Och Ukraina kommer att gå segrande ur striden, landet kommer att resa sig högre och högre ur den smuts som kastas på det från Smutsens Imperium. Detta kommer att ske till mångas glädje men också till mångas omätliga skam. Ju längre ukrainarna tvingas kämpa desto fler hamnar på skammens sida: naturligtvis alla de onda, men också alla de ”försiktiga” som tycker x, y och z i den själviska försiktighetens tecken. Det går fortfarande att välja.
Det har gått några år sedan jag skrev den här texten och egentligen hade jag väl trott att den skulle publiceras men så skedde inte, kanske var den vid tillkomsten stötande. I alla fall handlar den om Patrik Ouředníks märkliga lilla bok ”Europeana. Kortfattad historia om nittonhundratalet”. Nå, nu är stunden inne, olämplig eller lämplig.
Patrik Ouředník är en tjeckisk författare som sedan 1984 lever i Paris. Han är också översättare mellan tjeckiska och franska av exempelvis författare som Rabelais och Hrabal och i intervjun i slutet av boken här säger han att han främst vill se sig som översättare och att han betraktar översättandet som en ”noblare” konst än skrivandet. Men i ”Europeana” skriver han alltså och det är Mats Larsson som stått för det ädla värvet att lotsa över texten till svenskan. Med den äran. Den tunna boken har också en undertitel: ”kortfattad historia om nittonhundratalet”. Innehållet överensstämmer väl med denna titel, det som överraskar är formen och det är frestande att försöka beskriva den genom bilder och liknelser. Liknar formen en toalettrulle, där avstånden mellan skildringar av olika delar av 1900-talet omväxlande ökar och minskar i varven? Bland århundradets nyheter nämner Ouředník för övrigt denna rulle och kallar den ”en diskret men viktig uppfinning”, en fras som ligger granne med prudentliga och liknöjda noteringar om koncentrationsläger i Nazi-Tyskland och Sovjetunionen. Formen skulle kanske också kunna liknas vid något som någon trycker ut ur en jättelik tub med blandat innehåll – tragedier, träck, snusförnuft och vetenskapens pseudovetenskaplighet. Eller återges genom den de disparata elementens färd genom något vidunders matsmältningskanal och sedan ut?
Boken börjar bland andra världskrigets stupade soldater och bisarra mätningar av dessa och förflyttar sedan sitt fokus till första världskrigets skyttegravar och återvänder därefter med ojämna mellanrum både dit och dit och den slutar med historiens slut 1989 men når också under sitt cirklande lopp till millenieskiftet och till utblickar därifrån. Över sidorna rusar fasor och banaliteter fram, klibbande vid varandra, ”modernare tortyrmetoder” bredvid uppfinningen av tuggummit och devot svammel kring hårt skruvade diskursanalyser. Allt sida vid sida med allt, leden ofta endast förbundna genom den svala konjunktionen ”och”: Det och det och det hände. Så och så och så utvecklade vi tekniken eller slog ihjäl varandra. Grymheten skålar med det triviala.
Men vem är det som berättar denna groteska historia? Då och då tycker jag mig skymta ett ansikte för min inre syn, ett barnsligt uttryckslöst fullmåneansikte med bleka tomma ögon och en mun som med lillgammal tvärsäkerhet tömmer sig och tömmer sig. Har lärt sig läxan, har lärt sig läxan, kan säga allt och det väldigt fort. Ett gammalt barn eller en klon från andra sidan. Ett infantilt orakel? Eller ett aborterat foster som går igen och ger igen? Men finns det då inte också ett slags ironi i svadan? Jo, men ironin är nog inte berättarens utan berättelsens, den verkar uppstå utanför berättarens kontroll som en följd av själva flödet som här till exempel: ”Användningen av stridsgaser förbjöds på olika konferenser 1899 och 1907 och 1922 och 1925 och 1946 och 1954 och 1972 och 1990 och 1992.” Eller i den framvällande skildringen av de hygieniska framgångar som kommit att medföra att allt fler européer duschade och tvättade sig allt oftare, en skildring som i styckets slut mynnar ut i denna mening: ”Och förbrukningen av vatten per invånare steg från tio liter om dagen till hundrafemton, och i hela världen sjönk grundvattennivån och hotade att om femtio eller hundra år leda till brist på vatten.”
