Författare: Bodil Z

Jag läser Faust igen, kanske kan man säga att jag alltid läser Faust. Det är Faust I jag menar. Och eftersom jag läst det här dramat så många gånger, kan jag numera gå ut och in där lite som jag vill.

Jag sätter in mitt gamla ”Faustägg” igen som en liten orienteringshjälp för den som inte vistas så ofta i det här dramat.

Bakom mig har jag just nu Trüber Tag. Feld (Mulen dag. I det fria). I den scenen anklagar Faust Mefisto med stor våldsamhet för att Margareta hamnat i fängelset efter att hon dödat det barn hon fått med Faust. Faust anklagar Mefisto med en särskild hetta för att Mefisto lurat honom att glömma henne och fått honom att följa med upp till häxorna i valborgsmässonattens orgier. I alla de här anklagelserna skiner det på ett märkligt tydligt sätt igenom att Faust främst beskyller Mefisto för att han inte inte hindrat Faust från att göra som han själv för tillfället hade lust att göra. Och Mefistos ironiska svar skickar liksom tillbaka attackerna som bumeranges. Varför gör du mig sällskap när du i själva verket inte vill följa mig? Varför försöker du flyga när du egentligen lider av svindel? Var det du eller jag som störtade Margareta i fördärvet?

Men det stannar inte vid denna kalla logik, för Faust är människa och en människa kan ångra sig. Kanske är det det mest mänskliga hos människan. Ja, han har störtat henne som han älskade i fördärvet, men nu vill han rädda henne och han är beredd att offra mycket för det. Han är redo att utsätta sig för stora faror. Och Mefisto – som inte alls är den stora absoluta ondskan – låter sig övertalas till ett räddningsförsök. De ska rida på dunkla spökhästar bort från ödemarken där de just befinner till fängelset i stadens utkant, där Margareta väntar på att dödsdomen ska verkställas. Och Mefisto ska söva fångvaktaren så att Faust kan gå ner i fängelsehålan till Margareta.

Nu följer den allra kortaste, men kanske den mest suggestiva, scenen i hela dramat:

Nacht. Offen Feld

Faust, Mephistopheles, auf schwarzen Pferden daherbrausend

Faust: Was weben die dort um den Rabenstein?
Mephistopheles: Weiß nicht, was sie kochen und schaffen.
Faust: Schweben auf, schweben ab, neigen sich, beugen sich.
Mephistopheles: Eine Hexenzunft.
Faust: Sie streuen und weihen.
Mephistopheles: Vorbei! Vorbei!

Jag lägger in Britt G. Hallqvists svenska översättning av scenen:

Natt. Öppet fält

Faust och Mefistofeles kommer susande på svarta hästar

Faust: Vad sysslar de med kring galgens mur?
Mefistofeles: Vem vet vad de lagar och sjuder?
Faust: Svävar upp, svävar ned, böjer sig, höjer sig.
Mefistofeles: Det är häxornas skrå.
Faust: De strör och de signar.
Mefistofeles: Förbi! Förbi!

Denna Rabenstein (korpstenen, en klippa som är kringflugen av korpar som väntar på mer) är platsen där Margareta ska avrättas den morgon som följer på natten som Faust och Mefisto rider igenom. För i fängelsescenen som kommer efter och som är den sista i dramat, lyckas Faust inte få Margareta att fly från fängelset.

Det är en mörk ödesmättad scen som det är omöjligt att kasta ljus in i. Vi ser in i framtiden in i avrättningen. Att det sedan tillkommer ett religiöst perspektiv på detta, kan ändå inte ändra något. Det kommer att ske.

Pausträdets Faustbibliotek

Förlaget Tranan har bland annat givit ut en hel del modern kortprosa från olika delar av världen, vilken är en ovanlig specialitet i dagens svenska bokutgivning. I mitt eget bibliotek har jag tre antologier ur denna serie, en polsk, en estnisk och en litauisk. Jag läser just nu om några av novellerna i den litauiska antologin.

Jag tror det går att läsa både titlar och författarnamn här.

Den sista berättelsen är skriven av Markas Zingeris. I författarpresentationen längst bak i boken står det att han är född 1947, att han 1971 tog examen vid journalisthögskolan i Kaunas och att han sedan höll föreläsningar i filosofi vid högskolorna i Kaunas. När han sedan vägrade att gå med i kommunistpartiet blev han avskedad.

Han har givit flera diktsamlingar och romaner och novellsamlingen ”Illusion” (2000). Det framgår inte av texten, men jag antar att novellen ”Den obrutna förbindelsen” är hämtad ur denna samling.

