Den här världens egentliga gissel är inte ondskan, det stora eländet är inte att de onda är onda utan att godheten hos de åtminstone halvvägs goda – hos alla de vanliga vänliga, de hyggliga, de som ”gör sitt bästa” – så ofta är parad med lättjan eller fegheten. Och att modet så ofta solkas av galenskapen. Och att visheten är inlåst i ett skrin.
För ganska många år sedan hittade jag i ett litet diktband av Rilke (eller var det George?) som jag köpt i ett antikvariat någonstans i Nordtyskland, i Greifswald kanske, en liten papperslapp med suddig bläcktext. Jag försökte tyda skriften – pappret hade en reva tvärs över och nertill verkade en bit saknas – och jag lyckades åtminstone delvis. Jag tyckte det var något visst med den lilla texten eller dikten, så jag skrev av den eller det jag tyckte stod där på en annan lapp. Det var på den tiden då man skrev ganska mycket med penna på lappar. Jag använde den nya lappen som bokmärke ett tag tills jag förlorade den ur sikte, men en dag helt nyligen hittade jag den i ”Mein Herz” en tunn brevroman av Else Lasker-Schüler. Här är det lilla diktfragmentet:
Wiegenlied der getrennten Liebenden – gesungen vom See
Und die Welle die Welle die Welle sprach:
sei mein, sei mein, bleibe mein
Die Wasserstimme am andern Ufer leise zur Antwort gab:
bin dein, bin dein…
Inspirerad av Jorun som tagit vackra stillbilder på olika fåglar hos sig – en av dem var gulsparv – har jag tagit lite fågelbilder i blötsnöyran från köksfönstret här. Det har blivit mer av irrbilder och flygfórton, men jag undrar om inte en del, eller kanske alla, i det ivriga sällskapet här också är just gulsparvar. Plötsligt fick de allesammans lust att plundra den illa medfarna julkärven på – jag undrar vad.
Under de senaste dagarna har jag läst en del i Boccaccios ”Decameron”, både strängt systematiskt och helt osystematiskt. I den systematiska läsningen är jag i slutet av andra dagen, i den osystematiska har jag varit lite överallt. Jag har sökt efter gemensamma eller allmänna drag i berättelsesamlingen, men det verkar inte finnas mycket till sådana, i alla fall har jag ännu inte kunna upptäcka dem. Däremot har berättarnas hållning till det som berättas blivit allt klarare för mig. De sju unga kvinnorna och de tre unga männen har, trots att vissa individuella drag allt emellanåt tonar fram, i mycket en ganska enhetlig inställning till världen och deras människosyn är en. De suckar bekymrat och medlidsamt när de hör om olyckor, ler ironiskt åt naivitet och godtrohet, gläder sig när hycklerie blir avslöjat och skrattar uppsluppet när någon tar sig upp ur ett underläge genom förslagenhet. Inget av detta är något att förvånas över, inget av det här skiljer sig mycket från mina egna föreställningar om människan i världen och om gott och ont.
Lite mer komplicerat blir det – sett ur mitt nordeuropeiska nutidsperspektiv – när det handlar om hur de förhåller sig till det som rör den kroppsliga kärleken, dess frihet och den yttre kontrollen av den. I en historia berättas det till exempel om två mycket unga människor som förälskar sig häftigt i varandra och i hemlighet lever ut sina känslor på undangömda platser och sedan blir upptäckta. De döms då till döden av flickans far. Modern, som ”förvisso” också tycker att de borde straffas hårt, lyckas mildra straffet till ett flerårigt fängelsestraff – på vatten och bröd. Det lilla sällskapet på godset utanför Florens känner medlidande med det unga paret, men ser egentligen inget upprörande i faderns eller moderns sätt att agera, eller så ser man det som en del av ”världens gång”. I en annan berättelse möter vi en vacker änka som är älskarinna till en adelsman. En kväll när han egentligen skulle ha kommit till henne lämnar han med kort varsel återbud. Hon är besviken för hon hade sett fram emot att ha honom hos sig denna kväll och natt. Av en händelse dyker en man, som under en resa råkat ut för stråtrövare och blivit bestulen på allt han hade inpå bara kroppen, upp vid hennes hus. Genom ett fönster hör hon honom klaga sin nöd och låter sin kammarjungfru släppa in honom. Han är genomvåt och frusen och hon erbjuder honom ett bad. Efter badet får han ta på sig änkans döde mans kläder och när han är nybadad och klädd ser hon att han är ståtlig och vacker och efter att ha samtalat lite med honom märker hon att han också är bildad och belevad. De äter tillsammans och konverserar om det ena och det andra och det hela slutar med att de tillbringar en kärleksnatt tillsammans. Och på morgonen efteråt ser hon till att han osedd lämnar hennes hus. Berättaren myser och lyssnarna småskrattar diskret åt historien.
