Författare: Bodil Z

Nyss slog jag upp en tidningssida som handlar om den rumänska poeten Nina Cassian (som enligt tidningen skrev sin första dikt för 79 år sedan). Min blick och min tanke fastnade i det här:

Nina Cassian förklarar att hon aldrig kunnat dela upp sitt liv i olika avsnitt som ”barndom”, ”ungdom ” och ”ålderdom”.

-Jag lever i alla åldrar samtidigt. Jag är fortfarande sju år, 21 år, 45 år, samtidigt som jag upplever de åldrar jag ännu inte uppnått. Livet är alldeles för kort för att delas in i olika åldrar, livet är bara en unik gest.

En av sagorna i Pentamerone heter ”L’orsa” (Björnhonan). Jag tänker inte berätta hela historien utan jag ger er sammanfattningen som finns i inledningen (som i alla de andra sagorna) och sedan plockar jag ut några citat för att ge er en föreställning om formuleringarna och uttryckssättet i den här vilda boken. Här är inledningen:

Il re di Roccaspra vuol prendere per moglie la propria figlia; e questa mercé l’astuzia di una vecchia, si trasforma in orsa e fugge alle selve. Qui, in una caccia, viene in possesso di un principe, il quale poi un giorno la vede nel suo aspetto naturale in un giardino, dove si stava a pettinare, e s’innamora di lei. Dopo vari casi, scoperta per donna, diventa moglie del principe.

Kungen av Roccaspra vill ta sin egen dotter till hustru; denna förvandlar sig genom en gammal kvinnas list till en björnhona och flyr till skogs. Där blir hon under en jakt infångad av en prins som sedan en dag ser henne i sin naturliga gestalt i en trädgård, där hon sitter och kammar sig och han förälskar sig i henne. Så småningom klarnar det att hon är en kvinna och då blir hon prinsens hustru.

Så lyder den summariska sammanfattningen. Här kommer nu undan för undan de citat jag valt ur själva sagotexten. Varje saga inleds med att sagoberätterskorna kommenterar den närmast föregående, i det här fallet ”Il serpente” (Ormen), en saga om kvinnlig list. Så här säger en av gummorna om denna företeelse:

E invero la femmina ha le malizie come granatini, infilate a cento per ogni capello: la frode le è madre, la bugia nutrice, la lusinga maestra, l’infingimento consiglio, e l’inganno compagno, che volta e rivolta l’uomo a suo piacere.

Det är sant att kvinnan är översållad med list som med små granater, på varje hårstrå finns det hundra: bedrägeriet är hennes mor, lögnen amma, smickret lärarinna, förställningen rådgivare, sveket hennes vän som efter behag vänder och vrider på mannen.

I början av själva sagan ligger drottningen för döden och hon säger till kungen att om han vill gifta om sig efter hennes död så måste den kvinna han gifter sig med vara lika vacker som hon själv. Annars – och här utslungar hon en förbannelse:

Altrimenti ti lascio una maledizione, spremuta con tutte le forze dalle mie mammelle; e te ne porterò odio perfino nell’altro mondo.

Annars lämnar jag dig en förbannelse, pressad med all kraft ur mina bröst; och jag kommer att hata dig för detta till och med i den andra världen.

En tid efter drottningens död kallar kungen till sig alla kvinnor i hela landet för att se om han kan finna någon bland dem som är lika vacker som den döda var. Kvinnorna får ställa sig i en lång rad framför slottet och en ganska dråplig scen utspelar sig när kungen försöker hitta den han söker:

E, andando e venendo, di su e di giù, come scimmia che non sta mai ferma, e affisando e squadrando ora questa ora quella

Och i det att han gick fram och tillbaka, upp och ner, som en apa som aldrig står stilla, synade han dem och granskade dem, den ena efter den andra

Naturligtvis hittar han ingen som är lika vacker som den döda drottningen varit och det är då han kommer att tänka på att hans dotter prinsessan är oerhört lik sin mor och lika vacker. När han föreslår att hon ska gifta sig med honom blir hon förfärad och under natten som följer försöker hon förtvivlat finna på en utväg. Då kommer en gammal kvinna till hennes hjälp. Hon ger Preziosa (så heter prinsessan) ett halmstrå som hon ska stoppa i munnen. När hon gör det förvandlas hon till en björnhona. Och när hon sedan tar ut det blir hon en prinsessa igen. Hon tackar kvinnan på ett mycket handfast sätt:

Rese gran mercé Preziosa alla vecchia, e, nell’accommiatarla, le fece dare una grembialata di farina e dua fette di lardo.

