Egentligen borde jag väl trycka bort sådant som bara irriterar mig, men det hör till irritationens eller det som framkallar sådants väsen att inte låta sig trycks bort så lätt. Jag har haft ett Anna-Larsson-gruskorn i stöveln i ett par dagar och gruskornet heter ”kvotering”.
I fredags var jag oförsiktig nog att läsa Larssons kolumn i SvD. Texten handlar om Nyamko Sabuni och om kvotering. I inledningen får vi veta att Larsson inte tycker att Sabuni är lämplig som jämställdhetsminister, eftersom hon inte är feminist och eftersom hon i Halal-TV inte kunnat svara ordentligt på vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Fast Larsson är inte sämre än att hon kan backa lite och säga att hon ändå på sätt och vis förstår Sabuni i det här fallet. Men sedan svänger hon snabbt tillbaka och argumenterar rappt för sin sak:
Jag håller med. Men hallå! Dream on. Vi lever här och nu, och här och nu är könet det första du lägger märke till när du möter en annan människa.
Lyssna till skärpan och analysen: ”Men hallå! Dream on. Vi lever här och nu”.
Sedan får vi veta att Larsson inte tycker om Sabunis position i frågan om individualiserad föräldrafärsäkring och vidare att det är dåligt att Sabuni inte vill ha kvotering till bolagsstyrelser. Larsson citerar Sabuni: ”Historiskt sett har vi många bevis på att det inte behövs kvotering för att lösa problem och förändra strukturer” och undrar i anslutning till detta citat om Sabuni är närsynt.
Så tar oss Larsson till kvoteringen på högskolorna i landet, en kvotering som mest gynnar män, eftersom det finns fler kvinnliga studenter. Detta tycker Larsson är en ”ödets ironi” och här blir jag som läsare osäker på om Larsson egentligen är helt för det här med kvotering. Men så deklarerar hon att det är hon visst, åtminstone till ”vissa positioner”:
Själv har jag ingenting emot kvotering till vissa positioner. Jag kan absolut se poängen med att ge underrepresenterade grupper, som unga, kvinnor och invandrare, en skjuts på vägen – både i rättvisans namn och för att öka mångfalden på toppen.
Mycket sker i rättvisans namn, men är detta detsamma som rättvisa? Och mångfald vad är egentligen det? Vilka saker ingår i mångfald?
Sedan får vi veta att många som i teorin är emot kvotering ändå tillämpar den i praktiken. Larsson berättar att Reinfeldt gjort så när han bildade sin regering. Och så låter hon oss följa med en sväng in i sina tankar:
Och med det sagt slår mig en helt vansinnig tanke: Tänk om Nyamko Sabuni själv är inkvoterad?
Det här ser eventuellt vid första påseendet dråpligt eller kvickt ut. Men sedan kan man fundera på vad Larsson egentligen menar med sin avslutande fråga. För något menar hon väl? Vill hon säga att Sabuni borde ta skeden i vacker hand och säga ja till feminism och kvotering, eftersom hon ju ändå själv är inkvoterad och kvinna? Här blir kvotering från att för Larsson ha varit något eftersträvansvärt plötsligt till ett tillhygge.
Jag tror inte på kvotering. Dels lägger det ytterligare en orättvisa till alla dem vi redan har, dels är det oerhört svårt att välja ut vilka kategorier vi ska kvotera efter. Ska det vara kön, hudfärg, nationalitet, hälsa, skönhet, intelligens eller vad ska det vara? Och hur kombinerar vi olika kategorier och vilka kategorier ska ha företräde när? Och dessutom: ju vanligare det blir med kvotering desto oftare kan man råka ut för att bli misstänkt för att ha fått en viss post på grund av detta och alltså inte på grund av kompetens.
Här finns hela kolumnen.