Invävt i det monotona uppräknandet av fasansfulla brott i största tänkbara skala och de beskäftigt proklamerade landvinningarna rörande vad det vara må – preventivmedel, cykelsadlar, Barbie-dockor, skallmätningar – finns ett stråk som gång på gång utropar snabbhetens primat. Allt handlar om snabbhet, detta 1900-tal är det snabbaste århundradet någonsin! Det är ungt och snabbt och vetenskapligt och även sexuellt korrekt! Och sexuellt korrekt innebär bland annat att man inte får ”förföra kvinnor och le slipprigt mot dem o.d. och skämta om judar och tyskar och homosexuella”. Skrattet bubblar upp men fastnar i halsen.
Utanför själva textmassan finns på nästan varje sida ett slags ”vetenskapliga” randanmärkningar präntade med versaler. Dessa gör att groteskeriet slår ytterligare en volt:
KVINNOR VAR MÄNSKLIGA VARELSER
PSYKOLOGERNA SADE VAD SOM VAR VIKTIGT
JUDARNA VILLE SKÄNDA EUROPA
GUD EXISTERADE
EN HUMANARE VÄRLD
ETT PARISERHJUL
DOCKOR MED SNOPP
UNIVERSALISMEN BLEV OMODERN
LIVET BLEV SNABBARE
NEGRERNA MÅDDE BÄTTRE
DÄRFÖR MINSKADE SNUSANDET
DET PATOLOGISKA SUBJEKTET HADE FÖRÄNDRATS
UNGDOMEN VAR DYNAMISK
NATUREN VAR PERVERS
UTPLÅNINGEN AV MINNET
SKÖRDEN I DISTRIKTET
ALLT VAR FIKTION
Och inne i texten kan man läsa att ”ingen skulle dö i krig i framtiden utom fienden” och att alla ville ha ”sköldpadda och massagestav och sporta och gå i psykoanalys”. Skrattet bubblar upp igen men det går inte riktigt att skratta åt det och jag söker förgäves efter ett sätt att hantera den här makabra skildringen. Och framför mig ser jag med ens hela texten uppläst från ett grällt belyst podium vid en maratonläsning eller en läsarstafett, där läsarna vid bytena springer så snabbt de kan för att markera seklets ungdomliga snabbhet.
°°
Patrik Ouředník
Europeana. Kortfattad historia om nittonhundratalet, 2018
(Europeana. Stručné dějiny dvacátého věku, 2001)
Översättning: Mats Larsson
Förlag: Aspekt
Ja, ni minns den här scenen, eller hur? Många, många greps av beundran. Inte jag, även om jag hade ett ögonblick av tvekan, men sedan visste jag: Detta är manipulation, och jag sa det. Hur kunde jag veta? Verkligen veta kunde jag naturligtvis inte, men min intuition som är uppbyggd av mängder av händelser, till störta delen från mitt liv i DDR, vägledde mig. Några gånger i det förflutna har jag blivit lurad men det satte sina märken.
Marina Ovsiannikova fick alltså snabbt hjältestatus på många håll och man beundrade hennes ”mod”. Men hon blev inte satt i något fängelse eller läger och hon blev snabbt fri genom en – i alla fall för henne – mindre summa. Det gick några veckor och nu skriver hon för Die Welt, en större tysk tidning. Jag har nu läst hennes första artikel där och för att ingen ska kunna tycka att jag undanhåller fakta, så visar jag hela artikeln här – innan jag benar upp den.
Die Russen haben Angst
Seitdem sie im russischen Fernsehen gegen den Krieg in der Ukraine protestierte, ist ihr Leben ein anderes. In ihrem ersten Beitrag für WELT erklärt die Journalistin Marina Owsjannikowa, warum sie diesen Schritt gehen musste und was die Kreml-Propaganda in der Bevölkerung auslöst.
Mein Leben ist in ein Vorher und ein Nachher unterteilt. Moralische Grundsätze waren irgendwann wichtiger als Wohlbefinden, Seelenfrieden und ein geregeltes Leben. Der Krieg in der Ukraine war der Punkt, an dem es kein Zurück mehr gab und an dem es nicht mehr möglich war zu schweigen.
