Författare: Bodil Z

Jag läser en dikt av Else Lasker-Schüler här igen. Och efteråt lägger jag till ett rimlöst översättningsförsök av den.

Ich schlafe in der Nacht –

Ich schlafe in der Nacht an fremden Wänden
Und wache in der Frühe auf an fremder Wand.
Ich legte mein Geschick in harten Händen
Und reihe Tränen auf, so dunkle Perlen ich nie fand.

Ich habe einmal einen blauen Pfad gekannt
Doch weiß ich nicht mehr wo ich mir vor dieser Welt befand.
Und meine Sehnsucht will nicht enden!…

Von Himmel her sind beide wir verwandt
Und unsere Seelen schweben übers Heilige Land
In einem Sternenkleide leuchtend um die Lenden.

…

Jag sover om natten –

Jag sover om natten vid främmande väggar
Och vaknar i dagningen vid främmande vägg.
Jag lade mitt öde i hårda händer
Och trär upp tårar, så mörka pärlor jag aldrig fann.

Jag visste en gång en blå stig
Men jag vet inte mer var jag befann mig i denna värld.
Och min längtan vill inte nå ett slut!…

Genom himmelen är vi två syskon
Och våra själar svävar över det Heliga Land
Med en stjärnedräkt glänsande kring våra länder.

Det här är ett slags fortsättning på texten ”Om litteratur (2)” eller snarare på något som uppstod i kommentarerna under den:

Under slutet av 1900-talet och egentligen ända fram till idag har dogmen ”den stora eller hela berättelsens tid är slut” fått regera så gott som oemotsagd, åtminstone inom svenskt kulturliv. Till min skam minns jag tydligt ett tillfälle, när jag borde ha talat men i stället teg. Det var någon gång alldeles i början av 2000-talet och jag följde några doktorandkurser på litteraturvetenskapen i Göteborg för att ”vidga mina vyer” och ”komma ut ur mitt germanistiska bås i Uppsala”. En av dessa kurser hette något i stil med ”Genus, textkritik och nybiografism” (kanske fanns det ytterligare någon ingrediens med) och den leddes av Lisbeth Larsson. Vid någon av de första sammankomsterna sa Larsson i avspänd ton: ”Det finns ju inga stora berättelser mer, men jag tror på många små berättelser.” Jag kände ett styng av obehag och tittade på de andra seminariedeltagarnas ansiktsuttryck för att se om det kanske var någon mer som kände olust inför det här ”självklara” utttalandet. Nej, det var det inte eller jag kunde åtminstone inte upptäcka något spår av något sådant. Jag kände att jag borde säga något, att jag borde tala om att jag inte trodde henne beträffande den stora berättelsens död, men jag teg. Strax innan hade jag sagt något ”konstigt” och mötts med blickar fulla av undran och ”Befremdung” (förbryllelse), så nu ville jag inte säga något konstigt igen; det är det enda jag kan säga till mitt försvar. Men det är förstås ett magert försvar och alltsammans fick därmed passera som ”sanning”. Jag borde ha sagt att det där har jag hört eller läst hundratals gånger, men det gör det inte ett enda dugg sannare. Jag borde ha sagt ”Ser ni inte att kejsaren är naken?”

Det är nog mycket i svenskt kulturliv som skulle behöva betraktas genom H.C. Andersens ”kejsarens-nya-kläder-lupp”.

PS För m.a.o har jag helt nyss skrivit en text med den här titeln: Teologer vill ta bort det religiösa från religionerna.

En särskild glädje med skönlitterära verk är deras förmåga att anknyta till varandra, men också att skapa vägar mellan sig själva och läsarens liv och tankar, ja, mellan dikt och liv, liv och liv, dikt och dikt och liv och dikt.

Jag har kommit ett stycke in i Karin Stensdotters ”Den gordiska soffan”. Ännu är mycket oklart – men jag vet till exempel att det finns någon som heter Bigitta, ja, just så heter hon: Bigitta. Det är ju så alla med det där en bokstav längre namnet egentligen heter. Och det känns roligt att läsa det ordet. Annars är boken på många sätt en stockholmsbok, Stockholm som gatunät, som hus under himlar, som kakor och miniatyrer. Och så är det en bok om planlösningar och inredningsdetaljer, om verandor, om koppar, om bord, om hushållsmaskiner, om material. Innerst (hittills i alla fall) finns det här speciella syskonparet (för de är väl syskon på något vis?) Hannele och Tårt och det är här ömheten och ömsesidigheten finns. Runt allt sprätter och sprallar en lustigt nyckfull berättarröst ”som får göra som den vill”. Och ändå kan den vara nog så allvarsam. Boken är också en tids- och sedeskildring; vi möter tidstypiska ideal och tankemönster och tygmönster. Det är en lätt berättarhand som flyttar omkring pjäserna här och ibland blåser berättarmunnen lite på sina figurer så att det yr som tussar och flingor omkring dem och ordet ”degtjänst” fyller sin plats (på bakbordet).

