Det har gått några år sedan jag skrev den här texten och egentligen hade jag väl trott att den skulle publiceras men så skedde inte, kanske var den vid tillkomsten stötande. I alla fall handlar den om Patrik Ouředníks märkliga lilla bok ”Europeana. Kortfattad historia om nittonhundratalet”. Nå, nu är stunden inne, olämplig eller lämplig.
Patrik Ouředník är en tjeckisk författare som sedan 1984 lever i Paris. Han är också översättare mellan tjeckiska och franska av exempelvis författare som Rabelais och Hrabal och i intervjun i slutet av boken här säger han att han främst vill se sig som översättare och att han betraktar översättandet som en ”noblare” konst än skrivandet. Men i ”Europeana” skriver han alltså och det är Mats Larsson som stått för det ädla värvet att lotsa över texten till svenskan. Med den äran. Den tunna boken har också en undertitel: ”kortfattad historia om nittonhundratalet”. Innehållet överensstämmer väl med denna titel, det som överraskar är formen och det är frestande att försöka beskriva den genom bilder och liknelser. Liknar formen en toalettrulle, där avstånden mellan skildringar av olika delar av 1900-talet omväxlande ökar och minskar i varven? Bland århundradets nyheter nämner Ouředník för övrigt denna rulle och kallar den ”en diskret men viktig uppfinning”, en fras som ligger granne med prudentliga och liknöjda noteringar om koncentrationsläger i Nazi-Tyskland och Sovjetunionen. Formen skulle kanske också kunna liknas vid något som någon trycker ut ur en jättelik tub med blandat innehåll – tragedier, träck, snusförnuft och vetenskapens pseudovetenskaplighet. Eller återges genom den de disparata elementens färd genom något vidunders matsmältningskanal och sedan ut?
Boken börjar bland andra världskrigets stupade soldater och bisarra mätningar av dessa och förflyttar sedan sitt fokus till första världskrigets skyttegravar och återvänder därefter med ojämna mellanrum både dit och dit och den slutar med historiens slut 1989 men når också under sitt cirklande lopp till millenieskiftet och till utblickar därifrån. Över sidorna rusar fasor och banaliteter fram, klibbande vid varandra, ”modernare tortyrmetoder” bredvid uppfinningen av tuggummit och devot svammel kring hårt skruvade diskursanalyser. Allt sida vid sida med allt, leden ofta endast förbundna genom den svala konjunktionen ”och”: Det och det och det hände. Så och så och så utvecklade vi tekniken eller slog ihjäl varandra. Grymheten skålar med det triviala.
Men vem är det som berättar denna groteska historia? Då och då tycker jag mig skymta ett ansikte för min inre syn, ett barnsligt uttryckslöst fullmåneansikte med bleka tomma ögon och en mun som med lillgammal tvärsäkerhet tömmer sig och tömmer sig. Har lärt sig läxan, har lärt sig läxan, kan säga allt och det väldigt fort. Ett gammalt barn eller en klon från andra sidan. Ett infantilt orakel? Eller ett aborterat foster som går igen och ger igen? Men finns det då inte också ett slags ironi i svadan? Jo, men ironin är nog inte berättarens utan berättelsens, den verkar uppstå utanför berättarens kontroll som en följd av själva flödet som här till exempel: ”Användningen av stridsgaser förbjöds på olika konferenser 1899 och 1907 och 1922 och 1925 och 1946 och 1954 och 1972 och 1990 och 1992.” Eller i den framvällande skildringen av de hygieniska framgångar som kommit att medföra att allt fler européer duschade och tvättade sig allt oftare, en skildring som i styckets slut mynnar ut i denna mening: ”Och förbrukningen av vatten per invånare steg från tio liter om dagen till hundrafemton, och i hela världen sjönk grundvattennivån och hotade att om femtio eller hundra år leda till brist på vatten.”
Invävt i det monotona uppräknandet av fasansfulla brott i största tänkbara skala och de beskäftigt proklamerade landvinningarna rörande vad det vara må – preventivmedel, cykelsadlar, Barbie-dockor, skallmätningar – finns ett stråk som gång på gång utropar snabbhetens primat. Allt handlar om snabbhet, detta 1900-tal är det snabbaste århundradet någonsin! Det är ungt och snabbt och vetenskapligt och även sexuellt korrekt! Och sexuellt korrekt innebär bland annat att man inte får ”förföra kvinnor och le slipprigt mot dem o.d. och skämta om judar och tyskar och homosexuella”. Skrattet bubblar upp men fastnar i halsen.
Utanför själva textmassan finns på nästan varje sida ett slags ”vetenskapliga” randanmärkningar präntade med versaler. Dessa gör att groteskeriet slår ytterligare en volt:
KVINNOR VAR MÄNSKLIGA VARELSER
PSYKOLOGERNA SADE VAD SOM VAR VIKTIGT
JUDARNA VILLE SKÄNDA EUROPA
GUD EXISTERADE
EN HUMANARE VÄRLD
ETT PARISERHJUL
DOCKOR MED SNOPP
UNIVERSALISMEN BLEV OMODERN
LIVET BLEV SNABBARE
NEGRERNA MÅDDE BÄTTRE
DÄRFÖR MINSKADE SNUSANDET
DET PATOLOGISKA SUBJEKTET HADE FÖRÄNDRATS
UNGDOMEN VAR DYNAMISK
NATUREN VAR PERVERS
UTPLÅNINGEN AV MINNET
SKÖRDEN I DISTRIKTET
ALLT VAR FIKTION
Och inne i texten kan man läsa att ”ingen skulle dö i krig i framtiden utom fienden” och att alla ville ha ”sköldpadda och massagestav och sporta och gå i psykoanalys”. Skrattet bubblar upp igen men det går inte riktigt att skratta åt det och jag söker förgäves efter ett sätt att hantera den här makabra skildringen. Och framför mig ser jag med ens hela texten uppläst från ett grällt belyst podium vid en maratonläsning eller en läsarstafett, där läsarna vid bytena springer så snabbt de kan för att markera seklets ungdomliga snabbhet.
°°
Patrik Ouředník
Europeana. Kortfattad historia om nittonhundratalet, 2018
(Europeana. Stručné dějiny dvacátého věku, 2001)
Översättning: Mats Larsson
Förlag: Aspekt