Lärarhögskolan – ett hot mot demokratin

Under den senaste veckan har delar av det svenska utbildningssystemet hamnat i ett medialt fokus eller orosmoln efter en längre tids relativ stiltje. Maciej Zaremba har skrivit tre uppmärksammade artiklar om den svenska lärarhögskolan i DN: Först kränkt vinner, Tyst i klassen och Jaktscener från lärarhögskolan. Alla tre handlar om ett slags infantilt utspelande och kravställande offerbeteende bland studenter vid landets lärarhögskolor. Jag kan säga att jag inte är förvånad över att det är just på lärarhögskolorna som detta händer. Man har där undan för undan sänkt nivån och tömt utbildningarna på innehåll och varit ytterst effektiv när det gäller att kväsa lärare och studenter som sett ett värde i kunskap, ansträngning och hårt målmedvetet arbete. När lärarhögskolorna nu ska handskas med bärare av tendenser de själva odlat fram och hejat på, står de handfallna.

Idag vill jag kasta ljus över en annan sida av den här världen och gå lite närmare in på utbildningens faktiska innehåll. Därför lämnar jag ordet till en gästskribent som helt nyligen genomgått en utbildning vid en svensk lärarhögskola. Han ber att få vara anonym för att risken för någon form av repressalier är stor. Trots att jag själv hör till dem som blivit ”hängda” av det här systemet och därför kanske borde vara lite luttrad, är jag skakad efter läsningen av den här texten:

• • •

Jag skall inledningsvis säga att jag som skolbarn upplevde två mycket olika skolsystem, dels ett sydeuropeiskt, dels det svenska. Jag förvånades över skillnaderna; led av vissa av dem. Mitt intresse för skolan och fostran som sådana var dock väckt för alltid, och jag har funderat över dem ända sedan dess. Idag är jag sedan kort gymnasielärare i svenska, historia och franska.

Jag hade av vänner hört en del mycket märkliga saker om Lärarhögskolan. Därför valde jag att till stor del läsa ämneskurserna på egen hand och först mot slutet av mina studier söka till Lärarhögskolan. Med facit i hand gjorde jag alldeles rätt. Med facit i hand låg mina vänners samstämmiga rapporter rentav i underkant.

Den nya lärarutbildningen består av tre terminers s.k. Allmänt utbildningsområde (AUO). Detta AUO kan antingen bestå av just tre terminer innehållande ömsom VFU, Verksamhetsförlagd utbildning (nyspråk för praktikperiod), ömsom teoretiska kurser i pedagogik. Eller så kan AUO:t bakas in tillsammans med ämneskurserna (så ser det ut vid Malmö lärarhögskola, Jan Thavenius´ eget ideologiska projekt). Består AUO:t av tre terminer, infaller den första av dem som första utbildningstermin. M.a.o. kan man gå direkt från gymnasiet till sin första VFU-period. Utan universitetskunskaper i något ämne… Man sysselsätts då med olika "reflekterande spaningsuppgifter" i stället för att åtminstone få auskultera i fred.

Nyssnämnda omständigheter kommer sig av det faktum att den nya lärarutbildningen säger sig vilja integrera teoretiska studier med lärarkandidatens traditionella praktikperioder (Inger Enkvist har studerat bakomliggande dokument och teorier). Bakom dessa fagra ord är det dock något annat som döljer sig. I själva verket har den nya lärarutbildningen gjort det möjligt för en viss sorts ledande men extrem ("progressiv") pedagogisk falang att koppla ett ideologiskt grepp om h e l a lärarutbildningen (vilken numera som bekant är gemensam för dagisfröknen och gymnasieläraren). I t.ex. Malmö tvingas därför lärarkandidaterna läsa ofta urvattnade ämneskurser som Lärarhögskolan "integrerat" med pedagogiken och som Malmö lärarhögskola själv ger. Därmed får lärarkandidaterna aldrig läsa riktiga universitetskurser med vanliga studenter.

