Igår stannade jag till för några ögonblick på min stig och såg upp i den höga tallens krona och tänkte:
Saepius ventis agitatur ingens pinus.
Den väldiga pinjen skakas oftare av vindarna.
Det är Horatius som talar och uttrycket lär vara en maning till måttfullhet.
På ett svenskt gymnasium finns den här affischen uppsatt:
Först några praktiska detaljer. Den finstilta nertill till höger lyder: ”Visa respekt mot personer i din omgivning”. Förkortningen LSE står för ”Lokal styrelse med elevmajoritet”.
Nu till huvudtexten: Att den är språkligt mindre lyckad med uttrycket ”bland lärare som elever” tänker jag lämna åt sidan. Man får anta att den här texten tillkommit med de bästa avsikter, men som synes räcker det inte med goda avsikter. Pröva till exempel med att byta plats på orden ”lärare” och ”elever” eller stoppa in några valfria andra beteckningar på kategorier av människor, exempelvis sådana som rör folkgrupp, ras eller kön. Fast egentligen behövs inte några sådana operationer – läs texten som den är och häpna.
Vid sidan av allt det läsande som – oberoende av hur läsvärda böckerna är – just nu är pliktläsande, så läser jag lite i smyg i Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen”. Det är en bok som blickar över årtusenden av Europas historia genom en lövgrön lins, en skogslins. Skogen, den väldiga vilda blandskog som en gång täckte hela vår världsdel är utgångspunkten och ett slags utommänskligt minnes måttstock i den här essäsamlingen. Kerstin Ekman pratar om rötter och svampar och leder oss in i ett mikrokosmos av bär och örter, sådana vi känner till och kanske själva plockat, sådana vi hört talas om och sådana som kanske är alldeles okända för oss. Hon låter oss ana hur surt och beskt och magert det måste varit att livnära sig på det skogen ger eller gav. Men det här bärstråket är bara en liten liten del av bokens innehåll. Genom en vindruvskärna som fastnat i leran i ett krus från det svenska Vrå för sextusen år sedan förs vi in på en svindlade klimathistorisk färd. Som läsare förs vi hit och dit längs litteraturens skogsvägar, vi slår oss fram i cederskogen i Gilgamesheposet, vi irrar i skräckskogen i Dantes ”Divina commedia”, Kalevalaeposets skogsdjup håller hårt om oss, vi lever med Tristan och Isolde i Cornwalls trädklädda vildmarker och vi känner skogens ödesmakt i den medeltida visan om herr Olof.
Det är en mycket lärd bok Kerstin Ekman skrivit, ett slags polyhistorverk skulle man kunna säga. Här finns inslag av religionshistoria, språkhistoria, bebyggelsens och krigens historia, biologi, geologi, konst, litteratur och mytologi. Och säkert mycket annat. (Jag har ju bara läst ett femtiotal sidor av de drygt femhundra.) Och av allt detta väver berättaren med sin omisskännliga alldeles fria röst en gröngrön skogsväv, en alldeles egen Arrasväv av löv och barr och mossa och lummer.
Till sist här några rader direkt ur boken:
Gator och gränder i urgamla europeiska städer vrider sig runt stadskärnan efter åkrarnas solvarvssystem. Dessa städer började en gång aom en uthuggning och några svedjeland. Hjulet kommer från skogen; det ligger redan färdigt i trädstammens koncentriska ringar, kan huggas ut som en skiva och sättas under den första vagnen.
Varje saga i Pentamerone inleds – efter en kort resumé av åhörarnas synpunkter på den närmast föregående – med ett eller ett par ordspråk som tar upp essensen ur den kommande sagan. I den femte och sista dagens sjätte saga finner man det här ordspråket:
Non sai tu che chi fa l’offesa la scrive nella polvere, e chi la riceve, la incide nel marmo?
Vet du inte att den som begår oförätten skriver den i stoft medan den som drabbas av den ristar den i marmor?
Idag har jättarna masat sig ut ur vintergrottan, ruskat av sig sömnlöven och spritt ut alla sina gröna kuddar i fjolårsgräset. De byter årstid och livsrum – som vi.
Fler kuddar? Eller är det här kanske de gröna skogsfåren som tågar nerför backen för att ta sig en slurk svartvatten ur tjärnen?