Igår synade vi under rubriken ”Den ultimata sprickan skaver” delar av språkets vulgärsidor här. Riktigt grovkalibriga floskler som en del av dem som nämndes i gårdagens samtal är väl inte så svåra att identifiera och eliminera, men på många andra vis kan det ofta vara ganska svårt att hålla ordning i det egna ordstallet. Var och en har sina egenheter, som vid någorlunda balanserad användning stannar inom det vi kan kalla ett ”personligt uttryckssätt” eller en ”individuell stil”, men någonstans går en gräns och bortom den kan de här egenheterna bli till svulstighet, tjat eller skräp. Hos mig själv eller mitt sätt att skriva har jag upptäckt – ja, ganska sent har jag gjort den här upptäckten – att jag överanvänder orden ”här” och ”nu”. I och för sig förstår jag varför jag lockas så av dem: de fäster det jag säger på ett tydligt sätt i rum och tid och det känns betryggande och rejält. Dessutom är de båda till sin form små och korta och märks inte så mycket, det dröjer alltså innan de stör. Lustigt nog gör jag på samma sätt när jag skriver på tyska. Texterna vimlar av ”hier” och ”jetzt”, fast i tyskan finns som väl är varianten ”nun” och det gör den här tendensen mindre uppenbar. På italienska blir problemet ytterligare ett steg mindre synligt, eftersom det finns synonymer till båda orden. Men jag skriver ju mest på svenska och innan jag lämnar ifrån mig en lite mer genomtänkt text på det här språket, har jag på senare tid tagit för vana att som avslutning söka igenom den efter vad som tycks mig överflödiga markeringar av här och nu. Fast helt säker på om det är någon mening med denna rutin är jag inte.
Författare: Bodil Z
Den ultimata sprickan skaver
Att vissa ord i ett slag blir moderna och plötsligt massförökar sig under någon mikrosekund av jordetiden är ingenting nytt och kanske ingenting att irritera sig på; inte med någon större häftighet i alla fall. Jag tål ganska bra ordet ”klockrent”, även om jag tycker att det är lite tråkigt att det blivit en sådan floskel. Om någon jag tycker om använder ordet, försöker jag att höra mig förbi det. Om någon jag inte gillar använder det, förbinder jag det raskt och elakt med den personen. Den nya (ja, ny och ny) användningen av ordet ”attityd” äcklar mig lite lätt och det där med att så många saker plötsligt har blivit ”ultimata” har ett löjets skimmer över sig: den ultimata sexguiden/ partydrogen/ soffgruppen/ lattevispen/ gråtfesten/ outleten etc etc. Jag känner mig smått ultimat när jag hör det. I en egen kategori finns den trista hälsningsfrasen ”mvh”, ett byråkratiskt inspirerat modeuttryck. Jag blir alltid lite förstämd när någon jag känner sympati för, avslutar ett brev eller mail till mig på det viset, fast jag försöker sedan genast att förtränga det, men det går oftast inte särskilt bra. Sedan har vi ordet ”kränkt” som ju för inte så länge sedan verkligen betydde något, men som nu är en kvasisociologisk gnällterm som brett ut sig som en stor såsig smet över jättelika tal- och skriftområden. Förvanskningen av det ordet stör mig betydligt mer än de småfåniga orden ”ultimat” och ”attityd” (”Om du har attityd når du framgång.”), fast å andra sidan ”attityd” har ju också haft en klart avgränsad betydelse en gång. Det kanske värsta är när själva grundorden blir floskuliserade. Jag tänker på ord som ”spricka” eller ”skava”, som jag på senare tid (något decennium eller mer) hört och sett om och om igen i texten om litteratur, i diktanalyser: ”orden skaver mot varandra”, ”det finns en spricka”. När uttrycken först användes i de här sammanhangen upplevdes de säkert som klara och innehållsdigra, men när tusentals textanalyser vimlar av sprickor och skavanden känns de bara irriterande och faktiskt sorgliga.
Bibliotek
För några dagar sedan blev jag ombedd att skriva några rader om mitt favoritbibliotek för Internationella bibliteket i Stockholm. Det blev två och jag började med det här:
Oberlausitzische Bibliothek der Wissenschaften
Det vackraste biblioteket jag någonsin satt min fot i är vetenskapsbiblioteket ”Oberlausitzische Bibliothek der Wissenschaften” i Görlitz i Tysklands östsydöstligaste hörn. Det är inget särskilt stort bibliotek, men de sköna trävalven och alla de ålderdomliga volymerna som fyller hyllorna flyttar besökaren i det ögonblick han eller hon stiger över tröskeln till en värld som är helt väsensskild från livet på gatan utanför. Här svävar Jakob Böhmes ande. Den berömde religionsfilosofen och mystikern är stadens store son och boksamlingen här rymmer ett stort antal böcker av och om honom. Bland den antika litteraturen finner man exempelvis skrifter av Tacitus. Originalutgåvor av verk av Jakob Grimm och Wilhelm von Humboldt tävlar med varandra om besökarens uppmärksamhet. Tycho Brahe hör till dem som representerar vår nordliga del av vetenskapsvärlden. Och även om större delen av bibliotekets böcker och folianter är på tyska och latin, så rymmer biblioteket till exempel 80 volymer som är skrivna på sorbiska.
Erik Blomberg: Dyningen
Dyningen
Dyningen susar med långa slag.
Skyarna stiga ur havet.
Nu är det åter dag.