Ideolog-pedagogernas järngrepp vill man i möjligaste mån utsträcka till att omfatta även handledarna vid praktikskolorna. Dessa tvingas inte sällan leva upp till olika egendomliga krav utan förankring i verkligheten (t.ex. särskilda omskolningskurser) som alla markerar att gedigna ämneskunskaper och lång praktisk erfarenhet inte är mycket värt. Under praktikperioderna får ens handledare sedan foga sig i Lärarhögskolans ständiga infall och inbrytningar, t.ex. hela dagar som regelbundet faller bort och används till seminarier om ”lärarens professionalisering”, "läraretik" eller elevdemokrati eller genusdiskussioner eller…

Den nya lärarutbildningen grundar sig på föreställningen om en allmän och f.ö. vetenskaplig pedagogik som skulle vara dels ämnesövergripande (därför undviks begreppet "lärare" som ersätts med "pedagog"), dels odifferentierad (m.a.o. påstås pedagogiken vara likadan för alla åldrar och nivåer). Pedagogiken ifråga består dock mera av "emancipatorisk" ideologi (mycket kan summeras med stämningarna från Critical Theory), åtföljande – aldrig definierade – nyspråk (t.ex. ett ord som "elevaktivt"), ämnesförakt och ensidig belysning av pedagogikämnet än av något annat. På flera lärosäten läser man endast sådant som skrivits i John Deweys raka efterföljd. Så var det t.ex. där jag läste. Det anordnas seminarier i antiauktoritär, katederlös pedagogik (katedern är fascistisk hörde jag personligen en lärarutbildare förkunna). Sociologer tillåts oemotsagt utmejsla hela kurser i social determinism. De få läroböckerna om skolan och skolämnena är starkt vinklade (Pedagogiska gruppens Thavenius är en favorit), Bourdieu och postkolonial teori är gudar – utan att de ens förstås. Särskilt trendiga har Linköpingsgurun Roger Säljö, kunskapskonstruktivism och ett aldrig definierat socio-kulturellt "perspektiv" (Vigotskij) nu varit ett tag.

Gemensamt för samtliga inslag i pedagogikkurserna är dels frånvaron av praktiska, icke-politiserade perspektiv (under min sista praktikperiod visste vi fortfarande inte hur man sätter betyg, hur en lektion i historia kan se ut eller för den delen ens hur gymnasiets kurssystem är uppbyggt), dels en misstro mot allt som gjorts "förr". Lägg till detta den systematiska frånvaron av andra röster…

Ensidigheten är nämligen bedövande och gör det mycket svårt att bli varse andra tankegångar än de framlagda. Inger Enkvist nämns förstås aldrig. (Och åt Björklund fnyses det överlägset.) Men heller inte stora franska, amerikanska, tyska röster som nämns i utomsvensk debatt förekommer (Hannah Arendt, t.ex.). Skulle man, sedan, – som jag gjorde – leta fram sådana röster på egen hand, blir man fientligt bemött på seminarierna: dels av den antingen ideologiska eller osäkra läraren, dels av okunniga, ointresserade medstudenter som finner all läsning "jobbig". Kan man då ens tala om universitetsutbildning?

Jag skall ge ett exempel. Färilaprojektet utgör den radikale pedagogens verkliga dröm. I Färila överöstes under några år en viss skola (utan särskilda sociala problem i sitt upptagningsområde) med allt från Dewey till IT-fixeringen via obegränsade anslag och katederlöshet. Om detta fick vi förstås läsa. Vad mina lärarutbildare däremot förteg var att Färilaprojektet hade utvärderats av en oberoende forskargrupp, och att resultaten var skakande nedslående, i synnerhet för svagare elever (d.v.s. just de elever som den progressiva pedagogiken säger sig måna om särsklit). M.a.o. inträffade inom Färilaprojektet allt det som den progressiva pedagogikens kritiker brukar förutspå ifråga om resultat. Dessutom hade ett slags sektmentalitet uppmuntrats bland Färilaskolans lärare och många därför lämnat… Men v i fick aldrig veta det, och jag tystades ned när jag tog upp frågan.

