Det händer att jag läser dikter som den ena eller andra skulle karakterisera som språkmaterialistiska och vissa av dessa läser jag med behållning, men jag läser dem inte under denna fana, jag läser dem inte under någon fana. Jag läser inte lyrik under fanor.
•••
Den här morgonen läser jag en recension av en bok om språkmaterialistisk dikt under det senaste årtiondet i Sverige och om dennas förhållande till sina källor. ”Sprawl” heter den och författaren är Sigrid Nurbo och recensionen är skriven av Fredrik Hertzberg.
Sigrid Nurbo talar hellre om ”svensk language-poesi” än om språkmaterailism, ett fyndigt perspektiv med tanke på att den amerikanska language-poesin var en sorts gräsrotsrörelse som spred sig – och fortfarande sprider sig – internationellt.
Herzbergs koppling mellan ”fyndig” och ”gräsrot” gör mig lätt brydd, men jag låter de båda orden ligga där bredvid varandra och promenerar vidare i recensionen.
I artikeln nämns sedan de tre författare som Nurbo främst intresserat sig för i sin bok, nämligen Raattamaa, Silkeberg och Gassilewski. Här backar visst Hertzberg beträffande ”fyndig” för han tycker inte alla tre passar in under begreppet ”langauge-poesi”. Nåja. Vi får veta att ”Sprawl” vuxit fram ur en litteraturvetenskaplig uppsats och att den därför har en akademisk ”bismak”, men Herzberg vill detta till trots titta på bokens förtjänster. En sådan finns enligt Hertzberg i titeln:
En av dem figurerar redan i bokens titel, ”Sprawl”, som syftar på den postmoderna utspridda staden och i studien används som konkret bild för hur en language-dikt sprider ut sin mening snarare än bygger upp en hierarisk meningskärna.
Jag stannar inför uttrycket ”hierarkisk meningskärna”. Hur kan en kärna vara hierarkisk? I förhållande till vad? Till sig själv? Inom sig själv?
Vi får veta att Nurbo menar att language-poesin kommunicerar ”på en mängd olika nivåer” och den vill utjämna hierarkier, främst mellan läsare och författare. Vidare kan man läsa att Nurbo anser att denna typ av poesi sopar bort tolkningsföreträden.
Läsaren behöver inte vara professionell dikttydare; antingen gillar man eller så gillar man inte.
Så här är det väl med åtskilligt inom poesin, tänker jag, fast man kan kanske formulera och även mena det mindre platt än ”gillar/gillar inte”.
Sedan är Hertzberg milt ironisk (eller tolkar jag fel?) mot Nurbo, när han säger att hon missar vissa referenser i en dikt, men vad gör det, när det inte finns några tolkningsföreträden. Han fortsätter sedan så här:
Frågan är förvisso om inte populärkulturella referenser kan vara minst lika uteslutande som någonsin högkulturella – därför är Nurbos totala anarki delvis befriande. Det är också följdriktigt att Nurbo anser att det är ”omöjligt att avgöra om en enskild language-dikt är bra eller dålig litteratur”.
Det första i det här citatet, det om olika referenser, tycker jag är intressant och lite roligt, eftersom det skvalpar om lite i högt-och-lågt-baljan. När det gäller det omöjliga i att avgöra kvaliteten på en enskild language-dikt, frågar jag mig bara, om det verkligen finns anledning att stanna vid den enskilda dikten. Fast Hertzberg värjer sig här, åtminstone delvis, mot denna lösa relativism och han menar att om denna typ av dikt vore så estetiskt svårbedömd, så kunde man ju lika gärna läsa bilars nummerplåtar, och riktigt så långt i relativeringen tycker han inte att man bör gå här. Vidare undrar han över ”på vilket sätt en sådan dikt kan förhålla sig kritisk till samtiden”. Han tycker alltså att Nurbo går för långt, men så menar han att hon mot slutet av boken tar några steg bakåt, när hon skriver att language-poesin är ”beroende av kontext och teori”. ”Kontext” förstår jag, men ”teori”, vilken plats intar ett sådant begrepp här?
Hertzberg avslutar sin recension så här:
Om language-poesin är demokratisk ställs ändå vissa minimala krav på dess medborgare, tycks det. Frågan är om den inte kräver en sällsynt vaken läsare, eftersom den tar plats i ett nätverk av tänkande, läsning, teori, vetenskap, filosofi, lärdom, historia, populärkultur, slang, med mera – den kommunicerar på en mängd nivåer”.
Den sista meningen här tycker jag är intressant, för den ställer egentligen hela saken på huvudet. Om nu språkmaterialismen vill vara demokratisk och antihierarkisk, så blir det till en paradox att den egentligen är genomtränglig bara för ett ringa fåtal som kan använda alla de nycklar Hertzberg listar upp. Men det här är å andra sidan språkmaterialismen eller ett stycke av den sedd genom Nurbo genom Hertzberg, kanske är det ännu mycket mer komplicerat och då kanske riktigt ”demokratiskt” och antihierarkiskt för att ingen förstår någonting. Allas vår gemensamma nämnare är noll.
Att folk envisas med att använda ordet ”demokratisk” för att sälja saker gör mig trött.
Man hör det så ofta nu, men jag är skeptisk till att det överhuvudtaget är meningsfullt att använda ordet ”demokratisk” om poesi. Man gör det ju bara för att få mig att köpa något, för att kunna säga
– Jaså, du gillar inte min poesi. Då är du emot demokrati också, din jävel.
Håkan,
jag tycker mig se att du bygger upp en ”hierarkisk meningskärna”. Aj!
Lite allvar kanske ändå: när ordet ”demokratisk” används i sammanhang som det ovan, har det ofta inget alls med demokrati att göra utan kan betyda sådant som ”jättebra”, ”så som vi tycker att man ska tycka eller vara”, ”att vara en hejare på att blanda högt och lågt” etc etc
😉
Teckenmaterialism, kantänka. ‹~~≈≈∞›
Hierarkisk meningskärna – här är väl uttrycket litet väl sammandraget, men författaren menar väl att det inte går att söka en kärna i sprawl- dikten som står för dess mening, och som därför har högre status än det övriga materialet i dikten. Meningen ( i den mån den nu finns) får sökas överallt i hela den utspridda formen. Jag ser det som en vägran att göra en samlad utsaga som alltför ofta blir en dom, som lämnar alltför mycket utanför. Man kommer dock inte ifrån att i själva utväljandet, av det språk, och de fakta, och de ord, och de företeelser man väljer för sin dikt finns en hierarki i förhållande till det man inte väljer. Blicken och utväljandet förändrar resultatet.
Men hittills har jag aldrig sett någon ren programdikt, i vilket program det än gäller. Johan Jönson som brukar kallas språkmaterialist har i sin senaste diktsamling partier som ter sig som självbiografiska dagboksblad ( därmed inte sagt att det är identiskt med författarens självbiografi) som bär upp diktsamling som en stomme och som inte minst ger den dess kraft. Det är en rent klassisk hållning.