Inne i den del av boken jag hittills varit i finns ett stråk ur Hjalmar Gullbergs ”Förklädd gud”. Ibland syns det tydligt, ibland anas det bara, men för mig som för inte så länge sedan hade ett Gullberg-år, är det egentligen hela tiden tydligt. Så här står det nog ingenstans i romanen:

Vem spelar på en pipa
en låt av gryningsluft
för himmelsk att begripa,
höjd över allt förnuft?
Vem äger lösenorden,
flöjtvisans dolda text?
Vem spelar på jorden
för djur och växt?

Och ändå: Här finns kanske nyckeln till det där mossrummet (det heter inte riktigt så) eller till något annat och mer inre. Eller är det bara jag som ensam rasar ut ur romanen och hamnar i Gullberg-året igen? Det är nog så – andra ramlar ut på andra ställen.

Apollon bor i ett tessaliskt stall.
Ej bär han lager kring sitt gyllne hår:
han sändes från Olympens gudahall,
dömd att försörja sig som dräng ett år.
Det bor en gud i ett tessaliskt stall.

Och från den här lilla guldplattan ”tessaliskt” far jag in i Malmberg-året som följde på mitt Gullberg-år:

Det snöar över mig: thessalisk snö.

Omkring mig har jag ett hov
av vargskuggor. Dunkla ögon brinna.
Och detta hände under det jag sov.

Jag hette Artemis. Jag var gudinna.

Men jag är inte sämre än att jag hittar tillbaka in i romanen igen och den är inte sämre än att den lockar in mig på nytt – kanske till sagorna som Hannele berättar för Tårt. Men snart leder säkert en stig ut i andra delar av minnet eller litteraturen. Och det är ingen olycka. Romaner är förvandlingsrum.

”Den gordiska soffan” är FULL AV ÖVERRASKNINGAR både när det gäller förloppen, figurmodelleringen och i själva språket, den originella ordföljden som liksom hindrar slentrianpromenaden genom texten och allt bollande med orden, som till exempel i den egensinniga tankefärden mellan språkburen och burspråket.

Det heter ofta att det i vår tid inte finns några hela berättelser kvar och att den klassiska harmonin numera är omöjlig i ett konstverk. Är det så? Om så – varför är det så? Eller kanske – varför var dessa två ting möjliga i någon annan tid?

Så länge människan varit människa har hon vetat att hon ska dö. Är inte både den hela berättelsen och den klassiska harmonin något som finns eller funnits just trots detta eller som ett sätt att assimilera detta faktum eller gnaga ner de skarpaste hörnen av det? Folkmord, tortyr, grymma orättvisor, plågsamma obotliga sjukdomar har funnits i alla tider, så i dessa ”bakgrundsfakta” finns inget principiellt nytt. Är det då möjligen undanträngandet av religionen eller av hinsideshoppet som gjort att många (?) har bestämt sig för att betrakta de här konstnärliga uttrycken som ”omöjliga”? Kanske, men räcker det som förklaring? Orsaken finns i alla fall inte i det att ”alla berättelser redan berättats”, för antingen är detta inte sant eller så hade detta redan skett under de tider då det gick att berätta hela historier. Och den klassiska harmonin var – och skulle vara om den eftersträvades även idag – ett djärvt och kanske ”huvudlöst” motstånd mot det kaos som alltid omgivit oss och som alltid funnits i oss.

Är det inte ett uttryck för en särdeles stor naivitet att tro att den här tiden, just denna som vi lever i, är en tid som är ”annorlunda”, då vissa saker som förr var möjliga blivit omöjliga? Det kan verka som om man är illusionsfri och upplyst om man tar till sig de här ”omöjligheterna” som dogmer. ”Vi har kommit så långt att vi inte har något kvar av de där barnsliga idealen.” Men insidan av den här speciella ”nutidstron” är inbillningen att den här tiden på ett avgörande sätt skulle skilja sig från alla andra. Och det är en alldeles speciellt naiv tro.