Den intellektuella nivån på pedagogikkurserna är vanligtvis förstämmande. Såväl ifråga om kursinnehållet (en del litteratur är inte ens vetenskaplig till sin ambition) som gällande en majoritet lärarkandidater. Kurserna är röriga, saknar fokus och syns inte bilda någon egentlig enhet (utom ideologisk, som sagt). Handfast ämnesdidaktik lyser helt med sin frånvaro; så även barnpsykologi. Studenternas språk är som regel bristfälligt, tankegången diffus, bildningen – inte minst vad gäller historia, litteratur och idéhistoria/filosofi – i det närmaste obefintlig (det är något bättre bland blivande gymnasielärare, med betoningen på "något"). Begrepp definieras sällan. Stämningar och myskonsensus kommer i fokus. I den mån diskussioner förekommer utgår dessa sällan från litteraturen utan från eget (dock sällan självständigt) tyckande. Resonemang i fler än två led förstås vanligtvis inte. Ideologiskt motiverad sanktion av misshagliga i form av lägre betyg syns kunna förekomma hos vissa lärarutbildare (jag har dock bara e t t tydligt fall att själv anföra).

I all hast bör något sägas om den inverkan denna sorts utbildning får på mindre självständiga, på nervsvaga eller opportunistiska lärarkandidater, men även något om priset för försök till självständighet. Det motstånd som jag (långt ifrån alltid, och f.ö. på olika sätt) sökte bjuda den vinklade och ensidiga undervisningen och kurslitteraturen är enligt min erfarenhet inget utbrett fenomen. Fr.a. bland blivande gymnasielärare finns förvisso kritik, men få vågar yttra den. Dessutom är förefintlig kritik sällan systematiserad utan ofta intuitiv och detaljinriktad. Oberoende av detta är lärarutbildarna som regel oförberedda på kritik (av t.ex. "Critical Theory"). Somliga tvekar heller inte att vid behov tysta ned kritik med maktmedel. Medstudenterna till den som vågar protestera är å sin sida antingen uppgivna eller ointresserade av verkligheten utanför seminariegruppen. Under sådana omständigheter blir man som kritisk röst mycket ensam och ibland mycket hårt åtgången, oavsett styrkan i ens argument. När det sedan gäller mindre kritiska lärarstudenter, måste man nog tyvärr utgå från att flertalet osjälvständigt och okritiskt anammar den stämning, den ensidighet samt de dogmatiskt förkunnade teorier de matas med – ja, åtminstone de mera lättförståeliga av dessa teorier. Till det faktum att ämneskunskaperna hos dagens nygräddade lärare blivit avsevärt sämre med den nya lärarutbildningen, måste man således lägga den sorts hjärntvätt som den reformerade lärarutbildningen har tydliga inslag av.

Avslutningsvis vill jag understryka att det på åtminstone flera av landets lärarhögskolor ännu finns beundransvärda ämnesföreträdare med gedigna kunskaper. En del lyckas trots omständigheterna t.o.m. behålla ett imponerande mått av entusiasm. Men många är uppgivna och trötta. Alla är de nämligen mer eller mindre i händerna på de teoretisk-ideologiska pedagogerna som skräddarsytt den nya utbildningen för att kunna kontrollera den. Till de ämneslärare jag haft förmånen att läsa för går min stora tacksamhet. Glädjen över och orken att fortsätta min utbildning gav d e mig. Följaktligen beror en del av min upprördhet på att jag måst se dem maktlösa inför de "riktiga" lärarutbildarna, de pedagogiska khmererna (förlåt mig denna polemiska bildlek).

Måtte fler våga berätta om sin tid på Lärarhögskolan. Och måtte utbildningen i grunden läggas om.

20 tankar om “Lärarhögskolan – ett hot mot demokratin

  1. Oj, det här hade jag nästan kunnat skriva själv: exakt så här ser min erfarenhet ut – jag läste 80X80 p ämneskunskaper först, och att därifrån komma till pedagogiken var omtumlande, avskräckande. Jag lärde mig inget vettigt, utan nästan allt handlade om långsökta teorier, och meningslösa diskussioner utan riktlinjer. Ideologierna är livsfarliga, för de hämmar allt kritiskt ifrågasättande.