Sobald ich nach Hause kam, begann ich sofort, humanitäre Hilfe für die Flüchtlinge zu sammeln. Rund 400 Ukrainer wurden in die Region Kaluga, unweit von Moskau, gebracht. Sie wurden in örtlichen Sanatorien untergebracht. Meine Nachbarn und Freunde folgten dem Aufruf mit großer Begeisterung. Mehrere Tage lang wurden mir verschiedene Dinge, Hygieneartikel und Spielzeug ins Haus gebracht. Es waren so viele Sachen, dass ich einen Lastwagen bestellen musste. Aber als mein Kameramann und ich an dem Sanatorium ankamen, in dem die Ukrainer untergebracht waren, wollte man uns einfach nicht hineinlassen. Alles war wegen Quarantäne abgeriegelt. Die Flüchtlinge lebten hinter einem hohen Zaun, sie wurden dort bewacht. Es war mir nicht erlaubt, mit ihnen zu sprechen.
In den sozialen Netzwerken bin ich jetzt unglaublichen Belästigungen ausgesetzt. Die Ukrainer nennen mich eine FSB-Agentin, die Russen schreiben, ich sei eine Verräterin, die für den britischen Geheimdienst arbeitet. Alle suchen nach einer versteckten Bedeutung und stellen die unglaublichsten Verschwörungstheorien auf. Niemand will glauben, dass es sichum den emotionalen Protest einer Bürgerin handelte. Als ich mein Auto vom Parkplatz des Fernsehsenders abholen wollte, für den ich bis zu meiner Protestaktion gearbeitet habe, waren alle Räder platt. Am nächsten Morgen sprang es nicht mehr an, es gab ein Problem mit der Batterie. Es war eine kleinliche Racheaktion von Polizisten. Dessen bin ich mir bewusst. Letzte Woche war ich in meinem Sportverein, um an dem internationalen Wohltätigkeitsschwimmen #SwimforUkraine teilzunehmen. Es war von Schwimmern aus Brooklyn auf Facebook organisiert worden. Aber ich schaffte es nicht, bis ins Becken zu kommen. Die Klubleitung hatte meine Mitgliedskarte gesperrt. Doch ich gab nicht auf und ging zu einem anderen Schwimmbad. Und das Schwimmen fand schließlich statt. Gestern hat der Betreiber des Hundezwingers, ein glühender Anhänger Putins, die Versorgung meiner Hunde mit Futter blockiert. Jetzt sehe ich mich nach einem neuen Lieferanten um.
Meinen Optimismus habe ich aber nicht verloren. In meinem Umfeld sind viele kluge Menschen aufgetaucht, die sich nicht scheuen, ihren Standpunkt zu vertreten. Ein klares "Nein" zum Krieg kam von Sergej Knischow, einem ehemaligen Aeroflot-Piloten, dem Sohn eines russischen Helden. Er ist ein echter Patriot. Weder eine erfundene Anklage noch drei Jahre Gefängnis konnten ihn umstimmen. Trotz aller Repressionen, denen er ausgesetzt war, hat er Russland nicht verlassen. Es gelang ihm, seinen Namen zu rehabilitieren, und er ist jetzt aktiv gegen den Krieg. Immer mehr Menschen schreiben, dass sie bereit sind, alles zu opfern, um diesen Wahnsinn zu stoppen. Ein Mädchen aus einer Kleinstadt schreibt mir, sie versucht, ihre Freunde davon zu überzeugen, der Kreml-Propaganda nicht zu glauben. Ein Journalismusstudent an meiner Universität schreibt mir: "Danke, Sie haben mir den Glauben an meinen Beruf zurückgegeben." Ljubow Jakubowskaja, eine Lokalpolitikerin in Moskau, wurde gerade von einem Moskauer Gericht zu einer Geldstrafe von 50.000 Rubel, umgerechnet knapp 600 Euro, verurteilt. Sie hatte einen Artikel über Butscha auf Facebook gepostet. Damit verstieß sie gegen das Gesetz, das verbietet, die russischen Streitkräfte öffentlich zu "diskreditieren". Sie wurde von einem meiner Anwälte verteidigt, Anton Gaschinski.
