Vi sa att om det blev värre, om det gick över en viss gräns, då då skulle vi… Det har passerat gräns efter gräns, snart alla gränser, åtminstone dem vi tänkte på när vi gav våra löften. Nu väntar vi, kanske till vår skam, men också med en lömsk förhoppning om att Ukraina ändå skulle ”nöja sig”, nöja sig med att bli stympat – ukrainarna är ju ändå vana vid att själva bli stympade. Vad tänker västvärldens ledare egentligen om Donbas? ”Att det kanske ändå inte är så ukrainskt”? ”Att det ju är en rätt liten bit av Ukraina”? ”Att något måste ju ryssarna få”? Vilka är de lömska tankarna? Vilka ”offergåvor” har man tänkt ut åt ryssarna?