  2. Det är nu över trettio år sen jag gick Lärarhögskolan i Malmö.
    Det var på 70-talet, flumpedagogikens gryningsdecennium, har jag sedermera förstått av Inger Enkvist. Även då ett bortkastat år. Pedagogiken var lika amorf, det bestående minnet för lärarkandidaterna var historier om råttförsök o.dyl.
    Den militant ideologiska sidan har uppenbarligen utvecklats sedan min tid. Jag minns bara en vänlig erfaren äldre metodlektor, på väg att gå i pension, som berättade om nya pedagogiska grepp som gick ut på att sätta sig i en ring på golvet och hålla varandra i hand. Naturligtvis inget jag har något emot i sig, men i språkundervisning, på gymnasiet/högstadiet…

  3. Jag har skickat länkar till Högskoleverket, Utbildningsdepartementet med flera för att peka på vad det är för slags utbildningar vi bedriver (och lägger stora pengar på) i det här landet. Min förhoppning är att fler som misshandlats av det här systemet kommer att göra sina röster hörda. (I den här bloggen handlar en rad av artiklarna under rubriken ”Utbildning/forskning” om den här stora urspårningen och om det här förtrycket.)

  4. Tack för det mycket intressanta inlägget om lärarutbildningen samt länkarna till de 3 artiklar. Det får mig fundera om vårt tyska utbildningssystem kanske inte är så hemskt som vi får höra hela tiden. Intressant nog att Sverige nämligen alltid nämns som förbild när det gäller lärarutbildning, skolsystem och allmän utbildning.

    Vad det gäller den tyska lärarutbildning förresten, så finns här en utveckling faktiskt i den motsatta riktningen. Hittills har den vanliga lärarutbildningen (grundskola, gymnasium) varit en universitetsutbildning, dvs. gemensamma kurser för lärarstudenter och magisterstuderande i de flesta tyska delstaterna. Pedagogik och metodiken är integrerade i den 5åriga utbildningen, dvs. man läser allt samtidigt. Nu kräver många i politiken dock, att lärarutbildningen ska utkopplas från universiteten och ske på separata lärarhögskolor. De anser att kunskaper i forskningen inte är lika viktiga för lärarstudenter som bara ska lära ut i skolorna. De argumenterar att en t.ex. tyskalärare inte behöver veta så mycket om gammaltyska, litteraturhistoria osv. för att eleverna kommer ju inte läsa mer än kanske två böcker per år (barnböcker förstås!) och träna rättstavning och skriva uppsatser om sportlovet. Visst finns det kanske brist på elementära färdigheter som behövs som lärare, typ hur man motiverar eleverna, hur man korrigerar och bedömer en uppsats. (Det lärde jag mig först riktigt i praktiken genom många samtal med andra lärare och följande diskussioner med studiekamrater och lektorn..) Men hur ska jag kunna bedöma en elevs arbete när jag inte lärar mig någonting om språkinlärningsprocesser och grammatiska moment i det främmande språket först och sedan förbättrar mina pedagogiska färdigheter?

  5. Constanze,

    det är egendomligt att den svenska lärarutbildningen framställs som något att efterlikna. Det måste vara fråga en eftersläpning av hela den här sega myten om den svenska modellen. Jag hoppas att de olika tyska delstaterna är klokare än att de bygger upp ett sådant här system med lärarhögskolor, där blivande lärare inte ska få någon kontakt med forskningen inom de ämnen de sedan ska undervisa i. Jag studsade till lite när jag läste den här meningen i din kommentar:

    ”De anser att kunskaper i forskningen inte är lika viktiga för lärarstudenter som bara ska lära ut i skolorna.”

    Det här synsättet att de här studenterna ”bara” ska bli lärare tror jag är väldigt riskabelt. Jag anser att det är oerhört viktigt att lärare på till exempel ett gymnasium har kunskaper som når långt utanför de kurser de ska undervisa i. Annars blir de helt bundna vid läroböcker och ibland ganska trånga kursplaner och de kan aldrig erbjuda vetgiriga elever någonting extra. Dessutom blir hela undervisningen intressantare för både elever och lärare om läraren kan röra sig fritt och obesvärat genom omfattande stoff. En okunnig eller fåkunnig lärare blir också lättare offer för slagord och förenklade lösningar som erbjuds eller pådyvlas utifrån.

    Jag predikar alltså inte för dig, Constanze, eftersom jag föreställer mig att vi är ganska överens i de här frågorna, jag vill bara passa på att säga det (igen).

    PS Visst är det viktigt för en lärare att kunna lära ut, men utan egna kunskaper är det helt omöjligt att komma någonstans. Det finns inget värde i att vara skicklig i att lära ut ”ingenting”.