Ich weiß, dass die jüngste Umfrage des Lewada-Zentrums die Menschen verwirrt. Angeblich unterstützen 83 Prozent der Russen Putin. Doch zunächst einmal wurde die Umfrage in einer Diktatur durchgeführt. Mitten im Krieg, wenn jedes Wort dagegen als Verrat angesehen wird, für den man 15 Jahre ins Gefängnis gesteckt wird. Die Russen haben Angst. In Moskau hebt so gut wie niemand ab, wenn eine fremde Nummer anruft. Spam-Anrufe werden blockiert. Deshalb nimmt von den jungen Menschen in den Metropolen auch kaum jemand an den Umfragen teil. Der Lebensrhythmus in Moskau und in St. Petersburg, wo die meisten gegen den Krieg sind, ist zu schnell. Lewada befragt auch zu Hause. Dafür hat in den Großstädten schon gar niemand Zeit. Auf dem russischen Internetportal Yandex schreiben viele Leute, dass sie bei den Umfragen nicht mitmachen. Unter Russen ist es ein offenes Geheimnis, dass tendenziell mehr ältere Menschen an den Umfragen teilnehmen, die oft auf dem Land leben. Sie wissen häufig nichts als das, was die Propaganda im Fernsehen ihnen zeigt. Das letzte unabhängige Medium, die "Nowaja Gaseta", wurde vor ein paar Tagen geschlossen. Soziale Netzwerke wie Facebook, Twitter und Instagram sind blockiert. Junge Menschen umgehen die Blockade über VPN-Tunnel, doch vielen älteren Menschen bleibt nur noch die Staatspropaganda. Wenn plötzlich jemand auftaucht oder anruft und fragt: Unterstützen Sie die militärische Spezialoperation und Wladimir Putin persönlich? Was werden sie wohl antworten?
Rubriken lyder ”Ryssarna är rädda”. Nu ska jag ta mig igenom texten bit för bit:
”Seitdem sie im russischen Fernsehen gegen den Krieg in der Ukraine protestierte, ist ihr Leben ein anderes. In ihrem ersten Beitrag für WELT erklärt die Journalistin Marina Owsjannikowa, warum sie diesen Schritt gehen musste und was die Kreml-Propaganda in der Bevölkerung auslöst.”
Ingressen berättar bakgrunden och säger att detta är hennes första bidrag till tidningen och att MO i texten kommer att förklara varför hon tagit detta steg.
Sedan tar hon själv vid:
”Mein Leben ist in ein Vorher und ein Nachher unterteilt. Moralische Grundsätze waren irgendwann wichtiger als Wohlbefinden, Seelenfrieden und ein geregeltes Leben. Der Krieg in der Ukraine war der Punkt, an dem es kein Zurück mehr gab und an dem es nicht mehr möglich war zu schweigen.”
Hon säger att moraliska principer vid en viss tidpunkt kom att bli viktigare än välbefinnande, ”sinnesfrid” och ett ordnat liv. Kriget i Ukraina hade gjort att hon inte kunde tiga. Jag studsade lite inför det här med ”sinnesfrid”/”Seelenfriede”. Det hade hon alltså tidigare?
I nästa stycke berättar hon vad hon gjorde när hon kom hem:
”Sobald ich nach Hause kam, begann ich sofort, humanitäre Hilfe für die Flüchtlinge zu sammeln. Rund 400 Ukrainer wurden in die Region Kaluga, unweit von Moskau, gebracht. Sie wurden in örtlichen Sanatorien untergebracht. Meine Nachbarn und Freunde folgten dem Aufruf mit großer Begeisterung. Mehrere Tage lang wurden mir verschiedene Dinge, Hygieneartikel und Spielzeug ins Haus gebracht. Es waren so viele Sachen, dass ich einen Lastwagen bestellen musste. Aber als mein Kameramann und ich an dem Sanatorium ankamen, in dem die Ukrainer untergebracht waren, wollte man uns einfach nicht hineinlassen. Alles war wegen Quarantäne abgeriegelt. Die Flüchtlinge lebten hinter einem hohen Zaun, sie wurden dort bewacht. Es war mir nicht erlaubt, mit ihnen zu sprechen.”
Hon började genast samla medel till humanitär hjälp åt flyktingarna, säger hon. Jag undrar över hur frivilligt dessa ukrainska flyktingar kom till Ryssland. ”Rund 400 Ukrainer wurden in die Region Kaluga, unweit von Moskau, gebracht.”=”Omkring 400 ukrainare fördes till regionen Kaluga nära Moskva.” Vad betyder detta? Sedan får vi veta att hennes vänner entusiastiskt anslöt sig till hennes initiativ. Folk med hygienartiklar och leksaker till henne. Massor med saker, hon var tvungen att beställa en lastbil. Men när ”hennes kameraman” kom till sanatoriet där flyktingarna var, blev de inte insläppta. Allt var avspärrat på grund av karantän. Flyktingarna levde bakom höga stängsel och bevakades.
