Med sådana ”vänner”…

Hittade nyss denna helt bländande cynism från FN:s generalsekreterare António Guterres. Läs själva:

Ja, det ukrainska folket nämns men liksom i förbigående: ”The people of Ukraine cannot bear the violence being inflicted on them.” Jaha, ”being inflicted on them”, något som liksom bara händer eller? Inga gärningsmän som ska stoppas, inga skyldiga som ska straffas? Nej, Guterres huvudbudskap är något annat: ”The only lasting solution to the war in Ukraine and its assault on the poorest and most vulnerable people in the world is peace.” Här blir det halkigt värre: Dels påminner det om en annan Endlösung, dels ser det ut som om Ukraina skulle ha skuld till att de fattiga i världen drabbas. Ukrainarna är utsatta för de grövsta krigsförbrytelser, för en systematisk förstörelse av sitt land, för folkmord – och Guterres tycker underförstått att de borde sköta sitt jordbruk bättre. "The most vulnerable people around the globe cannot become collateral damage in yet another disaster for which they bear no responsibility”, skriver han och jag frågar då: Så ukrainarna bär alltså ansvar, eller ska vi lite förmildrande säga ”ett visst ansvar” för Rysslands mordiska attacker mot folket och landet? ”Den enda varaktiga lösningen är fred”, säger han. Och hur menar han att det ska gå till? Han som inte ens vågar nämna förövaren eller förövarlandet!

Det är otäckt när maktens människor i världen använder sin makt så illa. Med sådana vänner som Guterres och FN behöver Ukraina inga fiender. Men Ukraina har en fasansfull fiende.

Komma överens?

Nyss hörde jag den där absurda användningen av uttrycket ”komma överens” igen, nej, det var inte just det svenska uttrycket men det som uttrycket betyder. Någon sa att ryssar och ukrainare ännu inte lyckats ”komma överens” om humanitära korridorer för att kunna evakuera människorna från Mariupol. Komma överens? Ordens lögnaktighet skriker mot himmelen. Den som lemlästats, skändats, berövats allt ska alltså ”komma överens” med mördaren, skändaren, slaktaren? Hur är det möjligt att utan att sjunka genom jorden av skam säga något sådant?

Uttryck som ”komma överens”, ”kompromiss”, ”fred” har ingen verklighet att beskriva i det helvete som ryssarna har gjort Ukraina till.

Fredsvännens cynism

Hur var det nu? Hur var nu detta med ”freden”? Vi ville inte ingripa för att det kunde medföra en ”eskalering” av kriget – för att det då kunde bli värre… Kunde det? Kan det? För vem? För vem?

Om vi tror att det går utan militärt stöd, och då menar jag riktigt sådant, så betyder det att vi, för att vi tycker det är lämpligt, vill vänta tills människor är skjutna för att sedan "hjälpa dem" – om de överlever.

I stället för att vara lite ”försiktiga” och vänta måste vi handla NU. Hjälp till en som fått benen avslitna är så oändligt mycket mindre än hjälp för att hindra att människor lemlästas. Vi måste sluta tycka att det är en moraliskt framkomlig väg att föredra att amputera armar och ben på de skadade framför att skydda eller åtminstone FÖRSÖKA skydda människor från att slitas sönder.

Giselheer dem Knaben

”Lyrikvännen” ville inte publicera Else Lasker-Schülers original före eller bredvid mina översättningar, men här är jag fri och jag gör därför på det sätt som jag tycker är bäst. Om läsaren ser både original och översättning ser han/hon mer, förstår mer, lär känna på ett djupare sätt. Jag väljer en enda av dikterna och en av poetens egna bilder.

Giselheer dem Knaben

An meiner Wimper hängt ein Stern
Es ist so hell
Wie soll ich schlafen –

Und möchte mit dir spielen.
– Ich habe keine Heimat –
Wir spielen König und Prinz.

°°

Till pojken Giselheer

I min ögonfrans hänger en stjärna
Det är så ljust
Hur ska jag kunna sova –

Och jag vill leka med dig.
– Jag har inget hemland –
Vi leker kung och prins.

Från – den relativa – oskuldens tid

Jag gräver i min dator efter texter från förr. Mitt lite fumliga mål är att rekonstruera hoppet eller hoppets tid. Dagens text är nog skriven 2009 eller 2010, jag hittar inget som med säkerhet fäster den i tiden, så det får vara så här approximativt. Lev skulle nog ha vetat men han är död.

