Fundering kring kvotering

Egentligen borde jag väl trycka bort sådant som bara irriterar mig, men det hör till irritationens eller det som framkallar sådants väsen att inte låta sig trycks bort så lätt. Jag har haft ett Anna-Larsson-gruskorn i stöveln i ett par dagar och gruskornet heter ”kvotering”.

I fredags var jag oförsiktig nog att läsa Larssons kolumn i SvD. Texten handlar om Nyamko Sabuni och om kvotering. I inledningen får vi veta att Larsson inte tycker att Sabuni är lämplig som jämställdhetsminister, eftersom hon inte är feminist och eftersom hon i Halal-TV inte kunnat svara ordentligt på vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Fast Larsson är inte sämre än att hon kan backa lite och säga att hon ändå på sätt och vis förstår Sabuni i det här fallet. Men sedan svänger hon snabbt tillbaka och argumenterar rappt för sin sak:

Jag håller med. Men hallå! Dream on. Vi lever här och nu, och här och nu är könet det första du lägger märke till när du möter en annan människa.

Lyssna till skärpan och analysen: ”Men hallå! Dream on. Vi lever här och nu”.

Sedan får vi veta att Larsson inte tycker om Sabunis position i frågan om individualiserad föräldrafärsäkring och vidare att det är dåligt att Sabuni inte vill ha kvotering till bolagsstyrelser. Larsson citerar Sabuni: ”Historiskt sett har vi många bevis på att det inte behövs kvotering för att lösa problem och förändra strukturer” och undrar i anslutning till detta citat om Sabuni är närsynt.

Så tar oss Larsson till kvoteringen på högskolorna i landet, en kvotering som mest gynnar män, eftersom det finns fler kvinnliga studenter. Detta tycker Larsson är en ”ödets ironi” och här blir jag som läsare osäker på om Larsson egentligen är helt för det här med kvotering. Men så deklarerar hon att det är hon visst, åtminstone till ”vissa positioner”:

Själv har jag ingenting emot kvotering till vissa positioner. Jag kan absolut se poängen med att ge underrepresenterade grupper, som unga, kvinnor och invandrare, en skjuts på vägen – både i rättvisans namn och för att öka mångfalden på toppen.

Mycket sker i rättvisans namn, men är detta detsamma som rättvisa? Och mångfald vad är egentligen det? Vilka saker ingår i mångfald?

Sedan får vi veta att många som i teorin är emot kvotering ändå tillämpar den i praktiken. Larsson berättar att Reinfeldt gjort så när han bildade sin regering. Och så låter hon oss följa med en sväng in i sina tankar:

Och med det sagt slår mig en helt vansinnig tanke: Tänk om Nyamko Sabuni själv är inkvoterad?

Det här ser eventuellt vid första påseendet dråpligt eller kvickt ut. Men sedan kan man fundera på vad Larsson egentligen menar med sin avslutande fråga. För något menar hon väl? Vill hon säga att Sabuni borde ta skeden i vacker hand och säga ja till feminism och kvotering, eftersom hon ju ändå själv är inkvoterad och kvinna? Här blir kvotering från att för Larsson ha varit något eftersträvansvärt plötsligt till ett tillhygge.

Jag tror inte på kvotering. Dels lägger det ytterligare en orättvisa till alla dem vi redan har, dels är det oerhört svårt att välja ut vilka kategorier vi ska kvotera efter. Ska det vara kön, hudfärg, nationalitet, hälsa, skönhet, intelligens eller vad ska det vara? Och hur kombinerar vi olika kategorier och vilka kategorier ska ha företräde när? Och dessutom: ju vanligare det blir med kvotering desto oftare kan man råka ut för att bli misstänkt för att ha fått en viss post på grund av detta och alltså inte på grund av kompetens.

Här finns hela kolumnen.

En skogskyrkogård

I skogsbrynet strax här intill upptäckte jag härom dagen en liten ”kyrkogård”. Det är några smådjur som ligger begravna här: Ett marsvin? En hamster? En katt? Gravarna är nya, men Andys grav verkar äldre än Nisses för texten där har bleknat och korset har börjat luta…

gravar 1

gravar 2

•••

PS Jag givit mig på att skriva för Axess’ mao-blogg. Om skolan här och där handlar min text.