Nästa stycke är längre och jag ska försöka sammanfatta lite hårdare:
”In den sozialen Netzwerken bin ich jetzt unglaublichen Belästigungen ausgesetzt. Die Ukrainer nennen mich eine FSB-Agentin, die Russen schreiben, ich sei eine Verräterin, die für den britischen Geheimdienst arbeitet. Alle suchen nach einer versteckten Bedeutung und stellen die unglaublichsten Verschwörungstheorien auf. Niemand will glauben, dass es sich um den emotionalen Protest einer Bürgerin handelte. Als ich mein Auto vom Parkplatz des Fernsehsenders abholen wollte, für den ich bis zu meiner Protestaktion gearbeitet habe, waren alle Räder platt. Am nächsten Morgen sprang es nicht mehr an, es gab ein Problem mit der Batterie. Es war eine kleinliche Racheaktion von Polizisten. Dessen bin ich mir bewusst. Letzte Woche war ich in meinem Sportverein, um an dem internationalen Wohltätigkeitsschwimmen #SwimforUkraine teilzunehmen. Es war von Schwimmern aus Brooklyn auf Facebook organisiert worden. Aber ich schaffte es nicht, bis ins Becken zu kommen. Die Klubleitung hatte meine Mitgliedskarte gesperrt. Doch ich gab nicht auf und ging zu einem anderen Schwimmbad. Und das Schwimmen fand schließlich statt. Gestern hat der Betreiber des Hundezwingers, ein glühender Anhänger Putins, die Versorgung meiner Hunde mit Futter blockiert. Jetzt sehe ich mich nach einem neuen Lieferanten um.”
Här får vi veta att hon blev misstänkt från alla möjliga håll – jag tror ni ser vilka som nämns. Ingen förstod att det rörde sig om ”en medborgares känslomässiga protest”. Och så räknar hon upp hur hon trakasserades: däcken på hennes bil var platta, något hade hänt med bilens batteri, när hon ville simma för en välgörenhetsgala så fick hons sitt medlemskort till poolen spärrat (men hon blev insläppt i en annan pool), hennes hundar i hundgården fick ingen mat (men hon såg sig raskt om efter en annan leverant). Betyder det att hon inte sköter sina hundar själv?
Ett stycke till:
”Meinen Optimismus habe ich aber nicht verloren. In meinem Umfeld sind viele kluge Menschen aufgetaucht, die sich nicht scheuen, ihren Standpunkt zu vertreten. Ein klares "Nein" zum Krieg kam von Sergej Knischow, einem ehemaligen Aeroflot-Piloten, dem Sohn eines russischen Helden. Er ist ein echter Patriot. Weder eine erfundene Anklage noch drei Jahre Gefängnis konnten ihn umstimmen. Trotz aller Repressionen, denen er ausgesetzt war, hat er Russland nicht verlassen. Es gelang ihm, seinen Namen zu rehabilitieren, und er ist jetzt aktiv gegen den Krieg. Immer mehr Menschen schreiben, dass sie bereit sind, alles zu opfern, um diesen Wahnsinn zu stoppen. Ein Mädchen aus einer Kleinstadt schreibt mir, sie versucht, ihre Freunde davon zu überzeugen, der Kreml-Propaganda nicht zu glauben. Ein Journalismusstudent an meiner Universität schreibt mir: "Danke, Sie haben mir den Glauben an meinen Beruf zurückgegeben." Ljubow Jakubowskaja, eine Lokalpolitikerin in Moskau, wurde gerade von einem Moskauer Gericht zu einer Geldstrafe von 50.000 Rubel, umgerechnet knapp 600 Euro, verurteilt. Sie hatte einen Artikel über Butscha auf Facebook gepostet. Damit verstieß sie gegen das Gesetz, das verbietet, die russischen Streitkräfte öffentlich zu "diskreditieren". Sie wurde von einem meiner Anwälte verteidigt, Anton Gaschinski.”
Vi får veta att hon trots ovannämnda besvär fortsätter att vara optimistisk. Hon träffar ”kloka människor” som säger nej till kriget. Bland dem finns en ”tidigare Aeroflot-pilot, son till en rysk hjälte”. Och sonen är ”en äkta patriot”. Hjälte? Patriot? Sedan skriver MO att allt fler människor är ”beredda att offra allt för att stoppa vansinnet”. Ja, och så räknar hon upp ett par människor som skrivit till henne och som säger att hon ger dem mod. Och en Moskva-politiker dömdes till böter på 600 euro, för att hon postat något om Butja på Facebook. Men politikern fick hjälp av en av MO:s advokater.