  6. Jag predikar alltså inte för dig, Constanze, eftersom jag föreställer mig att vi är ganska överens i de här frågorna, jag vill bara passa på att säga det (igen).

    Ingen fara, Bodil! Jag förstod det precis som du menade och tog det inte illa upp. :)

    Jag håller med dig, vad det gäller kunskaper i ämnen och forskningen för lärare. Undervisningen ska vara stimulerande, men hur ska vi motivera våra elever att lära sig nya saker, om vi själva inte är nyfikna längre att lära oss nya spännande saker.

    Det som jag egentligen ville säga i min första kommentar, var betydelsen av undervisningsmetoder och ”vardaget” av läraren. Kunskaperna och den teoretiska bakgrunden i didaktiken är ju bara en del av utbildningen. Den andra delen, nämligen själva undervisningen kan enligt mig inte bara säkras av högskolan/universitet. Den kommer först genom praktiken och liknar mer en dynamisk process. Målet är väl att få en enhet av alla delar, samt bevara sig själv en sunt portion nyfikenhet.

  7. En mycket intressant debatt som du tagit upp, Bodil. Jag kan bara hålla med i det som sagts i de tidigare inläggen. Jag tänkte ta upp en annan eller snarare ny aspekt av den svenska lärarhögskolan: där finns det nämligen sedan några år tillbaka ett nytt forkningsämne som kallar sig utbildningsvetenskap. Nu hoppas jag att man förlåter mig min ironi: Men visst har de nya svenska pedagoger blivit involverade i forskning. De kan t.o.m. doktorera utan att behöva ha några ämneskunskaper.
    Den som vill bilda sig en uppfattning om vilka frågor man avhandlar inom ”utbildningsvetenskap” kan titta in på ”forska.vr.se
    Följande citat har jag hämtat från 2003 nr 1, angående den nya utbildningsvetenskapliga kommitténs uppgifter:
    ”I kommitténs uppdrag står att den utbildningsvetenskapliga satsningen syftar till att ”främja forskning och forskarutbildning som bedrivs i nära anslutning till lärarutbildningen och svarar mot behov i lärarutbildningen och den pedagogiska yrkesverksamheten”.

  8. Tack Christine,
    det här nya ämnet ”utbildningsvetenskap” är något som lärarhögskolan fött fram, ett slags guldkalv som överför stora summor från skattemedlen till verksamheter med mycket oklara syften. Här är ett litet utdrag ur en text som säger något om det ekonomiska omfånget:

    *Utbildningsvetenskapliga kommittén är ett expertorgan inom Vetenskapsrådet som ska främja forskning av hög vetenskaplig kvalitet med relevans för lärarutbildning och pedagogisk yrkesverksamhet. Det innebär forskning om lärande, kunskapsbildning, utbildning och undervisning. Kommittén har ett tidsbegränsat mandat till och med 2008.*

    *Under de tre år som utbildningsvetenskapliga kommittén har verkat har ansökningstrycket ökat från 90 ansökningar 2001 till runt 300 ansökningar de senaste åren (276 ansökningar år 2006). Kommittén har 2006 en budget på cirka 128 miljoner kronor. Kommittén stöder också utvecklingen av praxisnära forskning, det vill säga forskning i nära anslutning till pedagogisk verksamhet. För att du ska kunna söka forskningsstöd inom utbildningsvetenskap ska de lärosäten som deltar i forskningen bidra till finansieringen. Desutom ska de universitet och högskolor som deltar i forskningen samverka.*

  9. Jag tror att ingen som arbetar på skolan, som lärare eller rektor, betvivlar hur viktiga ämneskunskaper är – och framför allt inte eleverna. Men ändå är det som att lärarhögskolan tycker att det är viktigare att ägna sig åt kringverksamhet, att döma av senare års reformer. Att arbeta i skolan nu är som att bedriva partisanverksamhet.

  10. Det finns en stor risk för att de här missförhållandena får fortsätta att råda. Det är till exempel inte många av dem som genomgått den här nya lärarutbildningen (som genom den hårda ideologiseringen är värre än den föregående, även det inte finns särskilt mycket gott att säga om den heller) som orkar och vågar kritisera och genomlysa den. Det är förenat med stora problem att peka ut en utbildning man ägnat tid, förhoppningar och pengar åt i åratal som undermålig eller förkastlig. På ett sätt är det som att säga att man själv inte har en utbildning som duger något till. Det är mycket få som kan sätta sig över detta och dessutom på egen hand skaffa sig den utbildning och bildning man blivit lurad på. Och ju längre det här får pågå desto svårare blir låsningarna.