Radar är ”en metod att med hjälp av eko från utsända korta radiovågor upptäcka och bestämma avstånd till avlägsna föremål”, men Radar är också en djärv dröm om kommunikation mellan ”avläsna platser” som den här våren gjorde sitt första närmande till verklighet: en ukrainsk-polsk-tysk nättidskrift. ”Tre språk, tre nationer, tre litteraturer… Eller kanske snarare: tre språk, fler än tre nationer och en enda Litteratur”. Så lyder mottot för denna nya kulturscen som har sina tre fästen i Kraków (där chefredaktören Renata Serednicka finns), Berlin och Lviv. Litteraturen eller låt oss säga konsten – för Radar presenterar också annat än texter: audio, video, foto, grafik – överskrider de gränser som nu finns mellan Tyskland, Polen och Ukraina. Målet är att alla texter presenteras på alla tre språken, så översättandets roll är central och Radar betonar i sitt program att man jämställer översättaren med författaren. Förutom på nätet finns Radar också ”i verkligheten” som litteraturfestivaler och som tryckta tidskriftsnummer, hittills två. I förordet till det andra numret kunde man bland annat läsa något om svårigheter man stött på under första varvet:

”Vid vårt försök att föra det första tryckta numret av Radar/РАДАР över den polsk-ukrainska gränsen upptäckte vi att det finns viktbegränsningar för det som förs in i Ukraina, när det gäller litteraturtidskrifter som är gratis. Tidskrifterna får tillsammans inte väga mer än 50 kg. Vissa stater är uppenbarligen angelägna om att deras medborgare inte förtar sig genom läsning.”

I den första tryckta utgåvan låg fokus på likheter mellan de tre språkområdena, i den andra på det som skiljer dem åt. I nättidskriften är allting mera myllrande och rörligt. Låt oss ”bläddra” lite och smygläsa några ställen (texterna översätter här undantagsvis sig själva till svenska):

”Tanja Malartjuk, den unga men redan ganska kända författarinnan från Kiev, älskar upprepningen. Det viktigaste med litteraturen är för henne ärlighet. Denna egenskap förenar hennes romanhjältar och om inte dem själva, så åtminstone sättet som de berättar sina historier på. Den naiva Kapitolina (en höna), som söker efter sin lycka i den stora staden. Den ensamma Tamara Pavlivna, hos vilken en råtta flyttat in i lägenheten på sjätte våning och som på så vis äntligen har fått någon som hon kan tala med. Fania (en gris), som har en passion för krukväxter och som drömmer om att äntligen finna vänner. Zanka (en fjäril) som säljer piroger på stationen. Hryhorivna (en manet), den hängivna sjuksköterskan, som vårdar en patient som har en märklig dröm…”

(utdrag ur Natalka Snyadankos recension av en roman av Tanja Malartjuk – översättningen från ukrainska till tyska är gjord av Karoline Gil)

”Den här förmiddagen stötte jag i tidskriftsståndet vid Mariakyrkan på en dramatiker, som jag kände från Berlin. Vi gick till Dym, en bar nära Rynek och drack Zoladkowa-vodka med is och citron. Han hade just kommit till Kraków och han var ganska uppjagad. Vet Ni vad? sade han till mig, den här staden gör mig galen.

Allt, sade han, som jag tänker här blir på något sätt existentiellt. Imorgon är jag bjuden på födelsedagsfest hos en känd skådespelerska från Slowacki-teatern och nyss drack jag te med en av de mest betydelsefulla ukrainska lyrikerna. Allt är så vansinnigt slavofilt här, det vet Ni ju, Österns slätter, religionen och blod och yppiga köttmåltider och hela 1900-talets elände – när jag tittade genom taxifönstret, såg jag i förbifarten det stora träkorset med mässingstavlan där det står Katyn och ingenting annat – men vänta, jag måste absolut nyktra till innan jag åker vidare.

”Vart ska Ni åka härnäst?” frågade jag.
”Åh”, sade han, ”jag måste se hela Galizien; Lviv och Brody och Czernowitz, Bukovina, herregud, redan klangen från de här orden gör mig berusad.”

Och så blev han allvarlig och lutade sig över bordet åt mitt håll: Allt, viskade han, som jag hittills antecknat, är obeskrivligt banalt. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva.”

(en av den tyske författaren Jörg Jacobs Kraków-miniatyrer)

Ja, i Radar-världen avtecknar sig ett stycke väg mot ett gemensamt Europa, där öst och väst vet om varandra och möjligtvis till och med talar med varandra ganska otvunget över cafébordet. Varsågoda, här kan man stiga in och vill man, så byter man språk: http://e-radar.pl/

Kanske kunde man bygga vidare på detta tätare Europa med nya trianglar, en svensk-finsk-rysk till exempel eller en italiensk-tysk-slovensk eller…