Roberto Saviano: Kärleken är dödens motsats

Roberto Saviano – känd för ”Gomorra”, sin avslöjande bok om camorran – kommer att vara i Stockholm den 24-27 november för att bland annat, inbjuden av Svenska Akademien, tala i Börssalen under rubriken ”Det fria ordet och det laglösa våldet”. I samband med hans besök i Sverige kommer hans andra bok, ”Il contrario della morte”, ut på Brombergs i svensk översättning av Barbro Andersson under titeln ”Kärleken är dödens motsats”.

foto
foto Salvatore Laporta

Det rör sig om en kort prosatext som formmässigt balanserar på gränsen mellan skönlitterär text och journalistisk faktaredogörelse. Språket är enkelt och konkret och har ett slags karg skönhet. Boken handlar om Maria, en sjuttonårig flicka, som just mist sin pojkvän Enzo som tagit värvning i en fredsbevarande styrka i Afganistan. En mina sprängde honom i bitar.

I boken möter vi Maria och berättaren, som verkar vara ungefär jämnårig med Maria och Enzo. Han är från samma by i Kampanien. Genom honom får vi veta något om Marias sorg, om hennes krossade förhoppningar – hon och Enzo skulle gifta sig när han kom hem från Afganistan efter att ha tjänat ihop pengar till bröllopet och ett banklån – om hennes kamp för att inte krossas under sorgen. Vi ser att hon ännu inte riktigt tagit till sig att han är död. Hon berättar:

Jag vet att han fotograferade bergen för att visa mig. Han sa att när han inte stod ut längre kunde han han alltid finna en tyst plats var han ville. Något som han aldrig kunde göra här hemma. Mycket vet jag inte än, mycket har jag kvar att få veta, jag måste fortfarande upptäcka det, förstå och lära av honom.

Men boken handlar också om något som sträcker sig utanför Marias och Enzos personliga tragedi. Genom Savianos berättare får läsaren veta hur vanligt det är att fattiga unga pojkar i Syditalien ser soldatlivet vid olika krigsplatser i världen som den enda vägen till ett drägligt liv: ”I den här trakten försöker även enbenta ta värvning.” För många fattiga unga män i Syditalien är detta ofta den snabbaste och ibland den ända möjliga vägen ut ur arbetslöshet och knapphet. När man numera talar om det senaste kriget är detta för många syditalienska familjer inte alls andra världskriget utan, beroende på till vilken front sönerna farit, det i Irak, det i Bosnien eller det i Afganistan. Och de som inte ger sig ut i dessa krig lever också de ofta mycket farligt:

I min hemstad gick alla mammas väninnor ständigt klädda i svart, för det fanns alltid någon ung pojke som mördats, någon avlägsen släkting som fallit från en byggnadsställning; man måste alltid visa respekt för en familj som förlorat någon. Och när det inte var sorg fortsatte man att klä sig i svart, för det skulle säkert snart bli någon ny att sörja.

De unga männens färder bort till världens krigshärdar fick ibland märkliga sidoeffekter i deras hemtrakter. Kontrakten för uppkoppling till internet och ADSL har i en hast ökat kraftigt i de syditalienska byarna. ”Här skaffade alla flickor dator när pojkarna gav sig av.”

Från utblickarna över det allmänna återvänder vi sedan till Marias öde. Vi får följa henne till bårhuset på ett militärsjukhus i Rom. Hennes familj ville inte att hon skulle se Enzos söndertrasade kropp, men hon vill se honom en sista gång. Hans bror hade sett honom: ”Det fanns mycket lite kvar av honom, alldeles för lite.” Brodern följer henne till bårhuset, men på det villkoret att han får hålla för ögonen på henne. Hon går till sist med på det.

På någon av de sista sidorna i boken frågar Maria berättaren om han minns sången ”Carmela” av Sergio Bruni. Bokens titel är hämtad ur en rad i den här sången:

Tu piangi solo se nessuno vede
E strilli solo se nessuno sente
Ma non è acqua il sangue nelle vene
Carmela Carmè
se l’amore è il contrario della morte…

•••

PS Sedan någon dag finns det en ny text, den fjärde, i Salongens ekmanska skogsserie.

Några pärlor ur George Steiners bok om tänkandet

För ett tag sedan började jag läsa ”Warum Denken traurig macht” (originalet är på franska) av George Steiner. Nu har jag just avslutat andra varvet och vill bjuda er några pärlor ur texten.

bok

Die Fähigkeit zu lügen, Fiktionen zu ersinnen und aufzuführen, ist organischer Teil unseres Menschseins. Die Künste, soziales Verhalten, auch die Sprache selbst wären ohne sie nicht möglich.

