Författare: Bodil Z

Wimbledon portar – bestämmer sig äntligen för att porta – ryska spelare. En av dem som reagerar särskilt starkt emot beslutet är den serbiske tennisspelaren Novak Đoković. Ni minns honom kanske från hans australiensiska ”äventyr” som slutade med att den serbiske presidenten Aleksandar Vučić med gråtmild röst sa att hela världen vänt sig mot ett enda land, mot en enda man. Landet är lätt att gissa, men mannen kan väl vara både Đoković och Vučić själv.

Novak Đoković säger bland annat så här när han vänder sig emot uteslutningarna av ryssarna: ”Jag är den första att fördöma krig. Som det krigsbarn jag är vet jag vilket emotionellt trauma det orsakar. Vi som växte upp i Serbien kommer aldrig att glömma det som hände 1999.” Låt oss nu se vad detta uttalande egentligen betyder. Det betyder att han inte har några problem med åren av serbiska folkmord på bosnierna, han tycker inget hände i Srebrenica, han blundar för koncentrationslägret i Omarska, han viker med blicken från beskjutningarna av människorna i brödköerna i Sarajevo, där för övrigt Serbiens nuvarande president Vučić var en av dem som besköt civila från höjderna runt staden. Det Đoković menar med att han är emot krig är att han tycker att ukrainarna ska finna sig i övervåldet och lägga ner sina vapen, eftersom ändå allt är Ryssland.

Vi sa att om det blev värre, om det gick över en viss gräns, då då skulle vi… Det har passerat gräns efter gräns, snart alla gränser, åtminstone dem vi tänkte på när vi gav våra löften. Nu väntar vi, kanske till vår skam, men också med en lömsk förhoppning om att Ukraina ändå skulle ”nöja sig”, nöja sig med att bli stympat – ukrainarna är ju ändå vana vid att själva bli stympade. Vad tänker västvärldens ledare egentligen om Donbas? ”Att det kanske ändå inte är så ukrainskt”? ”Att det ju är en rätt liten bit av Ukraina”? ”Att något måste ju ryssarna få”? Vilka är de lömska tankarna? Vilka ”offergåvor” har man tänkt ut åt ryssarna?

Hittade nyss denna helt bländande cynism från FN:s generalsekreterare António Guterres. Läs själva:

Ja, det ukrainska folket nämns men liksom i förbigående: ”The people of Ukraine cannot bear the violence being inflicted on them.” Jaha, ”being inflicted on them”, något som liksom bara händer eller? Inga gärningsmän som ska stoppas, inga skyldiga som ska straffas? Nej, Guterres huvudbudskap är något annat: ”The only lasting solution to the war in Ukraine and its assault on the poorest and most vulnerable people in the world is peace.” Här blir det halkigt värre: Dels påminner det om en annan Endlösung, dels ser det ut som om Ukraina skulle ha skuld till att de fattiga i världen drabbas. Ukrainarna är utsatta för de grövsta krigsförbrytelser, för en systematisk förstörelse av sitt land, för folkmord – och Guterres tycker underförstått att de borde sköta sitt jordbruk bättre. "The most vulnerable people around the globe cannot become collateral damage in yet another disaster for which they bear no responsibility”, skriver han och jag frågar då: Så ukrainarna bär alltså ansvar, eller ska vi lite förmildrande säga ”ett visst ansvar” för Rysslands mordiska attacker mot folket och landet? ”Den enda varaktiga lösningen är fred”, säger han. Och hur menar han att det ska gå till? Han som inte ens vågar nämna förövaren eller förövarlandet!

Det är otäckt när maktens människor i världen använder sin makt så illa. Med sådana vänner som Guterres och FN behöver Ukraina inga fiender. Men Ukraina har en fasansfull fiende.