Under den senaste veckan har delar av det svenska utbildningssystemet hamnat i ett medialt fokus eller orosmoln efter en längre tids relativ stiltje. Maciej Zaremba har skrivit tre uppmärksammade artiklar om den svenska lärarhögskolan i DN: Först kränkt vinner, Tyst i klassen och Jaktscener från lärarhögskolan. Alla tre handlar om ett slags infantilt utspelande och kravställande offerbeteende bland studenter vid landets lärarhögskolor. Jag kan säga att jag inte är förvånad över att det är just på lärarhögskolorna som detta händer. Man har där undan för undan sänkt nivån och tömt utbildningarna på innehåll och varit ytterst effektiv när det gäller att kväsa lärare och studenter som sett ett värde i kunskap, ansträngning och hårt målmedvetet arbete. När lärarhögskolorna nu ska handskas med bärare av tendenser de själva odlat fram och hejat på, står de handfallna.
Idag vill jag kasta ljus över en annan sida av den här världen och gå lite närmare in på utbildningens faktiska innehåll. Därför lämnar jag ordet till en gästskribent som helt nyligen genomgått en utbildning vid en svensk lärarhögskola. Han ber att få vara anonym för att risken för någon form av repressalier är stor. Trots att jag själv hör till dem som blivit ”hängda” av det här systemet och därför kanske borde vara lite luttrad, är jag skakad efter läsningen av den här texten:
• • •
Jag skall inledningsvis säga att jag som skolbarn upplevde två mycket olika skolsystem, dels ett sydeuropeiskt, dels det svenska. Jag förvånades över skillnaderna; led av vissa av dem. Mitt intresse för skolan och fostran som sådana var dock väckt för alltid, och jag har funderat över dem ända sedan dess. Idag är jag sedan kort gymnasielärare i svenska, historia och franska.
Jag hade av vänner hört en del mycket märkliga saker om Lärarhögskolan. Därför valde jag att till stor del läsa ämneskurserna på egen hand och först mot slutet av mina studier söka till Lärarhögskolan. Med facit i hand gjorde jag alldeles rätt. Med facit i hand låg mina vänners samstämmiga rapporter rentav i underkant.
Den nya lärarutbildningen består av tre terminers s.k. Allmänt utbildningsområde (AUO). Detta AUO kan antingen bestå av just tre terminer innehållande ömsom VFU, Verksamhetsförlagd utbildning (nyspråk för praktikperiod), ömsom teoretiska kurser i pedagogik. Eller så kan AUO:t bakas in tillsammans med ämneskurserna (så ser det ut vid Malmö lärarhögskola, Jan Thavenius´ eget ideologiska projekt). Består AUO:t av tre terminer, infaller den första av dem som första utbildningstermin. M.a.o. kan man gå direkt från gymnasiet till sin första VFU-period. Utan universitetskunskaper i något ämne… Man sysselsätts då med olika "reflekterande spaningsuppgifter" i stället för att åtminstone få auskultera i fred.
Nyssnämnda omständigheter kommer sig av det faktum att den nya lärarutbildningen säger sig vilja integrera teoretiska studier med lärarkandidatens traditionella praktikperioder (Inger Enkvist har studerat bakomliggande dokument och teorier). Bakom dessa fagra ord är det dock något annat som döljer sig. I själva verket har den nya lärarutbildningen gjort det möjligt för en viss sorts ledande men extrem ("progressiv") pedagogisk falang att koppla ett ideologiskt grepp om h e l a lärarutbildningen (vilken numera som bekant är gemensam för dagisfröknen och gymnasieläraren). I t.ex. Malmö tvingas därför lärarkandidaterna läsa ofta urvattnade ämneskurser som Lärarhögskolan "integrerat" med pedagogiken och som Malmö lärarhögskola själv ger. Därmed får lärarkandidaterna aldrig läsa riktiga universitetskurser med vanliga studenter.