  11. Bernur skrev: ”Jag tror att ingen som arbetar på skolan, som lärare eller rektor, betvivlar hur viktiga ämneskunskaper är – och framför allt inte eleverna. Men ändå är det som att lärarhögskolan tycker att det är viktigare att ägna sig åt kringverksamhet, att döma av senare års reformer. Att arbeta i skolan nu är som att bedriva partisanverksamhet.”

    Jag tror att det allra viktigaste – om man vill se en verklig förändring till det bättre – är att våga se verkligheten sådan den är, d.v.s. inte bara se ATT det förhåller sig som du skriver (vilket är viktigt nog och kräver visst mod), utan även se VARFÖR det inträffat som hänt. Det är liksom ingen slump, utan den direkta och ofrånkomliga följden av en viss ideologi som beskriver sig som vetenskap (se Inger Enkvist, som beskriver detta).

    Det är inte ”som att Lärarhögskolan tycker”. Det är medvetet. Ett ytterst medvetet val. Man måste läsa Jan Thavenius, förr guru inom Pedagogiska gruppen, idag snart pensionerad rektor för och uppbyggare av landets mest ideologiska lärarutbildning, nämligen den vid Malmö högskola. Man måste känna till Roger Säljö och ha tittat i hans analytiskt sett obegripliga böcker. Man måste ha förstått Dewey. Man måste känna till Hanna Arendts analys av överförandets och skolans kris (1958, redan!). Man måste förstå vad som idag menas med läraryrkets ”professionalisering” (som är raka motsatsen). Veta hur elevdemokratin används i praktiken. O.s.v. und so weiter etc.

    Idéer har konsekvenser. Man kan alltså inte – som så ofta i svensk debatt – begränsa sig till olika praktiska förhållanden, praktiska reformer, utan se till orsakerna. Och förstå dem. Detta är vad Inger Enkvist vågat göra. I mycket stark motvind. och det är därför hon är många lärarutbildares hatobjekt. Läs henne, är mitt råd till alla.

    Precis som Bodil säger så växer problemet för varje nyutexaminerad lärare.

  12. Jag blev verkligen efter en viss tid trött på det här snacket…inte att jag tycker att man inte ska snacka om det…tvärtom, jag hoppas att de ansvariga en vacker dag känner att de fått en handske kastad i ansiktet….jag blev bara trött av att se hur fler och fler okunniga lärare produceras som på löpande band utan att man gör något åt det. Sedan har jag börjat tro att det kanske är bara så som det är, just för att okunnigheten blivit synonimt med kunnighet och för att de ansvariga egentligen själva är okunniga.
    Jag skulle kunna skriva om detta hur länge som helst, men det vill jag inte…som sagt, jag har tröttnat på det hela…..kan bara säga att jag tycker det är synd att byråkratin & co inte lämnade mig möjligheten att läsa 5-6 ämnen samtidigt..och även då hade jag haft tillräckligt med fritid till något annat..t.ex till att självständigt fylla på de luckor som uppstod under utbildningens gång..och sådana var många. Inser man att man i ett system kan vara kunnigare i något man inte är behörig i (vilket vackert ord…behörighet….eller hur?)än de flesta som är det…då är det nog något fel i systemet…..

    Önskar er en fortsatt trevlig diskussion.

    Hälsningar från en lärare av den nyaste kalibern (tror ni att min behörighet står svart på vitt så ska ni tänka om)

  13. Naturligtvis kommer det ut en och annan riktigt bra och kunnig lärare också från den här ”utbildningen”, men det är inte tack vara ”utbildningen” utan trots den.

    Det är oerhört sorgligt att detta slöseri med människors tid och liv har fått pågå så här länge. Det gäller ju inte bara de lärare som utexamineras i det här systemet utan också – och det är ännu allvarligare – alla de barn och ungdomar vars skolgång blir tömd på innehåll och mening.

    Men hur illa det än ser ut, så får vi inte ge upp.

