, så vänd på slutraden.”

Så blir det en dag en stor fest med bal i trakten. Styvdöttrarna pyntar sig och gör sig så fina de kan:

tutte spampanate, strigliate e imbiaccate, tutte nastrini, sonaglini e fronzellini, tutte fiori e odori, rose e cose

Zezolla går till sin planta och uttalar formeln och strax är hon klädd som en drottning och bärs på en bärstol av tolv pager till festen. Kungen kommer också till festen och han blir förtrollad av Zozellas skönhet. Hon försvinner emellertid hastigt från festen och kungen skickar en tjänare i hennes spår. När han är henne i hälarna kastar hon en handfull guldmynt till honom och medan han böjer sig ner och samlar upp dem hinner hon undan.

Efter ett tag är det dags för en ny fest och förloppet blir ungefär detsamma. Den här gången kastar Zozella pärlor och juveler till tjänaren för att lura bort honom och hon lyckas igen. Kungen blir arg och lovar tjänaren så många sparkar i baken som han har skäggstrån om han inte klarar sitt uppdrag nästa gång.

Och så blir det bal igen och styvsystrarna klär upp sig igen och Zozella får underbara kläder och en karriol av guld att färdas i till slottet. Precis som vid de tidigare balerna ger hon sig av innan festen är slut. Kungens tjänare tar upp förföljelsen och kusken driver på hästarna framför vagnen allt hårdare och i en kurva tappar Zozella en toffel. Tjänaren som inte hinner upp det bortrusande ekipaget tar upp den lilla toffeln och ger den till kungen. Denne tar toffeln i sin hand och utropar med glöd: ”O, trefot, o, vackra gryta där min kärlek kokar! Jag griper dig, jag famnar dig och kan jag inte nå trädet dyrkar jag rötterna!” Sedan bjuder han in alla kvinnor i riket till en stor bankett. Nästan alla kommer och när gästerna ”arbetat hårt med tänderna” ett bra tag låter kungen var och en prova den lilla korktoffeln. Men han finner till sin sorg ingen fot som passar in i den.

Kungen vill inte ge upp och sänder ännu en gång bud efter alla, verkligen alla, kvinnor i landet. Då låter prinsen honom veta att han har en dotter som inte varit med vid toffelprovningen. ”Men henne är det inte mycket med, hon sitter alltid vid härden och stirrar in i elden”, säger han. Kungen svarar att hon också måste komma till slottet. Toffeln provas igen av den ena efter den andra och till sist blir det Zozellas tur och då sugs toffeln av sig själv till foten, ”som järnet till magneten”. Kungen omfamnar Zezolla och för henne in under sin baldakin. Styvsystrarna är bleka av avund och inser att

galen är den som sätter sig emot stjärnorna.

pazzo è chi contrasta con le stelle.

I början av den följande sagan ondgör sig åhörarna över att styvsystrarna och styvmodern inte fick något riktigt straff. ”Det finns inget straff som är hårt nog för avunden.”

I början av den här texten skrev jag att sagorna i ”Pentamerone” ofta är råare än i Grimms version. Det gäller inte just den här sagan som hör till de minst råa och blodiga i samlingen. Om jag jämför med bröderna Grimms version av ”Askungen”, så är den här varianten mycket mindre brutal. Tänk bara på de båda styvsystrarna som fick hugga av sig tårna respektive hälarna för att komma in i skon och duvorna i skogen kuttrade dunkelt:

Ruckediguh, Blut ist im Schuh! (Ruckediguh, det är blod i din sko!)