Ideolog-pedagogernas järngrepp vill man i möjligaste mån utsträcka till att omfatta även handledarna vid praktikskolorna. Dessa tvingas inte sällan leva upp till olika egendomliga krav utan förankring i verkligheten (t.ex. särskilda omskolningskurser) som alla markerar att gedigna ämneskunskaper och lång praktisk erfarenhet inte är mycket värt. Under praktikperioderna får ens handledare sedan foga sig i Lärarhögskolans ständiga infall och inbrytningar, t.ex. hela dagar som regelbundet faller bort och används till seminarier om ”lärarens professionalisering”, "läraretik" eller elevdemokrati eller genusdiskussioner eller…
Den nya lärarutbildningen grundar sig på föreställningen om en allmän och f.ö. vetenskaplig pedagogik som skulle vara dels ämnesövergripande (därför undviks begreppet "lärare" som ersätts med "pedagog"), dels odifferentierad (m.a.o. påstås pedagogiken vara likadan för alla åldrar och nivåer). Pedagogiken ifråga består dock mera av "emancipatorisk" ideologi (mycket kan summeras med stämningarna från Critical Theory), åtföljande – aldrig definierade – nyspråk (t.ex. ett ord som "elevaktivt"), ämnesförakt och ensidig belysning av pedagogikämnet än av något annat. På flera lärosäten läser man endast sådant som skrivits i John Deweys raka efterföljd. Så var det t.ex. där jag läste. Det anordnas seminarier i antiauktoritär, katederlös pedagogik (katedern är fascistisk hörde jag personligen en lärarutbildare förkunna). Sociologer tillåts oemotsagt utmejsla hela kurser i social determinism. De få läroböckerna om skolan och skolämnena är starkt vinklade (Pedagogiska gruppens Thavenius är en favorit), Bourdieu och postkolonial teori är gudar – utan att de ens förstås. Särskilt trendiga har Linköpingsgurun Roger Säljö, kunskapskonstruktivism och ett aldrig definierat socio-kulturellt "perspektiv" (Vigotskij) nu varit ett tag.
Gemensamt för samtliga inslag i pedagogikkurserna är dels frånvaron av praktiska, icke-politiserade perspektiv (under min sista praktikperiod visste vi fortfarande inte hur man sätter betyg, hur en lektion i historia kan se ut eller för den delen ens hur gymnasiets kurssystem är uppbyggt), dels en misstro mot allt som gjorts "förr". Lägg till detta den systematiska frånvaron av andra röster…
Ensidigheten är nämligen bedövande och gör det mycket svårt att bli varse andra tankegångar än de framlagda. Inger Enkvist nämns förstås aldrig. (Och åt Björklund fnyses det överlägset.) Men heller inte stora franska, amerikanska, tyska röster som nämns i utomsvensk debatt förekommer (Hannah Arendt, t.ex.). Skulle man, sedan, – som jag gjorde – leta fram sådana röster på egen hand, blir man fientligt bemött på seminarierna: dels av den antingen ideologiska eller osäkra läraren, dels av okunniga, ointresserade medstudenter som finner all läsning "jobbig". Kan man då ens tala om universitetsutbildning?
Jag skall ge ett exempel. Färilaprojektet utgör den radikale pedagogens verkliga dröm. I Färila överöstes under några år en viss skola (utan särskilda sociala problem i sitt upptagningsområde) med allt från Dewey till IT-fixeringen via obegränsade anslag och katederlöshet. Om detta fick vi förstås läsa. Vad mina lärarutbildare däremot förteg var att Färilaprojektet hade utvärderats av en oberoende forskargrupp, och att resultaten var skakande nedslående, i synnerhet för svagare elever (d.v.s. just de elever som den progressiva pedagogiken säger sig måna om särsklit). M.a.o. inträffade inom Färilaprojektet allt det som den progressiva pedagogikens kritiker brukar förutspå ifråga om resultat. Dessutom hade ett slags sektmentalitet uppmuntrats bland Färilaskolans lärare och många därför lämnat… Men v i fick aldrig veta det, och jag tystades ned när jag tog upp frågan.
