Författare: Bodil Z

Hur man dödar minnet – om förstörelsen av kulturlandskapet

Bodil Z 6 kommentarer

I förlaget Tranans berättarserie från olika delar av välrden ingår en antologi med berättelser från Estland, som heter Hur man dödar minnet. Jag har för dagen valt att läsa titelberättelsen som är skriven av Viivi Luik.

bild

Det här är inte någon berättelse i egentlig mening, det är en, stundtals rasande (!) och svavelosande, uppgörelse med det nutida Estlands förhållande till byggnader och hus. Så här skriver Luik till exempel:

Varför skulle människan inte kunna få ha en rosaskimrande illusion om att hon har ett hus, när hon har köpt en barack?

Därför att en barack inte är något hus!

En barack kostar inte som ett hus. En barack är inte värd stress och depression. För en baracks skull ska man inte behöva ha en skuld till banken i tjugo års tid.

Luik menar att färre och färre ester vet vad ett riktigt hus är. Numera byggs det bostadsområden i stället för hus och allt gammalt får stå och förfalla tills det så småningom rivs. Snart minns ingen längre vad ett riktigt välbyggt och vackert hus är.

Hon blickar bakåt mot en tid, då det ännu var på ett annat sätt:

Det fanns en tid då husen också i detta land hade väggar och inte var kulisser av papp och plåt. Då man bemödade sig om att bygga på en VACKER plats där man visste vad som var ett träd och vad som var en buske. De planterades med kärlek och omsorg. Fortfarande finns det syrener från den tiden som är vid liv, än finns det lindar och lönnar, till och med gamla äppelträd.

Hon talar om alla hus som förfallit och rivits och tillägger: ”Dråparen var varken Onkel Sam eller den ryske ockupanten utan estländaren själv.”

Luik gjuter etter och galla i sina ironiska formuleringar:

Så om ni vill bli av med minnet, kulturen, historien (för de är alltid en black om foten för de snabba klippen) skapa då först och främst de rätta förutsättningarna, avskaffa valfriheten, gör livet surt för människorna så att det inte ens faller dem in att vilja ha något bättre. Gör hjärntvätten grundlig!

Förlöjliga ”småborgerliga seder” och ”herrskapsstil”, klargör från barnsben att ”livet går vidare”, att ”idag måste man leva i nutiden”, skratta ut dem som bekymrar sig för Kadriorgs eller Kalamajas ursprungliga bebyggelse, förklara varför […] och hur mycket mer ”samtida” de meningslösa lådor och ömkliga ”skyskrapor” är som byggts i deras ställe.

För några rader vänder hon så blicken ut mot Europa (knappast mot Sverige) och säger att där i det gamla Europa finns det fortfarande människor som ser ett värde i att bevara det gamla, att mödosamt återställa det som anfrätts av ålderns tand.

Och så är Luik tillbaka i Estland igen:

Efter någon tid kommer ingen att minnas att det i det här landet någonsin funnits parker, alléer, skogsdungar, slåtterängar med träd kvar, talldungar vid stranden, gårdsträd, äppelträdgårdar, syrenhäckar, bersåer, kullar, källor, mejerier, väderkvarnar, vattenkvarnar, skolhus på landet, tågstationer. Att det funnits byggnader av kalksten och byggnader av tegel, lador, ladugårdar och källare av natursten. Mäktiga bondgårdar i Livland av nordtysk typ osv. osv. Att det också här har funnits klassicism och barock, jugend och funktionalism. Att också detta land har ett förflutet och en levnadskultur.

Först nu kan man se vad sovjetockupationen har gjort med vårt land och vårt folk.

Alldeles i slutet av texten talar Luik om vad det här avskärandet av de historiska banden i bebyggelsen får för följder på andra områden i den mänskliga tillvaron:

Någon gång har jag själv sagt att när landskapet förändras till oigenkännlighet förändras också språket och tänkandet, förändras kulturen till oigenkännlighet.

Även om vi i Sverige inte haft någon sovjetisk ockupation, så finns det åtskilligt i den här texten som påminner om förhållandena här.

Här vill jag länka till [en text hos Karin]( http://blottsverige.blogspot.com/2008/12/svensk-byggnadsvrd-har.html) som behandlar ett angränsande tema.

(Översättningen av Viivi Luiks text är gjord av Marja Talgre.)

