Författare: Bodil Z

Det har alls ingen betydelse om det rör sig om en roman, en novell, en kort berättelse eller om en biografi, nej, faktiskt, biografier är också berättelser och att tro att det går att dra någon klar och entydig linje mellan verklighet och fiktion är byggt på illusion. Människorna i berättade världar skyddas mot meningslösheten och känslan av övergivenhet – ja, kanske inte de själva, men i bilden av dem i de läsandes och skrivandes hjärtan gör de det. Berättelsens skyddskraft ligger i att någon ser dem som är i den och att ett sammanhang skapas kring dem. Även de som dör under berättelsens gång är kvar i denna slutna enhet, som levande och som döda. Och även den mest fragmentariska berättelse hålls ihop av att den är just en berättelse. Och den som – aldrig så vilt eller aggressigt – skär till fragmenten gör det i den trygga – möjligen till en del omedvetna – förvissningen om att alla dessa småflisor är delar i en helhet.

Människors berättande – muntligt eller skriftligt – har i alla tider haft som en av sina främsta drivkrafter i att försöka ge en form, en struktur åt det som, sett på ett annat vis, det vill säga utanför berättelsens skyddsnät, bara är tillfälliga händelsesplitter utan mening på ett anonymt klot i en världsrymd som ingen vet var den börjar eller slutar. Så länge människan är (människa) kommer hon att fortsätta att skapa berättelser. Kanske är berättandet vår ursprungligaste och sedan alltid vår djupaste och innersta religion.

Under min Boccaccio-läsning har jag ibland stött på berättelser som jag känner igen ur andra sammanhang. I första dagens tredje historia möter vi Saladino kung av Babylonien. Han är en både tapper och förslagen man som segrat i många strider, men han lever på alltför stor fot och får så småningom allvarliga ekonomiska problem. Vart ska han vända sig för att låna den summa han behöver? Efter en del funderande kommer han att tänka på Melchisedech, en rik jude som bor i Alexandria. Men det finns ett problem, Melchisedech är oerhört rik, men han är också mycket snål och mån om sina pengar. Våld vill Saladino inte bruka, alltså vill han försöka med list. Han kallar den rike mannen till sig och bjuder in honom i sitt palats. Där inleder han samtalet med en fråga som han han tänkt ut i förväg: ”Jag har hört att du är mycket vis. Vilken av de tre heliga lagarna är den sanna, den judiska, den saracenska eller den kristna?” (Io saprei volentieri da te quale delle tre leggi tu reputi la verace, o la giudaica o la saracina o la cristiana.) Melchisedech anar att det är något lurt med frågan och att sultanen på något vis vill snärja honom med den. Det gäller att inte ta parti för någon av religionerna, tänker han och så väljer han att svara med en liten historia: ”Det var en gång en rik och mäktig man som hade en mycket vacker och värdefull ring. Denna ring var det han satte högst av allt han ägde och han bestämde sig för att den skulle stanna inom familjen för alltid. Den av hans söner som han ansåg förtjäna det bäst skulle ärva ringen efter honom och denne skulle också bli överhuvud för hela släkten. Så skedde också. Och sedan gick ringen i arv på samma sätt till generation efter generation tills den hamnade hos en man som hade tre söner som han alla höll lika mycket av. När han kände att han inte hade lång tid kvar att leva fattade han ett beslut. Han lät kalla till sig landets bäste guldsmed och denne fick i uppdrag att göra två exakt likadana kopior av ringen. Det lyckades och när den rike mannen sedan låg för döden kom sönerna till honom en och en och han gav var och en av dem en ring. När fadern dött frågade sig de tre sönerna vilken av dem som hade den rätta ringen och vem av dem som var den rättmätige arvtagaren. Men hur de än granskade ringarna kunde de inte avgöra vilken av dem som var den ursprungliga. Frågan gick inte att lösa – och på samma sätt är det med frågan om de tre lagarna…” Saladino inser att Melchisedechs svar är mycket klokt och bestämmer sig därför för att tala öppet om sitt bekymmer och – där ser man – Melchisedech visar sig inte alls snål eller ovillig och Saladino får ett stort lån. Och som en harmonisk avrundning på historien får vi veta att Saladino senare betalar tillbaka skulden med råge.