Den intellektuella nivån på pedagogikkurserna är vanligtvis förstämmande. Såväl ifråga om kursinnehållet (en del litteratur är inte ens vetenskaplig till sin ambition) som gällande en majoritet lärarkandidater. Kurserna är röriga, saknar fokus och syns inte bilda någon egentlig enhet (utom ideologisk, som sagt). Handfast ämnesdidaktik lyser helt med sin frånvaro; så även barnpsykologi. Studenternas språk är som regel bristfälligt, tankegången diffus, bildningen – inte minst vad gäller historia, litteratur och idéhistoria/filosofi – i det närmaste obefintlig (det är något bättre bland blivande gymnasielärare, med betoningen på "något"). Begrepp definieras sällan. Stämningar och myskonsensus kommer i fokus. I den mån diskussioner förekommer utgår dessa sällan från litteraturen utan från eget (dock sällan självständigt) tyckande. Resonemang i fler än två led förstås vanligtvis inte. Ideologiskt motiverad sanktion av misshagliga i form av lägre betyg syns kunna förekomma hos vissa lärarutbildare (jag har dock bara e t t tydligt fall att själv anföra).
I all hast bör något sägas om den inverkan denna sorts utbildning får på mindre självständiga, på nervsvaga eller opportunistiska lärarkandidater, men även något om priset för försök till självständighet. Det motstånd som jag (långt ifrån alltid, och f.ö. på olika sätt) sökte bjuda den vinklade och ensidiga undervisningen och kurslitteraturen är enligt min erfarenhet inget utbrett fenomen. Fr.a. bland blivande gymnasielärare finns förvisso kritik, men få vågar yttra den. Dessutom är förefintlig kritik sällan systematiserad utan ofta intuitiv och detaljinriktad. Oberoende av detta är lärarutbildarna som regel oförberedda på kritik (av t.ex. "Critical Theory"). Somliga tvekar heller inte att vid behov tysta ned kritik med maktmedel. Medstudenterna till den som vågar protestera är å sin sida antingen uppgivna eller ointresserade av verkligheten utanför seminariegruppen. Under sådana omständigheter blir man som kritisk röst mycket ensam och ibland mycket hårt åtgången, oavsett styrkan i ens argument. När det sedan gäller mindre kritiska lärarstudenter, måste man nog tyvärr utgå från att flertalet osjälvständigt och okritiskt anammar den stämning, den ensidighet samt de dogmatiskt förkunnade teorier de matas med – ja, åtminstone de mera lättförståeliga av dessa teorier. Till det faktum att ämneskunskaperna hos dagens nygräddade lärare blivit avsevärt sämre med den nya lärarutbildningen, måste man således lägga den sorts hjärntvätt som den reformerade lärarutbildningen har tydliga inslag av.
Avslutningsvis vill jag understryka att det på åtminstone flera av landets lärarhögskolor ännu finns beundransvärda ämnesföreträdare med gedigna kunskaper. En del lyckas trots omständigheterna t.o.m. behålla ett imponerande mått av entusiasm. Men många är uppgivna och trötta. Alla är de nämligen mer eller mindre i händerna på de teoretisk-ideologiska pedagogerna som skräddarsytt den nya utbildningen för att kunna kontrollera den. Till de ämneslärare jag haft förmånen att läsa för går min stora tacksamhet. Glädjen över och orken att fortsätta min utbildning gav d e mig. Följaktligen beror en del av min upprördhet på att jag måst se dem maktlösa inför de "riktiga" lärarutbildarna, de pedagogiska khmererna (förlåt mig denna polemiska bildlek).
Måtte fler våga berätta om sin tid på Lärarhögskolan. Och måtte utbildningen i grunden läggas om.