  14. Jag håller med. Med Björklund, en (i och för sig märklig) serie som ”9A” och en utredning om ny lärarutbildning (Franke) finns det dessutom hopp. Men pedagogikfräslets motståndare borde, menar jag, likväl gruppera sig, organisera sig. Så som skett i t.ex. Frankrike.

  15. Hej Bodil,
    Läste det här då det redan var tillräckligt kommenterat. Har inte så mycket att tillägga, mer än möjligen att jag tycker att det är symptomatiskt, stora delar av Sverige är nog lika navelskådande som lärarutbildningarna egentligen. Dessvärre.
    MEN vad jag skulle komma till var att du rapporterar väl om du får någon respons från dem du skickat länken till?!
    Likaså om du INTE får det?

    Ciao,

  16. Sen kommentar – och kort. Är själv ämneslärare/gymnasielärare i grunden. Läste mina ämnen på universitet och gick ett år på lärarhögskola. Leddes nästan ihjäl och läste en 80p-kurs i svenska parallellt.

    Ang. VARFÖR detta sker… Normalt är jag den som står på barrikaderna och kräver goda ämneskunskaper hos lärarna, kräver inte bara kritiskt och källkritiskt tänkande, utan även fritt sådant – analysförmåga och jag VILL tro att det finns hopp. Orkar dock inte jobba i skolan längre. I mina mörkaste stunder, tror jag att lärarutbildningen är ett led i en avsiktlig fördumning av svenska folket – kanske motiverad av ett bakvänt rättvisetänkande á la Jante (alla ska vara lika dumma, så ingen verkligen är något), kanske ett resultat av ren inkomptetens. Min sotsvarta bild innebär, att jag bara kan se två alternativ – antingen sker denna fördumning avsiktigt och så ska man dels införa någon radikal reform efteråt som ingen har mental kapacitet att protestera emot (t.ex. avskaffat sjukförsäkringssystem eller en stat där var och en kämpar för sig själv enligt den starkes rätt) eller så sker fördumningen därför att man på politikernivå och i andra maktskikt är så rasande dum redan, att man inte förstår vad man gör. Vet inte vilket scenario som är mest skrämmande. Kanske vill man ha högskoleutbildade som inte är internationellt gångbara/konkurrenskraftiga så att de håller sig i Sverige? Kanske är min tanke paranoid.

    Sedan håller jag med Karin. Det är långt ifrån bara utbildningssystemet som ägnar sig åt navelskåderi. Det är som ett enda stort, välregisserat eller oregisserat drama, där allt pekar åt samma håll. Nedåt.

    När vi ligger på botten finns det bara en väg att gå. Men gropen är djup och man undrar om någon har kompetens att erbjuda en stege…eller använda en…

  17. Hej Marita,
    om du kommer hit igen.
    Jag tänker som du ungefär, det måste bli ännu värre, tror jag, innan tillräckligt stora delar av det politiska etablissemanget reagerar. På något vis tror jag inte att det RÄCKER att borgarna nu försöker ta itu med skolan. Jag tror att svenska folket är alltför misstänksamma mot dem och alltså att även sossarna måste vända i den här frågan. Först då kan man börja jobba långsiktigt för att lösa den.
    Och där är vi inte än, kanske kommer vi aldrig dit? För att politikerna och svensken i gemen ska begrip måste nog levnadsstandarden sjunka betänkligt i förhållande till omvärlden och det har den ju inte gjort än. Visserligen har den bara sjunkit, men än är Sverige ungefär som resten av Europa vad gäller levnadsstandard och svenskarna själva tror fortfarande att de är på topp – så ja, det måste nog bli rätt mycket värre först.

    På något vis är det rätt intressant att se vad som kommer hända.

    Ett annat scenario, som väl egentligen är mer troligt, är en än mer segregerad skola. Jo, somliga lärares status kommer att höjas, ”kunskapskommuner” kommer att utropas, de som satsar på normalt fungerande folkbibliotek och goda skolor etc.
    Medan förfallet kommer att få fortsätta på stora håll…

  18. Jag håller i mångt och mycket med om kritiken mot lärarhögskolan.

    Fastän jag studerade till gymnasielärare fanns det ingen litteratur som handlade om ungdomar i övre tonåren. De pedagogikböcker vi fick studera handlade i första hand om förskolebarn. Vi fick till och med i uppdrag att intervjua dagisbarn. Och en bok handlade om hur småbarn kan bli tvåspråkiga.