Preziosa tackade den gamla kvinnan och när hon tog avsked lät hon ge henne ett förkläde fyllt med mjöl och två skivor späck.

Strax därefter får vi på det här sättet veta att det mörknar:

E, quando il Sole, simile a meretrice fallita, comincia a cangiar quartiere

Och när solen likt en glädjeflicka utan framgång, börjar söka sig nya gator

•

Imorgon och några dagar framåt drar jag mig undan härifrån för att avsluta min läsning av Pentamerone och för att läsa ”Orlando innamorato” av Matteo Maria Boiardo. Jag hälsar er med denna röda sagokatt:

Jag har ibland gått förbi den här byggnaden, men egentligen aldrig tänkt mig att stiga in i den: ”Svenska Akademien” lyder, inte helt överraskande, frisinskriften. Men härom kvällen gick jag alltså uppför de här trappstegen och in genom den höga porten.

Svenska Akademien i ljus och skugga morgonen därpå

Titeln på kvällens sammankomst var ”Kritikern Klara Johanson”, ett försök till en avgränsning kanske eller bara ett namn – något ska ju en sådan här sak heta. Salen vi satt i vara stor och sobert pampig och försedd med förgyllda ornament. Jag tog inga bilder, så jag får lita på mina opålitliga minnesbilder: guldiga pilastrar med joniska kapitäl tror jag att jag såg. Publiken var mycket städad och disciplinerad – punktvis var disciplinen kanske lite väl långt driven: när jag vid ett tillfälle lite hastigt vände blad i min anteckningsbok, väste en dam brevid mig ”måste du blädda så där hela tiden?!” (Jag avledde min irritation över frågan med att anteckna ”Fienden sitter bredvid mig”.) Sammansättningen vad gäller ålder och kön motsvarade väl ungefär den vid en standardgudstjänst i svenska kyrkan, men där upphör likheterna, för varje plats i den stora salen var fylld.

Horace Engdahls inledning med Klara Johanson-citatet ”Jag är ingenting om inte diktare – och jag är inte diktare” fick mig att genast känna mig hemmastadd – och att åtminstone för ett tag sluta fundera över rummet och publiken. En stund talade Engdahl om Akademiens planer på att återskapa Klara Johansons ”bokrum”, det så kärleksfullt omtalade rummet där hon hämtade liv och kraft ur sina böcker, ur ofta sedan länge döda författares ord. ”Men det är inte något för boktjuvar för det är en läsares och en inte en boksamlares bibliotek”, lät Engdahl oss veta.

Efter detta exordium tog Carina Burman till orda och därmed tog föredragsdelen av aftonen vid. Burman talade utifrån Ciceros ord om ”vita activa ” versus ”vita contemplativa” om KJ och hennes föregivna tillbakadragenhet och världsfrånvändhet. Nej, Klara var minsann också en del av sin tid och hon deltog med energi och uthållighet i dess strider. Hon skrev för en offentlighet och hade mål för samhället som hon slogs för att nå. Burman kallade henne en ”sällskaplig enstöring” och tillade att ”bokrummet” inte bara var en eremitsfär utan att det också kunde vara ett öppet rum dit andra människor var välkomna. Ja, och så sa hon – och det tycker jag alltid om att tänka på – att Klara aldrig var någon representant för någon grupp utan att hon alltid var hon själv.

Det längsta avsnittet på programmet – i alla fall minns jag det så – var ett samtal om KJ mellan Jonas Ellerström, Carina Burman, Ingrid Svensson och Anna Bohlin. Först snuddade Ellerström vid de böcker om KJ som kommit ut före Carina Burmans bok, ”K.J. En biografi”, böcker av Torsten Ekbom, Nils Afzelius – Greger Eman; och där hände något märkligt: För en stund kände jag att atmosfären i rummet blev en annan och att en ande svävade förbi. ”Han är inte längre här ibland oss”, sa Ellerström.

