Om flatheten

Flatheten hos många av dem som säger sig vilja bekämpa ondskan är ondskans jord och näring.

Apropå detta:

”P4 Kronoberg avslöjar att en matematikprofessor vid namn Andrei Khrennikov, anställd av Linnéuniversitetet, har spelat in en lång monolog på Youtube där han säger att Ukrainas president, den judiske Volodymyr Zelenskyj, är nazist. Krennikov säger också att den ukrainska staden Lviv borde utplånas från jordens yta. Universitetets ledning säger att professorn handlat privat och att man ingenting kan göra åt hans uttalanden."

Om ”fred”, om pax putiniana

Wimbledon portar – bestämmer sig äntligen för att porta – ryska spelare. En av dem som reagerar särskilt starkt emot beslutet är den serbiske tennisspelaren Novak Đoković. Ni minns honom kanske från hans australiensiska ”äventyr” som slutade med att den serbiske presidenten Aleksandar Vučić med gråtmild röst sa att hela världen vänt sig mot ett enda land, mot en enda man. Landet är lätt att gissa, men mannen kan väl vara både Đoković och Vučić själv.

Novak Đoković säger bland annat så här när han vänder sig emot uteslutningarna av ryssarna: ”Jag är den första att fördöma krig. Som det krigsbarn jag är vet jag vilket emotionellt trauma det orsakar. Vi som växte upp i Serbien kommer aldrig att glömma det som hände 1999.” Låt oss nu se vad detta uttalande egentligen betyder. Det betyder att han inte har några problem med åren av serbiska folkmord på bosnierna, han tycker inget hände i Srebrenica, han blundar för koncentrationslägret i Omarska, han viker med blicken från beskjutningarna av människorna i brödköerna i Sarajevo, där för övrigt Serbiens nuvarande president Vučić var en av dem som besköt civila från höjderna runt staden. Det Đoković menar med att han är emot krig är att han tycker att ukrainarna ska finna sig i övervåldet och lägga ner sina vapen, eftersom ändå allt är Ryssland.

Lömskheten

Vi sa att om det blev värre, om det gick över en viss gräns, då då skulle vi… Det har passerat gräns efter gräns, snart alla gränser, åtminstone dem vi tänkte på när vi gav våra löften. Nu väntar vi, kanske till vår skam, men också med en lömsk förhoppning om att Ukraina ändå skulle ”nöja sig”, nöja sig med att bli stympat – ukrainarna är ju ändå vana vid att själva bli stympade. Vad tänker västvärldens ledare egentligen om Donbas? ”Att det kanske ändå inte är så ukrainskt”? ”Att det ju är en rätt liten bit av Ukraina”? ”Att något måste ju ryssarna få”? Vilka är de lömska tankarna? Vilka ”offergåvor” har man tänkt ut åt ryssarna?

Dubravkin put – Cmrok – Kraljevec – Britanac

Igår tog Miki och jag spårvagnen in till stan för första gången på ganska länge, på senare tid har vi ju nästan alltid gått till fots, men nu hade vi ett avlägsnare mål, så vi förkortade fotvägen lite. Vid Frankopanska mötte vi Steph och så gick genom valvet upp mot punkten där Dubravkin put börjar. Efter en stund dök Vesna (inte ”min” Vesna, en annan) och Lana upp med tiken Roki, som precis som Miki har en viss andel hrvatski ovčar, det har nästan alla blandrashundar här. Först gick vi på en fotväg längs en bäck men snart var vi uppe i skogen.

Vi gick genom ljus grönskande bokskog ändå upp till Cmrok där vi satte oss i gräset och tog fram öl och kakor. Ja, så var det. Någon kan tycka att det är fel kombination, men det var det inte.

Jag vet inte längre vad vi pratade om, många olika saker var det säkert, ja, och jag var tvungen att prata om Ukraina, eftersom Ukraina sitter innanför pannbenet på mig. Vi gick mellan ljus och mörker, uppåt, nedåt, över små broar som korsar bäckarna.

Utan att vi märkte det gick tiden förbi oss och tog oss genom timmarna ner genom Kraljevec.

Och neråt och neråt ända till Britanski trg eller Britanac. Där satte vi oss först vid ett bord på själva torget och beställde öl och gemišt och så dök Petra upp och vi satt där tills solen vek om hörnet. Du flyttade vi oss till ett av borden vi barens ingång där solen ännu var kvar. Och så beställde vi påfyllning av det ena och det andra.