Egenskaper som skönhet, bildning och förfining är något de alla uppskattar och alla i sällskapet har också dessa egenskaper. En annan högt värderad egenskap är generositet, gärna en så gott som självutplånande sådan, och snålheten gisslas i många av historierna liksom det religiösa hyckleriet. Naiv kan man få vara om man är godhjärtad och lite roligt kaxig, men inte riktigt dum. Man är vän av goda seder och ett kultiverat uppträdande och man är tolerant, vidsynt och lättsam utan att gå till överdrift.
Märkliga ting som berättas, till exempel i den historia där en adelsdam, som för sina egna barns räkning håller sig med en amma, väljer att amma två rådjurskid i samspel med rådjurshonan som också ger dem di. Åhörarna finner inget underligt i detta, de är i stället rörda över den vackra berättelsen. Själv hade jag väl kunnat finna mig till rätta med detta med rådjuren om inte adelsdamen hade haft en amma för sina barn.
I en annan historia möter vi en underskön sultandotter, som på grund av just denna sin exeptionella skönhet råkar ut för en serie sagolika äventyr. Det börjar med att hon ska giftas bort med kungen av Garbo (Algarve). Under färden från Alexandria till Garbo råkar fartyget ut för ett fruktansvärt oväder som sluta med att Alatiel som nästan enda överlevande spolas i land på Mallorca, där hon kort därefter råkar i händerna på Pericone da Visalgo, en rik adelsman. Ja, jag vill kalla det”råkar i händerna på” för först tycker hon inte alls att hans inviter är lockande och hon gör länge motstånd, men han är envis. Efter ett tag upptäcker han att hon gärna dricker vin, något som sederna hemma i Alexandria hittills förbjudit hennes att göra. En kväll under en middag ber han en av sina tjänare att ge henne ”blandat vin”. Hon dricker och dricker lite till och blir så småningom riktigt upprymd och ”più calda di vino che d’onestà temperata” (mer uppvärmd av vinet än avkyld av ärbarhet). De andra gästerna ger sig av och de båda går in i hennes sovrum där hon klär av sig och han också och i sängen börjar de sedan strax att ”amorosamente sollazzarsi”. Alatiel upptäcker sådant hon tidigare inte vetat något om som ”con che corno gli uomini cozzano” ( med vilket horn männen stångas). Nya världar öppnas för henne och hon ångrar sitt tidigare motstånd. Och efter den här ”stora njutningen” kommer hon ofta till Pericone om natten utan att han behöver be eller locka henne.
Nu ska jag inte trötta er med fler detaljer – historien forsätter med att Alatiel och hennes stora skönhet gång på gång upptäcks av nya män. Hon rövas bort, män går i krig för hennes skull och när fyra år har gått blir hon på Cypern igenkänd av en man från hovet i Alexandria. Hon blir hemförd till sin far sultanens hov och sedan blir hon till slut gift med kungen av Garbo. Varken han eller fadern får veta att hon ”con otto uomini forse diecimila volte giaciuta era” (med åtta män legat kanske tiotusen gånger). Som jungfru stiger hon i kungen av Garbos säng.
Efteråt får vi veta att de lyssnande damerna under berättelsens gång suckat mycket över den skönas olika äventyr. Men vem vet varför de suckade? frågar sig sedan berättaren. Kanske hade den ena eller andra av dem suckat snarare av längtan efter så många giftermål och män än av medlidande med den sköna damen. Det må vara hur det vill med den saken…
Här finns åtskilligt kvar att upptäcka.
tiger vi guld.