Timmar, timmar som tysta gå,
stanna och viska er gåta!
-Stilla till sömns de gå.
Dyningen susar och gråter.
Skyarna sjunka. Stum var min dag.
Nu är det afton åter.
Erik Blomberg
PS Nu är det ekmanska skogsprojektet i Salongen avslutat.
Lite ordande om language-poesi
Det händer att jag läser dikter som den ena eller andra skulle karakterisera som språkmaterialistiska och vissa av dessa läser jag med behållning, men jag läser dem inte under denna fana, jag läser dem inte under någon fana. Jag läser inte lyrik under fanor.
•••
Den här morgonen läser jag en recension av en bok om språkmaterialistisk dikt under det senaste årtiondet i Sverige och om dennas förhållande till sina källor. ”Sprawl” heter den och författaren är Sigrid Nurbo och recensionen är skriven av Fredrik Hertzberg.
Sigrid Nurbo talar hellre om ”svensk language-poesi” än om språkmaterailism, ett fyndigt perspektiv med tanke på att den amerikanska language-poesin var en sorts gräsrotsrörelse som spred sig – och fortfarande sprider sig – internationellt.
Herzbergs koppling mellan ”fyndig” och ”gräsrot” gör mig lätt brydd, men jag låter de båda orden ligga där bredvid varandra och promenerar vidare i recensionen.
I artikeln nämns sedan de tre författare som Nurbo främst intresserat sig för i sin bok, nämligen Raattamaa, Silkeberg och Gassilewski. Här backar visst Hertzberg beträffande ”fyndig” för han tycker inte alla tre passar in under begreppet ”langauge-poesi”. Nåja. Vi får veta att ”Sprawl” vuxit fram ur en litteraturvetenskaplig uppsats och att den därför har en akademisk ”bismak”, men Herzberg vill detta till trots titta på bokens förtjänster. En sådan finns enligt Hertzberg i titeln:
En av dem figurerar redan i bokens titel, ”Sprawl”, som syftar på den postmoderna utspridda staden och i studien används som konkret bild för hur en language-dikt sprider ut sin mening snarare än bygger upp en hierarisk meningskärna.
Jag stannar inför uttrycket ”hierarkisk meningskärna”. Hur kan en kärna vara hierarkisk? I förhållande till vad? Till sig själv? Inom sig själv?
Vi får veta att Nurbo menar att language-poesin kommunicerar ”på en mängd olika nivåer” och den vill utjämna hierarkier, främst mellan läsare och författare. Vidare kan man läsa att Nurbo anser att denna typ av poesi sopar bort tolkningsföreträden.
Läsaren behöver inte vara professionell dikttydare; antingen gillar man eller så gillar man inte.
Så här är det väl med åtskilligt inom poesin, tänker jag, fast man kan kanske formulera och även mena det mindre platt än ”gillar/gillar inte”.
Sedan är Hertzberg milt ironisk (eller tolkar jag fel?) mot Nurbo, när han säger att hon missar vissa referenser i en dikt, men vad gör det, när det inte finns några tolkningsföreträden. Han fortsätter sedan så här:
Frågan är förvisso om inte populärkulturella referenser kan vara minst lika uteslutande som någonsin högkulturella – därför är Nurbos totala anarki delvis befriande. Det är också följdriktigt att Nurbo anser att det är ”omöjligt att avgöra om en enskild language-dikt är bra eller dålig litteratur”.
Det första i det här citatet, det om olika referenser, tycker jag är intressant och lite roligt, eftersom det skvalpar om lite i högt-och-lågt-baljan. När det gäller det omöjliga i att avgöra kvaliteten på en enskild language-dikt, frågar jag mig bara, om det verkligen finns anledning att stanna vid den enskilda dikten. Fast Hertzberg värjer sig här, åtminstone delvis, mot denna lösa relativism och han menar att om denna typ av dikt vore så estetiskt svårbedömd, så kunde man ju lika gärna läsa bilars nummerplåtar, och riktigt så långt i relativeringen tycker han inte att man bör gå här. Vidare undrar han över ”på vilket sätt en sådan dikt kan förhålla sig kritisk till samtiden”. Han tycker alltså att Nurbo går för långt, men så menar han att hon mot slutet av boken tar några steg bakåt, när hon skriver att language-poesin är ”beroende av kontext och teori”. ”Kontext” förstår jag, men ”teori”, vilken plats intar ett sådant begrepp här?
Hertzberg avslutar sin recension så här:
Om language-poesin är demokratisk ställs ändå vissa minimala krav på dess medborgare, tycks det. Frågan är om den inte kräver en sällsynt vaken läsare, eftersom den tar plats i ett nätverk av tänkande, läsning, teori, vetenskap, filosofi, lärdom, historia, populärkultur, slang, med mera – den kommunicerar på en mängd nivåer”.
Den sista meningen här tycker jag är intressant, för den ställer egentligen hela saken på huvudet. Om nu språkmaterialismen vill vara demokratisk och antihierarkisk, så blir det till en paradox att den egentligen är genomtränglig bara för ett ringa fåtal som kan använda alla de nycklar Hertzberg listar upp. Men det här är å andra sidan språkmaterialismen eller ett stycke av den sedd genom Nurbo genom Hertzberg, kanske är det ännu mycket mer komplicerat och då kanske riktigt ”demokratiskt” och antihierarkiskt för att ingen förstår någonting. Allas vår gemensamma nämnare är noll.