. . . . . . .

. . . . . . . . . . . . .

Berättelsen om de tre ringarna känner jag delvis igen från Lessings drama ”Nathan der Weise”, som egentligen bär genrebeteckningen ”dramatisches Gedicht”. Invävd i den ganska komplicerade handlingen i dramat finns alltså ringparabel, men på några punkter skiljer den sig från Boccaccios.

De två männen som samtalar hos Lessing är sultanen Saladin och den gamle vise juden Nathan och frågan Saladin ställer är: Vilken är den rätta religionen, judendomen, kristendomen eller islam? Och Nathan svarar precis som Melchisedech med att berätta en historia. Men redan tidigt i hans historia dyker en skillnad upp; han säger att den här märkliga ringen gjorde sin bärare till en god människa, något sådant nämns inte hos Boccaccio. Den största skillnaden finns emellertid i slutet av berättelsen: När de tre sönerna fått sina ringar och förgäves frågat sig vilken som är den rätta, bestämmer de sig för att låta en domare avgöra saken. Och domaren säger: ”Må var och en av er genom sitt liv visa att hans ring är den rätta.”

Es strebe von euch jeder um die Wette,
Die Kraft des Steins in seinem Ring an Tag
Zu legen! Komme dieser Kraft mit Sanftmut,
Mit herzlicher Verträglichkeit, mit Wohltun,
Mit innigster Ergebenheit in Gott
Zu Hilf’!

Här har Lessing alltså vävt in en moralisk imperativ i den gamla sägnen.

Jag föreställer mig – utan att egentligen veta något bestämt om det här – att det inte heller är Boccaccio som hittat på ringallegorin, utan att den hör till ett gammal sagostoff, av, skulle jag tro, österländskt ursprung.

För en tid sedan fick jag av en vän en liten tunn bok med blåsvarta hjärtan målade på pärmarna: ”Die vierundzwanzig Sonette der Louize Labé – übertragen von Rainer Maria Rilke”. Louise Labé (1525-1566) kan ni om ni vill läsa om här till exempel. Jag väljer att läsa den sjunde sonetten i samlingen:

Sonnet VII

On voit mourir toute chose animee,
Lors que du corps l’ame subtile part:
Ie suis le corps, toy la meilleure part:
Ou es tu donq, ô ame bien aymee?

Ne me laissez par si long tems pamee,
Pour me sauuer apres viendrois trop tard.
Las, ne mets points ton corps en ce hazart:
Rens lui sa part et moitié estimee.

Mais fais, Ami, que ne soit dangereuse
Cette rencontre et reuuë amoureuse,
L’acompagnant, non de seuerité,

Non de rigueur. mais de grace amiable,
Qui doucement me rende ta beauté,
Iadis cruelle, à present favorable.

.

.

Das siebente Sonett

Man sieht vergehen die belebten Dinge,
sowie die Seele nicht mehr bleiben mag.
Du bist das Feine, ich bin das Geringe,
ich bin der Leib: wo bist du, Seele, sag?

Laß mich so lang nicht in der Ohnmacht. Trage
Sorge für mich und rette nicht zu spät.
Was bringst du deinen Leib in diese Lage
und machst, daß ihm sein Köstliches enträt?

Doch wirke so, daß dieses Sich-Begegnen
in Fühlbarkeit und neuem Augenschein
gefahrlos sei: vollziehs nicht in verwegnen

und herrischen Erschütterungen: nein,
laß sanfter in mich deine Schönheit gleiten,
die gnädig ist, um länger nicht zu streiten.

.

.