Förmågan att ljuga, att tänka ut och skapa fiktioner är en organisk del av detta att vara människa. Konsterna, socialt förhållningssätt och även språket självt skulle inte vara möjliga utan denna.

Ein neuer Denkakt, eine Vorstellung ohne erkennbare Vorgänger – das ist es, ob zugegeben oder nicht, worauf sich der Ehrgeiz von Schriftstellern, Malern, Komponisten, Denkern richtet. Außerhalb von Träumen können sie nur verwirklicht werden, wenn die Ausdrucksweise selbst erneuert wird.

Att finna en ny tankegång, en idé utan urskiljbara föregångare – det är, antingen man medger det eller inte, vad författare, konstnärer, tonsättare och tänkare kämpar för att uppnå. Utanför drömmarna kan detta bara bli verklighet, om man skapar ett helt nytt uttryckssätt.

Das Denken ist im höchsten Maße unser Eigentum; verborgen im tiefsten Innern unseres Seins. Gleichzeitig ist es das gewöhnlichste, abgenutzteste, repetitivste aller Handlungen. Dieser Widerspruch läßt sich nicht auflösen.

Tänkandet är i allra högsta grad vår egendom; det finns dolt i vårt väsens allra innersta. Samtidigt är tänkandet den vanligaste, den mest förbrukade och repetitiva av alla handlingar. Denna motsättning går inte att lösa upp.

Die Sprache trachtet beständig danach, die Herrschaft über das Denken zu erlangen.

Språket strävar hela tiden efter att uppnå herraväldet över tänkandet.

Unglaublich verschwenderisch ist das Denken.

Tänkandet är gränslöst slösaktigt.

Anstrengungen, das Denken zu rationalisieren, es auf erlaubte, fest umrissene Kanäle zu begrenzen, bilden das Herzstück jeder Tyrannei.

Ansträngningar som har som mål att rationalisera tänkandet och tvinga in det i strängt kontrollerade kanaler utgör själva kärnan i varje tyranni.

Das Denken verhüllt mehr, wahrscheinlich weitaus mehr, als es enthüllt.

Tänkandet beslöjar mer, förmodligen mycket mer, än det avslöjar.

Wahrheit, lehrte Baal Shem, ist auf ewig im Exil.

Sanningen, så säger Baal Shem, är för evigt i exil.

Kinder vom Auswendiglernen abzuhalten lähmt, vielleicht auf Dauer, die Muskeln des Geistes.

Om man hindrar barn från att lära sig utantill förlamas, kanske för alltid, andens muskler.

Vor der Moderne waren unsere Doktrinen, unsere Dichtung, Kunst und Wissenschaft von den drängenden Fragen nach Dasein, Sterblichkeit und Gott durchsetzt. Sich dieser Fragestellung zu enthalten, sie zu zensieren würde bedeuten, den bestimmenden Puls, die dignitas unseres Menschseins, zu löschen. Der durch Fragen ausgelöste Schwindel setzt ein Leben ständiger Selbstprüfung in Gang.

Före den moderna tiden var våra lärosatser, vår diktning, konst och vetenskap genomsyrade av de brännande frågorna om tillvaron, dödligheten och Gud. Att avstå ifrån dessa frågeställningar, eller att undertrycka dem, skulle innebära att den speciella puls som kännetecknar det mänskliga, vår dignitas, släcks ut. Den svindel som dessa frågor utlöser för till ett liv i ständig självprövning.

Ogni amore

I Hartmut Abendscheins blogg taberna kritika – kleine formen har jag hittat en liten dikt i en italiensk och en tysk version av poeten Rossi van Steen. Dikten är licensskyddad, men jag tror inte att det förbjuder mig att underst lägga till en egen svensk version.

Ogni amore

Ogni amore
è una finestra

con gli ali
spalancati

sulla
tristezza

Jede Liebe

Jede Liebe
ist ein Fenster

mit Flügeln
weitaufgerissen

auf die
Trauer

Varje kärlek

Varje kärlek
är ett fönster

med vingar
vidöppna

mot
sorgen

fågel

park

PS Ikväll på Rumänska kulturinstitutet i Stockholm under rubriken "Att hålla sina sorger evigt unga":

Horace Engdahl, Aris Fioretos, Dan Shafran och Fredrika Spindler samtalar onsdag den 19 november kl. 18.30 om den hyllade franskrumänske författaren E. M. Cioran (1911 – 1995), vars skrivande låg i gränsområdet mellan filosofi, aforistik och lyrisk prosa.

ansikte

Mer om detta