Författare: Bodil Z

Härom dagen fick jag en liten bok i gåva av en vän. Jag fick ”Över vattnet går jag” av Pia Tafdrup och jag har nu läst det första korta kapitlet och funderat över det.

Jag har valt ut några ställen i texten som talar på ett särskilt sätt till mig – de här:

Dikten har inget egenvärde, förrän jag lämnar den. Den skall kunna läsas utan min individualitet, vilket innebär att jag inte får vara närvarande som privatperson. Det partiella får inte kväva det universella. Dikten blir verklig för läsaren först i det ögonblick när det är möjligt att gå in i det skrivna.

Ett mirakulöst inslag finns alltid närvarande i processen. Jag är inte redskap för någon, men jag är den ort där detta kan växa. I ett sådant tillstånd kan jag sitta där med en upplevelse av att dikterna skriver mig.

För egen del har jag erfarenhet av denna förebådande energi som första steget i processen, men den sortens självförglömmelse och omedelbara öppenhet måste förr eller senare avlösas av den strängaste självkontroll.

Det kontrollerade och det vilda är oförenliga dimensioner som skall förenas i skrivprocessen.

Att skapa är inte att sitta inne med all världens kunskap, men att hela tiden födas.

Inspiration kan alla uppleva, men få har mod och disciplin att fortsätta. Det är inte minst här som konstnären skiljer sig från de andra som låter lyckliga infall försvinna i samma ögonblick de infinner sig.

Översättningen från danskan är gjord av Anders Palm.

Mitt nästan ständiga letande i skönlitteraturen är fyllt av förhoppningar om att kunna vaska fram guldkorn ur det som är det värdefullaste. Inte på egen hand utan i hög grad genom andras förmedling men också med egen hand, egen själ och egen tanke. Jag tror starkt på skillnader i värde och varaktighet. Det här med varaktighetens värde kan kanske se ut som en föreställning om att den senare tidens syn skulle vara mer värdefull, för varaktighet avgörs ju per definition av tider som kommer efter. Men varaktighet betyder inte att något värdesätts bara i denna för tillfället sista tid utan i tid efter tid, var och en med olika kulturella ideal och föreställningar. Bland de verk som som lever vidare och talar till människor genom epok efter epok finns ett koncentrat av det mänskliga skapandet. Därmed inte sagt att sådana värden inte skulle kunna finnas också på andra ställen: säkert finns det bortglömda verk som egentligen förtjänar att ihågkommas och upplevas och som möjligen kommer att återupptäckas någon gång i framtiden, kanske strax om hörnet. Och säkert föds det idag verk som hör till denna skatt, även om det inte är så lätt att urskilja ädelstenarna i stenmyllret. Detsamma gäller naturligtvis också framtidens litterära konstverk.

Att jag som tillhörig den västerländska kulturvärlden till största delen har min blick fästad på verk som kommit till i denna sfär är inte konstigare än att den litteraturfascinerade kinesen bäst känner konstverken ur sin egen ostasiatiska sfär. Och inte betyder detta att jag skulle tycka att andra kulturkretsar skulle ha mindre av värde att erbjuda – ett och annat tar jag för övrigt också till mig med översättningarnas hjälp. Jag tror inte att jag är mindre bevandrad i kinesisk, japansk, arabisk eller centralafrikansk litteratur än många av dem som vill ”göra upp” med det västerländska kulturarvet. Den dag det blir vanligt bland dessa människor att läsa kinesiska romaner, persisk eller arabisk poesi på originalspråk kommer det bli lättare för alla att tro deras ord, men det kommer ändå inte att ändra mycket i detta att varje enskild människa bara kan införliva några få korn ur det mänskliga kultur- eller litteraturarvet i sitt eget sätt att vara och tänka. Å andra sidan är kärlek inte uteslutande utan inneslutande eller – sedd ur en annan vinkel – öppnande. Att älska den västerländska litteraturskatten blockerar inte vägarna till exempelvis den österländska, tvärtom det bereder vägen för den. Och detta att en människa har favoriter bland epos, dramer, romaner och lyrik från tidigare epoker talar på intet sätt emot att han eller hon finner sådana bland det som skrivs idag eller så småningom kommer att finna dem bland framtidens verk.