Nog är det en märklig upplevelse att se de här två texterna spegla varandra tvärs över århundradena. Ja, jag säger "varandra" även om det förstås på ett vis bara är Labés ord som återspeglas i Rilkes.

Ramberättelsen till Giovanni Boccaccios ”Decameron” (ca 1353) utspelar sig på en vacker lantegendom ett stycke utanför det pesthärjade Florens. Sju unga kvinnor och tre unga män ur den högre samhällsklassen har samlats där och de fördriver tiden med att berätta historier för varandra. Varje dag berättar de tio historier och tidsrymden i boken är tio dagar, så ”Decameron” innehåller följaktligen hundra berättelser.

Den sjätte dagens fjärde historia berättas av Neifile, en av de unga damerna i sällskapet. Huvudpersonerna i berättelsen är Chichibìo och Currado Gianfigliazzi. Currado är en rik florentinsk adelsman och Chichibìo är dennes venetianske kock. Jag återberättar historien här i korta drag:

Currado som tyckte om att jaga, hade en dag med hjälp av sin falk nedlagt en trana. Han bad Chichibìo att tillaga fågeln inför kvällens gästabud. Medan kocken var sysselsatt med att steka tranan dök Brunetta upp i köket ditlockad av doften. Brunetta var en ung flicka som Chichibìo hade ett mycket gott öga till. Hon tittade intresserat på den stekta fågeln och frågade om hon inte kunde få ett lår. Först sa kocken nej, men då svarade flickan: ”Om du inte ger mig tranlåret, så får du inte det du vill ha av mig.” Chichibìo kände sig lite trängd, tvekade ett ögonblick men bestämde sig sedan hastigt för att göra Brunetta till viljes. Han tog loss ett av låren och räckte henne det och vips var Brunetta borta.

På kvällen serverades Currado och hans gäster den stekta tranan. När Currado såg att ett av benen saknades kallade han på Chichibìo och bad honom förklara vad som hade hänt. Kocken svarade: ”Tranor har bara ett ben.” Då blev Currado arg och sa: ”Är du inte klok? Tror du att det är första gången jag ser en trana?” Chichibìo svarade: ”Men det är sant. Jag kan visa Er en levande om Ni vill.” För sina gästers skull bestämde sig Currado för att inte fortsätta grälet och sa istället: ”Då får du visa mig dem imorgon, men visar det sig då att du ljuger kommer jag att straffa dig så att du aldrig glömmer det.”

Nästa morgon steg Currado till häst och Chichibìo fick sätta sig upp på en gammal hästkrake. Tillsammans red de ner till flodstranden, Currado före och Chichibìo efter. Husbonden var arg och kocken kände oron växa och helst av allt hade han velat ta till flykten, men han förstod att det var omöjligt. Runt omkring dem skymtade tvåbenta tranor i alla riktningar, men till sist fick Chichibìo syn på tolv tranor som stod och sov nära vattnet och som tranor brukar göra när de sover, så stod de alla på ett ben. Då sa han till sin herre: ”Se där, precis som jag sa igår, så har tranor bara ett ben!” Currado tittade på dem, vände sig mot kocken och svarade: ”Vänta bara, så ska jag visa dig att de har två!” Och så red han ett litet stycke närmare de sovande fåglarna och ropade med kraftig stämma: ”Hå-hå!” Alla tranorna satte hastigt ner den andra foten och lyfte sedan från marken. ”Vad säger du nu, din skojare? Har de ett eller två ben?”, frågade Currado sin kock. Utom sig av skräck famlade Chichibìo förtvivlat efter ett svar och orden strömmade ur munnen på honom utan att han själv visste vad han sa: ”Herre, ja, men till tranan igår skrek Ni ju inte ’hå-hå’ – då hade den ju också släppt ner benet.” Currado tyckte så mycket om svaret, att hans vrede med ens var som bortblåst. Han skrattade och sa: ”Nej, det har du rätt i. Jag borde ha ropat ’hå-hå’ till den stekta tranan.”