Anna Bohlin talade lite om ironin i KJ:s texter och om ironi mera i allmänhet. Ingrid Svensson log vänligt ironiskt mot Akademien och sa att det finns en hel del intressantare saker av KJ på ett annat stället, nämligen på KB och närmare bestämt bland handskriftssamlingarna – där IS själv presiderar – och dit är ”alla som är över 18 år välkomna”, sa hon och lät blicken glida över åhörarskaran. Samtalet gick hit och dit. Vi fick höra om KJ:s engagemang för freden i samband med första världskrigets utbrott, men också något om hennes raljerande med fredsrörelsen. Den ena sidan efter den andra i Klara Johanson vändes fram: KJ:s favoritepok motsvaras ungefär av Goethe livstid (1749-1832) och Goethe hörde också till fixstjärnorna på hennes litteraturhimmel. KJ ville vara en samtida till sina stora favoriter, hon umgicks i skrift med Goethe, Kierkegaard och Fredrika Bremer med en sådan intimitet som om de verkligen varit hennes nära vänner. Glimtar från Klara Johansons många år med livskamraten Ellen Kleman blixtrade förbi, liksom striderna med den konservative litteraturkritikern Fredrik Böök och utgivningen boken ”Den undre världen” – en prostituerads dagbok som sammanställts (och redigerats?) av KJ. Hennes syn på litteraturkritikerns roll som i djupaste mening subjektiv betonades ett flertal gånger. Den samtalande kvartetten kom också in på något som man skulle kunna kalla för Klaras ”rollspel”. Under en tid skrev hon under både signaturen K.J. och signaturen Huck Leber och stundom kunde dessa båda – en kvinna och en man – polemisera med varandra, ibland till och med samma dag i samma tidning. De fyra svävade mellan kritik (att bedöma) och essäistik (att älska) i Klaras skrivande, någon tyckte sig kunna se motsatser mellan dessa båda, någon tyckte sig se ett slags kontinuum. Det ena behöver kanske inte utesluta det andra.

Jag slutar med några av citaten som dök upp under samtalets böljande fram och tillbaka: ”Husmödrarna reser vart de vill och berättar att de alltid sitter hemma” , ”flanörerna – dessa fåniga unga män” och: ”Till sist blir allting litteratur”.

…

PS Jag har försökt skapa lite ordning bland mina Klara Johanson-texter. I den här länken finns just nu 27 texter med mer eller mindre stark anknytning till KJ.

Under gårdagens Pentameroneläsning vid Benedetto Croces hand stack jag några gånger emellan med lite omläsningar i Klara Johansons ”Det speglade livet” och ”Det rika stärbhuset”. Inte av en tillfällighet, nej, jag har haft åtminstone ett halvt öga på KJ under den sista tiden. Det har funnits tider när jag haft båda ögonen stint riktade på hennes textvärld, så att jag ibland nästan trodde att hon var en av mina närmaste väninnor. Men nu är det alltså med ett halvt öga jag håller kontakten (jag har mycket annat som stjäl min uppmärksamhet). En sak jag alltid gillat hos henne är hennes litterära utblickar över Europa – sådant som många gärna kallar "det föråldrade hos Klara" – hon satt minsann inte med blicken riktad in i något ensligt nordeuropeiskt hörn. Hon intresserade sig förvisso för amerikansk litteratur också – Henry James och Emily Dickinson fascinerade henne till exempel – men intresserar sig för amerikansk litteratur gör man ju i Sverige idag också. I Sverige idag intresserar man sig alltså för Sverige och USA. Europa däremot har vi glömt och därför är det som skrivits om europeisk litteratur förstås "föråldrat". Jag känner ingen – mer än delvis mig själv – som som Klara följer både Goethe, Benedetto Croce, Rahel Varnhagen och Ada Negri med läsblicken. Ibland oroar det mig lite att hon inte verkade läsa Fontane, jo, hon läste förstås ”Effi Briest”, men sedan?

Nu säger kanske någon, att jag, precis som jag säger att andra gör, har vridit Klara åt mitt eget håll. Kanske det eller javisst, men det är ett luftigt och i vårt tidevarv oförbrukat håll, så därför känner jag mig lugn i min vridning.

Se här ett litet citat ur ”Det rika stärbhuset”, ett citat som är som en borrkärna ner i den europeiska litteraturens djup, en borrkärna av ett ovanligt fräscht och spirituellt slag. (Ja, i det här fallet finns det spirituella borrkärnor, tro mig.)

Varnhagen anmärker ganska slående på tal om Faust II att Dante vill man uttolka men inte Goethe. Visserligen blir verket uttolkat mer än tillräckligt, men Goethe lägger man till last vad man utan uppstudsighet accepterar hos Dante.

Varnhagen observerar dock inte grundbräckorna i detta odramatiska diktkonglomerat med sin passive hjälte, som dessutom rätt snart fördunstar och bara kvarlämnar sitt namn åt en maskeradfigur. Vilket inte hindrar att verket består i sin lyriska makt och skönhet.

PS Jag lämnar pausträdet för några dagar och reser till Stockholm för att bland annat vara med om en kväll på Svenska Akademin. Imorgon kväll är det föredragskväll där under rubriken ”Kritikern Klara Johanson”. Medverkande är Anna Bohlin, Carina Burman, Jonas Ellerström och Ingrid Svensson.