Skujenieks: När jag en dag

Bodil Z 2 kommentarer

När jag en dag lämnar denna taggtrådshage
kommer jag att kunna rulla en mahorka
någotsånär linda ett förband runt foten
byta blöjor på barn kommer jag inte att kunna.

När jag en dag lämnar denna taggtrådshage
kommer det att regna.

Denna dikt av Knuts Skujenieks finns i antologin ”Som ekens rot till vatten”. Översättningen från lettiskan är gjord av Juris Kronbergs.

rum

PS Sedan igår kan man följa Joruns adventskalender på Life de Luxe.

Berlinmuren och glömskan

Bodil Z 11 kommentarer

I Spiegel (45/2008) läste jag för ett tag sedan en artikel med titeln ”Keine Spur von Diktatur” (Ingen spår av diktatur) av Jan Fleischhauer. I ingressen frågar sig författaren, med utgångspunkt från att det den 9 november nästa år kommer att vara tjugo år sedan Berlinmuren föll, hur det kommer sig att det inte finns någon plats i stadens centrala delar som officiellt påminner om DDR och den fredliga revolutionen mot dess förtryck. Är detta en tillfällighet eller är det så med avsikt, undrar han.

Artikeln börjar med lite återblickar: Muren var 155 kilometer lång och i centrum löpte den mellan Brandenburger Tor och riksdagen. Den var fyra meter hög och den omgavs av ett brett område med olika bevakningssystem (Kontrollstreifen, Kolonnenweg, Signalzaun) och beskjutningsanordningar.

Nu finns det bara 58 betongsegment kvar. Vi får möta murkonstnären Ben Wagin som försöker göra ett minnesmärke av murresterna:

Er kämpft jetzt seit 20 Jahren um dieses Grundstück. Es soll etwas bleiben, was an die DDR erinnert und den Tod an ihrer Grenze.

Sedan 20 år kämpar han för detta stycke mark. Något ska bli kvar som påminner om DDR och om döden vid dess gräns.

Fleischhauer lämnar Wagin och hans kamp, går vidare och kommenterar situationen:

Die Republik hat viele Straßen, die nach Wilhelm Pieck oder Ernst Thälmann heißen, aber nicht eine, die nach den Helden von 1989 benannt ist.

Republiken har många gator som heter efter Wilhelm Pieck eller Ernst Thälmann, men inte en enda som är benämnd efter hjältarna från 1989.

(Pieck och Thälmann var DDR-politiker.)

Och ingenstans finns det ett officiellt minnesmärke över de människor som fick sätta livet till, när de försökte ta sig över den tysk-tyska gränsen. Det enda som finns är lite spridda kors eller ljus som placerats ut på privat initiativ. Också murmuseet vid Checkpoint Charlie har tillkommit på privat initiativ.

Fleischhauer fortsätter:

Die Frage ist also, warum gibt es so wenig, was an die DDR-Diktatur erinnert? Was hindert die Verantwortlichen, die Schrecken des SED-Regimes anschaulich zu machen?

Frågan är alltså, varför finns det så lite som påminner om DDR-diktaturen? Vad hindrar de ansvariga från att åskådliggöra SED-regimens fasor?

Så lämnar vi Berlins centrala delar och far ut till Zossen, till fängelset Hohenschönhausen som numera är en minnesplats för Stasi-offer. Vi får möta Hubertus Knabe som är chef för minnesplatsen och han för oss genom celler och förhörsrum. Han säger bland annat så här om sin arbetsuppgift:

Erst wenn die kommunistische Diktatur den Deutschen so präsent ist wie das Verbrecherregime der Nationalsozialisten, ist die Aufarbeitung gelungen.

Först när den kommunistiska diktaturen är lika närvarande för tyskarna som nationalsocialisternas förbrytarregim, är målet nått.

Knabe har många fiender bland DDR-regimens gamla anhängare.

In vielen Ostmedien ist er einfach nur der ”Stasi-Jäger”, und das ist nicht positiv gemeint.

I många östtyska medier är han helt enkelt ”Stasi-jägaren” och det är inte positivt menat.

För inte så länge sedan blev han i en artikel i ”Berliner Zeitung” anklagad för att föra galna privata krig mot människor. Tidningen fick emellertid en månad senare trycka en dementi, eftersom det visade sig att skribenten till den första texten var en före detta Stasi-angivare.

Enligt Knabe finns det ett samarbete mellan vänsterpolitiker och historiker som försöker rehabilitera DDR.