    Någon egentlig pedagogk för att förbereda oss för undervisningen fanns det i stort sett inte på Lärarhögskolan med undantag av en endagarskurs som handlade om olika lärstilar, audidativt och visuellt etc. Den var bra och handfast, men det var också allt. En av klassens bästa läshuvuden frågade om det var meningen att vi skulle kopiera våra egna lärare under skoltiden. På det fick hon inget svar.

    Flera av böckerna framhävde vikten av att vara snäll mot eleverna. Och att England och Tyskland var skräckexempel för att de stannat vid en viss modell som eleven fick annamma. Det gavs också ett ”skräckexempel” på en ung lärarkandidat och hennes första vecka på en gymnasieskola.

    Det stod att hon var helt slut trots att hon hade en viss pedagogick i huvudet. Där måste de visst haft bråttom i publiceringen för de motsäger ju sig själva. Om hon var trött med en teori att gå efter vad ska inte den svenske studenten vara utan någon teori alls? Och en teori kan alltid revideras efter hand men ingen teori alls är en katastrof.

    På lektionerna fick vi aldrig kritisera eller komma med förslag. Ibland kunde en föreläsare säga till oss med avsmak ”är detta relevant” som svar på ett elevinlägg och då viftade de enfaldiga eleverna på svansen eftersom de kände sig stolta över att kunna detta paradord och hyschade raskt ner på fridstöraren.

    Vi fick höra att vi kunde klaga efter kursens gång. Men en annan gång fick vi veta att folk hade klagat i tio år och inget hade förändrats. Så dessa utvärderingar är tydligen bara till för formens skull.

    Studenterna måste få en pedagogik och praktisk kunskap i att undervisa på gymnasiet. Det behövs mer tid att arbeta ute på skolorna. Och praktiktiden behöver som på min fars tid vara betald som lärlingslön. Det räcker med tre års studier på ämneslärarlinjen. Det var mycket av flum och onödiga kunskaper som kan försvinna. Och fjärde årest ska vara betalt, men pedagogiken kan börja studeras redan under andra och tredje året.

    Och ta bort saker som att skriva a-uppsats en hel månad i svenska. De studenter som inte kan skriva en vanlig gymnasieuppsats borde söka någon annan utbildning eller ämne. Och varför ska vi läsa roliga historier i umgängesstil i en månad? Grammatiken var förnämlig på Stockholms universitet men katastrof på ett annat universitet. I det ena fallet tog den en månad och var kompetent, i det andra två månader och var bedrövlig.

    Sedan måste det ju var viktigare med kvalitet än kvantitet. Det är inte så viktigt att gå igenom varenda lilla stat i världshistorien som att fånga de huvudsakliga dragen. Och gärna att motivera hur vi ska använda våra kunskaper i undervisningen.

    Jag vill verka för en bättre lärarutbidlning på de svenska universiteten. Även om det säkert finns både bättre och sämre.

  19. Tack för din kommentar, Kristina,
    det du skriver visar än en gång hur viktigt det är att göra någonting åt den här utbildningsmisären och den visar också att det är bråttom. Ju fler som får sin lärarutbildning ramponerad på det här sättet, desto svårare och längre blir vägen till en skola som har något substantiellt att erbjuda eleverna.

    Intressant i din text är också inblickarna i den närmast diktatoriska (kateder-?) undervisning som bedrivs vid just lärarhögskolorna. Inget ifrågasättande förhållningssätt där inte.

    Jag funderar på att göra ett nytt inlägg i det här ämnet någon gång i höst och är du intresserad av att bidra med stoff och idéer, så hör av dig. (Du kan till exempel gå in på kontaktformuläret på hemsidan.)

  20. Jag läste också ämnena först, tack och lov. Sedan gick jag 1 år på lärarhögskolan för att bli gymnasielärare. Det var i slutet av 90 talet, men det var mer eller mindre lika flummigt då. Jag var mycket irriterad på den ideologiska indoktrineringen vi utsattes för.
    Min åsikt är att om man avskaffade lärarhögskolan helt så skulle man både spara pengar och få bättre lärare.

Kommentera