Den tunna handlingstråden i novellen är ett telefonsamtal mellan farmor i Litauen och hennes bror Benjamin i Amerika. De har inte hört av varandra på mycket länge. I detta samtal uppstår det många störningar och av och till uppfattar de inget annat än apparatknaster. Brodern skriker hennes namn: ”Ania, Ania!” Det är som om ”han försökte skrika över halva jorden och ett halvt sekel av vårt eländiga tidevarv.” Sonen blir efter en stund orolig och säger till sin mor: ”säg inget dumt nu. DE HÖR ALLT. DE HÖR ALLT.”

En andra tråd i novellen berättar om farmor och hennes historia, om hennes pondus och kraft.

Alltsammans är insvept i dimma och Litauen under sovjettiden är ”dimmornas land” och den obrutna förbindelsen är kanske den mellan det som fanns före den tiden och det som kom efter den.

Jag vill visa några dimmsjok ur texten:

Ord har svårt att forma sig i dimman. Du säger något och ljudet försvinner efter ett par steg. De dimmiga ländernas folk lyssnar intensivt på sagorna och tror inte alls på storstädernas lyktor.

•

Det är ett drag som finns hos länder som är fyllda med dimma – allt som är mäktigt, storartat och ärofyllt inträffade i gamla tider. Nuet finns liksom inte. Framtiden går inte att se in i.

•

Hon hade inte knäckts av decennier av ständig dimma, efteråt, när ALLT TOG SLUT. Hon väntade på att det förflutna skulle höra av sig.

•

I det ögonblicket färgades dimman i det land där jag, verkade det, var dömd att sitta på livstid, av magiska dimmor. Det finns ju inget vackrare än när dimman i huvudet på en upprorisk student målas över med en flaska rom.

•

Och så här lyder slutet av novellen – jag klipper bort det allra sista, ni kan ju läsa det eller hela novellen själva om ni vill:

Farbror Ben dog i Bronx på ett ålderdomshem. Det är hela historien. Farmor är begravd i vår stad, bortom floden. Det kan inte stämma att de döda inte umgås! Ett så rikt och sagolikt förflutet betyder ju lite mer än de få minuter som så slarvigt getts oss här. Sovjets dimma lättade och det blev ljust och klart, allt återvände till sina platser. Men försiktigt nu, är det nu inte bara ljuset och skuggorna som spelar oss ett spratt. Det här landet släpper oss inte, dimman pyser ut under våra fötter, som om vi gått vilse i trängseln. I trängseln finns det inget förflutet och inget nu, kanske har till och med tiden drunknat.

Översättningen är gjord av Jonas Öhman.

För lite mer än två år sedan skrev jag några rader om diktsamlingen ”Tiden är ett skrik i natten” av Pavel Z (egentligen Zajíček) här.

Jag läser nummer 58:

jag vill berätta mitt ljus för dig
min spruckna tavla
min häpnad
en bit rostig plåt
med diktens namn som påskrift
livets fragment
lämnat som ett avtryck
på platsen
jag passerat

Översättningen är gjord av Michaela Zajíčkova och förlaget som givit ut boken är Rámus.

Camilla Nagler förläggare på Wahlström&Widstrand svarar i dagens SvD så här på en fråga om bokens eller litteraturens (oklart vilket) framtid:

Skönlitteraturen kommer att finns kvar länge. Men för första gången ser jag en hotbild. De första e-läsarna som kom för tio år sedan var helt hopplösa. Det är de inte idag, så nu finns hela problemet med nedladdning och upphovsrätt. Fast vi kommer fortfarande behöva producera böcker, även om vi kanske måste dra ned lite på upplagorna.

Förmodligen betyder den första meningen här inget annat än att skönlitteraturen kommer att finnas kvar ett tag till hos Wahlström&Widstrand. Det är väl inget att säga om det.

Låt oss betrakta saken från ett lite annat håll: I kapitlet ”Lesen und Bücher” i ”Lektüre für Minuten” av Hermann Hesse hittar jag det här:

Je mehr mit der Zeit gewisse Unterhaltungs- und gewisse volkstümliche Belehrungsbedürfnisse durch andere Erfindungen befriedigt werden können, desto mehr wird das Buch an Würde und Autorität zurückgewinnen. Wir haben heute den Punkt noch nicht ganz erreicht, wo die jungen Konkurrenzerfindungen wie Radio, Film usw. dem gedruckten Buch gerade jenen Teil seiner Funktionen abnehmen, um den es nicht schade ist.

Ju mer som med tiden vissa underhållnings- och folkbildningsbehov kan tillfredsställas med hjälp av andra uppfinningar, desto mer av värdighet och auktoritet kommer boken att återvinna. Vi har idag inte till fullo nått fram till den punkt, där de nya konkurrerande uppfinningarna som radio, film osv. tar ifrån boken just den del av dess funktioner som den klarar sig bra utan.

PS I Salongen finns nu den femte skogstexten inne.