Deshalb soll auch alles weg, was an den Stasi-Terror erinnert, oder möglichst wenig sichtbar sein. Diese Verklärer, sagt er, gewinnen langsam die Oberhand.

Därför ska också allt bort, som påminner om Stasiterrorn, eller i alla fall göras så osynligt som möjligt. Dessa ”förhärligare”, säger han, tar sakta men säkert överhanden.

Knabe berättar vidare att gärningsmännen har börjat skriva böcker och hålla föredrag där de rättfärdigar sitt handlande. Och ibland har de också dykt upp vid visningarna på minnesplatsen för Stasi-offer.

Sie stellten sich neben die ehemaligen Häftlinge, die in Hohenschönhausen die Besuchergruppen leiten, und machten böse Anmerkungen. ”Unsinn!”, riefen sie, wenn die Rede auf die brutalen Verhörsmethoden kam, oder ”Lüge!”

De ställde sig bredvid de före detta fångarna som visar runt besökargrupperna på Hohenschönhausen och fällde illvilliga kommentarer. ”Dumheter!”, ropade de, när de brutala förhörsmetoderna kom på tal, eller ”lögn!”

Vi får i artikeln vidare stifta bekantskap med två organisationer som försvarar DDR-staten och Stasis metoder och vars medlemmar till största delen är gamla Stasi-medarbetare: ”Insiderkomitees zur Förderung der kritischen Aneignung der Geschichte der MfS” och ”Gesellschaft zur Rechtlichen und Humanitären Unterstützung”. Vid en sammankomst berömmer den före detta Stasi-officeren Gotthold Schramm bland annat Stasi-grundarnas ”förebildliga antifascistiska hållning”. En annan Stasi-officer, Klaus Eichner, berättar stolt att han har en Dzersjinskij-staty (alltså en staty av grundare av den sovjetiska hemliga polisen) på sitt skrivbord. Man förnekar att det någonsin givits order om att skjuta ner flyktingarna som försökte ta sig över muren.

Kampen mellan dem som vill påminna om DDR-regimens brott och dem som vill dölja dem fortsätter. Utgången är oviss.

•••

PS Sedan igår kväll finns den sjätte texten i Salongens serie om Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen" inne.

Något om det offentliga samtalet

Bodil Z 9 kommentarer

Gårdagens inlägg här handlar till stora delar om en text av Bodil Malmsten. Jag kritiserar denna text. När jag lagt ut mitt inlägg, kommer efter en stund en kommentar och i denna står det att texten jag kritiserat varit mycket bättre, ja, fantastisk som tal (resten av den kommentarens innehåll lämnar jag därhän). Jag svarar och förklarar att det är texten och inte talet jag behandlat. Sedan följer fyra kommentarer från olika personer, som mer eller mindre tydligt är kritiska till Malmstens text. Sedan dyker den förste kommentatorn, ”Anders”, upp igen och är besviken och indignerad. Han inleder så här: ”Oj, förlåt så mycket att jag yttrade mig. Det här är tydligen inte en blogg där man får ha avvikande åsikt.” Det här är egentligen en överraskande och underlig reaktion, men ändå blir jag inte så överraskad, för jag har sett det här sättet att reagera flera gånger på sista tiden, kanske inte främst i min egen blogg men i andra bloggar jag brukar läsa. Om man går in och kommenterar i en för en själv kanske ny blogg och sedan upptäcker att ingen eller bara någon enda av de andra kommentatorerna tycker som man själv gör, då anklagar man – gärna inlindat i ironiska ursäkter – bloggens ägare och de andra kommentatorerna för att inte tillåta avvikande åsikter. Eller så beskyller man dem för elitism och snobberi – det har jag sett på andra håll. Det här är trist och det befrämjar verkligen inte något tankeutbyte mellan människor med olika åsikter. Frågan är hur man ska komma till rätta med det här problemet. Sådana här reaktioner är egentligen utslag av omognad. Vi har alltså problem med omognad i vårt offentliga samtal (Ja, kanske kan det ses som en överdrift att kalla det så, men sådana här små bloggdiskussioner är faktiskt en form av offentliga samtal.), men omognad kan faktiskt gå över i mognad, så vi kanske inte ska se alltför dystert på det. Möjligen kan till och med ett sådant här litet påpekande föra till eftertanke och ett litet steg mot något bättre.