Och nej, jag blandar inte – om jag kan undvika det – högt och lågt, eftersom jag verkligen menar något med de här orden. Jag söker det höga, det varaktiga, det värdefulla, det som ger något bortom stundens förströelse. Jag föredrar samling och kamp framför vallöst ströende. Jag samlar andra tiders pärlor och söker i det närvande och i det kommande sådant som är värt att bevara.

Någon tid före sin död i en trafikolycka påbörjade Italo Svevo en ny roman, som bar arbetstiteln ”Il vecchione” (Gamlingen). Texten utgavs efter författarens död som fragment bland fyra andra. Nu finns min svenska översättning av detta fragment på förlaget perenns hemsida. Så här börjar texten:

Gamlingen

Detta hände i år, i månaden april som gav oss den ena disiga och regniga dagen efter den andra med bara korta överraskande avbrott för solljus och lite värme.

Jag kom hem i bilen en kväll med Augusta efter en kort utflykt till Capodistria. Mina ögon var trötta av sol och jag ville vila. Inte sova men göra ingenting. Jag kände mig långt borta från tingen som omgav mig, men som jag ändå lät komma till mig, eftersom det inte fanns något som ersatte dem: de gled bort utan att säga mig något. De hade också bleknat mycket efter solnedgången, särskilt sedan de gröna fälten hade förbytts mot gråa hus och trista gator, allt så välbekant att de fanns för min syn redan innan jag hade sett dem, och att se på dem var nästan som att sova.

På Piazza Goldoni blev vi stoppade av en polis och jag vaknade till. Då såg jag en mycket ung flicka närma sig oss och för att undvika de andra fordonen kom hon så nära vår bil att hon snuddade vid den; hon var klädd i vitt med gröna band vid halsen och gröna ränder hade också den lätta oknäppta kappan som delvis täckte hennes klänning, och också den var skinande vit med ränder i samma lysande gröna färg. Hela den lilla gestalten var som en livfull bild av årstiden. Vilken vacker flicka! Den uppenbara fara som hon svävade i fick henne att le medan hon med sina stora svarta vidöppna ögon kastade prövande blickar omkring sig. Leendet lät tändernas vithet skina fram i det rosiga ansiktet. Hon höll händerna högt, tätt intill bröstet, i ett försök att göra sig smalare och i en av dem höll hon de mjuka handskarna. Jag såg tydligt de där händerna, deras vithet och deras form, de långa fingrarna och den lilla handflatan som övergick i handledens rundhet.

Under författarpresentationen och den korta novellen ”Modern” finns hela fragmentet ”Gamlingen”.

•••

Andra texter om Italo Sevo här under pausträdet:

Senilità – Italo Svevo

Italo Svevo: La coscienza di Zeno

Bokförlaget perenn är ett modigt litet kvalitetsförlag som specialiserat sig på litteratur från Central- och Östeuropa. Vid sidan av böckerna som förläggaren Per Nilson ger ut, driver han också ett ideellt projekt, ”Kultur i öst”, via förlagets hemsida. Syftet är att sprida kunskap om Central- och Östeuropas litteratur, kultur och historia. En av komponenterna i projektet är en serie litterära texter i översättning. I denna serie finns en nytillkommen text, en novell av den triestinske författaren Italo Svevo i min översättning. Här följer de två inledande styckena i novellen ”Modern”:

I en dal omsluten av skogbevuxna kullar, leende i vårens färger, stod bredvid varandra två stora osmyckade hus, bara sten och kalk. De syntes gjorda av samma hand, och även de häckomslutna trädgårdarna, som fanns framför vart och ett av dem, hade samma storlek och form. Men de som bodde i dem hade inte samma öde.

I ett eget litet hörn av en av trädgårdarna talade några kycklingar om sina stora erfarenheter, medan hunden sov bunden vid sin koja och bonden sysslade i fruktträdgården. Det fanns också större kycklingar i trädgården, men de små, vars kroppar ännu hade kvar äggets form, älskade att sinsemellan jämföra livet som de hade ramlat in i, eftersom de ännu inte hade blivit så vana vid det att de inte längre såg det. De hade redan lidit och njutit, för några få dagars liv är längre än det kan verka för den som utstått det i åratal och de visste mycket, eftersom en del av den stora erfarenheten de bar med sig härstammade från ägget. Det var faktiskt så, att de, så snart de kommit ut i ljuset, hade vetat att de måste undersöka saker noga först med det ena ögat och sedan med det andra, för att se om de skulle äta dem eller akta sig för dem.

Här – under inledningen om författaren – finns hela texten ”Modern” hos perenn.