Jag gör ett uppehåll i min Decameroneläsning och kastar mig in Pentamerone som är ett slags förvildad barockdotter till Decamerone eller kanske en urmoder från tidernas begynnelse. Jacob och Wilhelm Grimm, som ju sammanställde den bekanta sagosamlingen ”Kinder- und Hausmärchen” i början av 1800-talet, höll Pentamerone högt och betraktade den som den originellaste och äldsta samlingen av folksagor i Europa. Det är neapolitanaren Giambattista Basile som har sammanställt sagorna och givit dem sin form. Samlingen utkom 1634-1636, några år efter Basiles död. Det ursprungliga språket i boken var neapolitanska och först i början av 1900-talet kom Benedetto Croces översättning till italienska (på 1800-talet hade både en tysk och en engelsk översättning kommit till stånd). Strukturen liknar den i Decamerone fast antalet dagar och sagor är ett annat. Själva ramberättelsen är i sig en saga – på ett annat sätt än i Decamerone – och därför kallas sagosamlingen också ”La fiaba delle fiabe” (Sagornas saga). Sagoberättandet är fördelat över fem dagar och det är tio sagor om dagen som berättas utom den sista dagen då det bara blir nio. Och de som berättar sagorna är inga sköna jungfrur och ädla herrar utan det är en skara häxliknande gummor som sköter saken. I samlingen ingår tidiga och råa versioner av kända sagor som ”Askungen”, ”Snövit och de sju dvärgarna” och ”Mästerkatten i stövlarna”.

Ramberättelsen börjar med ett ordspråk: ”Den som söker efter det han inte bör söka, finner det han inte vill finna – som apan som fastnade med foten i stöveln.” Sedan kastas vi in i själva sagohandlingen:

”C’era una volta un re di Vallepelosa, che aveva una figliuola chiamata Zoza…”

Det var en gång en kung i Vallepelosa (Håriga dalen) som hade en dotter som hette Zoza… I början av sagan får vi veta att denna Zoza aldrig skrattade eller ens log och att fadern blev mer och mer bekymrad över detta och därför lät kalla gycklare, akrobater och märkliga djur till sitt hov och lät dem visa upp sina konster, men ingenting hjälpte. Till sist fick han idén att installera en oljefontän (det är ju ett säkert knep mot alltför stor melankoli, eller hur?) framför slottet för att få Zoza att skratta åt dem som halkade i den utströmmande oljan. En gammal kvinna försökte fånga in olja i ett krus för att ta med sig hem. När kruset fyllts krossar en av slottets pager det och den gamla häver då under vilt hoppande ur sig en ström av okvädningsord över pojken. Och då – äntligen – lossnar skrattet hos Zoza. När gumman märker detta utslungar hon en förbannelse över prinsessan. Zoza kommer inte att få någon man att gifta sig med om hon inte lyckas gifta sig med prinsen av Runda Fältet, som sedan länge är död och som hon bara kan återuppväcka om hon på tre dagar med sina tårar lyckas fylla en amfora som finns vid hans marmorgrav. Zoza får ge sig av till graven och på vägen dit möter hon tre feer som ger henne varsin gåva, en valnöt, en kastanj och en hasselnöt, som hon ska öppna om hon kommer i svårigheter. Hon når fram till graven och sätter sig där att gråta och hon låter tårarna falla i amforan. När kärlet nästan är fyllt till randen somnar hon av utmattning. En morisk slavinna som känner till historien om tårarna har under tiden iakttagit Zoza och eftersom hon också vill gifta sig med prinsen, tar hon amforan och gråter de sista tårarna för att fylla den. Och det blir så att prinsen gifter sig med slavinnan.

Här kunde sagan ha slutat, men det gör den förstås inte. Zoza slår sig ner i ett hus mitt emot prinsens slott och hon öppnar sedan undan för undan nötterna – som innehåller underbara ting – på sin fönsterbräda. Slavinnan ser detta och vill ha hennes skatter och säger till sin man att hämta dem åt henne. Han vill först inte men då hotar hon att slå ihjäl deras väntade barn genom att slå sig på magen. Prinsen ger med sig och på det viset tar han den ena skatten efter den andra till sin fru. Varje gång erbjuder han sig att köpa sakerna av Zoza, men hon säger att de inte är till salu utan ger dem till honom i stället. När hustrun fått den sista gåvan – en docka som spinner guldtrådar – vill hon, tvingad av en ingivelse hon fått från den lilla förtrollade guldspinnerskan, att prinsen ska låta henne lyssna på spännande sagor, annars krossar hon sitt ofödda barn. Prinsen kallar då till sig en samling gamla sagoberätterskor och sedan följer under fem dagar – det vill säga den tid som är kvar till barnets väntade födelse – den ena sagan på den andra tills vi kommer till den allra sista, som för oss tillbaka till ramberättelsen och det hela slutar med stor olycka för den ena av de kvinnliga huvudpersonerna och stor lycka för den andra.