Och så har vi då sista stycket:
”Ich weiß, dass die jüngste Umfrage des Lewada-Zentrums die Menschen verwirrt. Angeblich unterstützen 83 Prozent der Russen Putin. Doch zunächst einmal wurde die Umfrage in einer Diktatur durchgeführt. Mitten im Krieg, wenn jedes Wort dagegen als Verrat angesehen wird, für den man 15 Jahre ins Gefängnis gesteckt wird. Die Russen haben Angst. In Moskau hebt so gut wie niemand ab, wenn eine fremde Nummer anruft. Spam-Anrufe werden blockiert. Deshalb nimmt von den jungen Menschen in den Metropolen auch kaum jemand an den Umfragen teil. Der Lebensrhythmus in Moskau und in St. Petersburg, wo die meisten gegen den Krieg sind, ist zu schnell. Lewada befragt auch zu Hause. Dafür hat in den Großstädten schon gar niemand Zeit. Auf dem russischen Internetportal Yandex schreiben viele Leute, dass sie bei den Umfragen nicht mitmachen. Unter Russen ist es ein offenes Geheimnis, dass tendenziell mehr ältere Menschen an den Umfragen teilnehmen, die oft auf dem Land leben. Sie wissen häufig nichts als das, was die Propaganda im Fernsehen ihnen zeigt. Das letzte unabhängige Medium, die "Nowaja Gaseta", wurde vor ein paar Tagen geschlossen. Soziale Netzwerke wie Facebook, Twitter und Instagram sind blockiert. Junge Menschen umgehen die Blockade über VPN-Tunnel, doch vielen älteren Menschen bleibt nur noch die Staatspropaganda. Wenn plötzlich jemand auftaucht oder anruft und fragt: Unterstützen Sie die militärische Spezialoperation und Wladimir Putin persönlich? Was werden sie wohl antworten?”
MO säger att människor (i Väst?) förvirras av Levada-centrums opinionsundersökning. 83% stöd för Putin kan inte stämma, vi måste tänka på att det är en diktatur och att ”det är mitt i ett krig” och att man kan straffas med upp till 15 års fängelse för protester. I Moskva svarar inte i telefonen och numret är okänt. Inga unga människor i storstäderna deltar i opinionsundersökningarna. ”Livsrytmen i Moskva och Sankt Petersburg, där de flesta är emot kriget, är för snabb. Levada ställer också sina frågor i hemmen. För sådant har ingen i storstäderna tid.” Och så får vi veta att det är ”allmänt känt bland ryssarna att det främst är äldre människor på landet som deltar i opinionsundersökningarna.” MO säger att sociala medier är blockerade men att unga människor kringgår detta. Och till sist skriver hon: ”Om plötsligt någon dyker upp eller ringer och frågar: Stödjer ni personligen Vladimir Putins militära specialoperation? Vad svarar ni väl då?”
Om inte detta är en hal text, så vet jag inte. Kanske borde jag ha översatt hela i stället för att göra som jag gjort, fast det går ju fortfarande att göra. Eller så kan vi gräva i texten tillsammans…
Varför finns de sovjetiska/ryska koncentrations- eller förintelselägren kvar? Varför har de hela tiden fått fortsätta att användas? Varför har de räknats som ”något annat” än de nazi-tyska? Varför räknas de fortfarande som ”något annat”? Eller ska nu äntligen timmen slå för dessa skräckinrättningar?
Jag läser att en halv miljon ukrainare sedan februari fängslats och bortförts, ofta ”långt österut” – barn, kvinnor och män. Vad kommer att hända dem? Kommer de att överleva?
Ryssar, ni har i århundraden mördat era ukrainska bröder, skövlat deras land, och till och med förbjudit dem att minnas oförätterna. Holodomor, för att nämna en speciell rysk/sovjetisk massmordsinrättning, fick ukrainarna inte ens minnas eller se tillbaka på. Nej, de skulle vara bröder med sina mördare. När ryssar talar om sig själva som bröder till ukrainarna, så betyder ”bröder” mördare.
Vi har ingen anledning att lita på de ryssar som ännu i denna stund – efter de hittills genomförda massakrerna, före de kommande – talar om ryssar och ukrainare som brödrafolk. De ryssar som inte står på ondskans sida – jag vet inte hur få de är – skulle aldrig utan att skämmas livet ur sig våga sig på att kalla sig bröder till ukrainarna. Om någon ryss talar om ett sådant broderskap vet vi på vilken sida den ryssen står – på ondskans sida.