Saviano i Stockholm och ett tal om röda stugor

Bodil Z 16 kommentarer

RS
foto Salvatore Laporta

Roberto Saviano, dödshotad av det neapolitanska brottssyndikatet camorran sedan hans bok om densamma, ”Gomorra”, kom ut för två år sedan, har varit gäst i Sverige i några dagar. Under dessa dagar har han bland samtalat med Salman Rushdie inför en stor publik på Svenska Akademien med rubriken ”Det fria ordet och det laglösa våldet”. Under detta samtal kom de båda författarna bland annat in på hur det är att leva under poliseskort, ständigt på sin vakt, år efter år. Det är som ett fängelse. ”Hur ska jag komma ut? Hur ska jag få tillbaka mitt vanliga liv?”

Jag försöker tänka mig in i hur det kan vara att leva i den här sortens vandrande exil under en egentligen obestämd tid som väl närmast kan preciseras som ”alltid” eller ”hela livet”. Jag hittar ett uttalande som Saviano gjort för en italiensk radiostation: ”Det har varit hårt, väldigt hårt. I början tror du att du klarar det. Sen märker du att du förlorat allt: omtanken, vänskaperna, vänskapsbanden.”

Dagen därpå talade Saviano på Kulturhuset under rubriken ”Kidnappad yttrandefrihet”. På Kulturhusets hemsida hittar jag en kort bakgrundstext, som börjar så här:

UTSÅLT i Hörsalen, men programmet direktsänds i Studio 3 och i Klarabiografen. – I den bästsäljande reportageboken "Gomorra" skrev Roberto Saviano om den neapolitanska maffian, camorran. Idag lever han under dödshot. I samtal med Kristina Kappelin. Med Arne Ruth, Kerstin Ekman, Bodil Malmsten, Titti Nylander (SR) och Björn Wiman Expressen).

Jag upptäcker att Bodil Malmsten satt in talet hon höll eller läste upp vid detta evenemang i sin blogg. Det vill jag läsa, tänker jag och går till sidan. Efter en genomläsning vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Var kanske det här talet tänkt som ett slags lustigt intermezzo för att lätta på trycket för en stund? Var Malmsten kanske väldigt rolig när hon läste upp det? Det kan jag inte få reda på. Men intrycket som texten ger mig som text här och nu är beklämmande. Det verkar som om Malmsten helt glömt vad det handlar om. Allt eller i alla fall nästan allt är bara ett skämt. Se här här till exempel:

Utan din bok hade vi – svedesi stupidi – varit ännu stupidare och eftersom vi, enligt uppgift från Svenska Akademiens ständige sekreterare eternello contabile l´accademia svedese, bevisligen är ett obildat folk så tackar vi dig igen. Millissime grazie tack, Roberto Saviano, låt oss få ge dig det ultimata beviset på vår tacksamhet – ett gömställe där du kan vara super securitas och a la svedese trygg.

Är det verkligen en bra idé att på skämt erbjuda gömställen åt en dödshotad person. Eller tänker Malmsten verkligen erbjuda Saviano en tryggad plats. Nej, knappast för då hade hon inte sagt det här.

Hon skojar vidare och erbjuder – på skoj – en röd stuga som exil:

Runt stugan kommer hemvärnsmän och älgjägare i kamoflagemönstrad bävernylon att smyga med osäkrade gevär så att du och dina livvakter kan ägna er åt de vackra svenska flickorna – i belissimi blondini a la Fellini.

Hon uppehåller sig en stund vid den röda stugan, ja, egentligen är det talets huvudinnehåll, men så småningom går hon över till annat, bland annat så här:

En sak till, det här med tackandet – det att vi svenskar oavbrutet tackar så orimligt innebär inte att vi är ett särskilt tacksamt folk, tvärtom – det är bara vårt sätt att bekräfta någonting. Vad gäller dig är vi uppriktigt och ur våra hjärtans djup – con cuore svedesi tutti – tacksamma för att du finns och vill göra allt som står i vår makt för att det ska fortsätta att vara så.

Det är möjligt att det här talet gjorde sig bättre som just tal, låt oss hoppas det, men detta ändrar ändå inte det faktum att innehållet är mycket fattigt och egentligen bara en liten malmstenlek med det svenska eller med den svenska stugan. Dessutom: Hur rolig är den där låtsasitalienskan hon späckar eller sockrar texten med egentligen efter ett tag?

Här finns för den intresserade hela hennes text.

PS Hos Karin Stensdotter finns också en kommentar till det malmstenska talet.