Hymnen om Edison: Nezval

p1050084

Nu är jag inne i den lilla bokhandeln vid huvudgatan i Vrchlabí. Jag vrider lite på stället med böcker från förlaget Vitalis, ett intressant Pragbaserat förlag som främst ger ut böcker på tyska. Deras utgivning cirkulerar kring det tysk-tjeckisk-judiska, med Kafka som ett slags nav eller hjärta.

Jag tar ner den här, en tvåspråkig upplaga av Edison av Vítězslav Nezval och börjar bläddra och läsa:

p1050381

I efterordet finner man bland annat detta om bakgrunden till bokens tillkomst:

Es waren, nach Nezvals eigenem Bekenntnis, die Lichtergirlanden der Prager Brücken, die ihn von Anfang an bezauberten, schon, als er zu Beginn seiner Zeit im großstädtischen Prag noch Heimweh nach der dörflichen Idylle seiner Kindheit empfand. Sie regten ihn an, dem menschlichen Genius in der Gestalt des rastlosen Erfinders der Glühbirne, T. A. Edison, einen hymnischen Gesang zu widmen.

Det var alltså ljusgirlanderna på broarna i Prag som gav den första ingivelsen som sedan förde Nezvals tanke vidare till att skriva en hymn till ”glödlampans rastlöse uppfinnare”, Edison.

Kanske är det inte möjligt att förmedla hymnverkets suggestiva rytm och de besvärjande och nästan berusande upprepningarna med dessas glidande variationer genom något enstaka nedslag, men jag vill ändå göra ett försök och väljer början och slutet i den första sången. Början:

Trübsal ist unser Leben wie des Weinens Ton
Ein Spieler ging einst abends aus dem Spielsalon
Schnee fiel auf die Monstranzen aller Bars
die Luft war feucht nicht fern zum Frühling war’s
jedoch die Nacht erzitterte wie die Prärie
unter den Einschlägen der Sternartillerie
ihr lauschten da an Tischen schnapsbegossen
vor alkoholgefüllten Gläsern Zechgenossen
halbnackte Frauen auch im Pfauenfederkleid
Melancholiker wie stets zur Abendzeit

Doch war da etwas Schweres das zu zermalmen droht
Trauer Wehmut Bange vom Leben wie vom Tod

Och här är texten i original:

p1050404

Slutet av första sången:

Ich dachte lass’ den Schatten endlich ihren Lauf
schlug langsam eine Wochen alte Zeitung auf
und leicht betäubt vom Duft der Schwärze schon
erblickte ich ein großes Bild von Edison
er saß da wie ein Priester einstmals im Talar
sie stellten seine neueste Erfindung dar
doch war da etwas Schönes das zu zermalmen droht
der Mut und auch die Freude am Leben wie am Tod

Originaltexten:

p1050418

Som ni ser återkommer versraderna:

Doch war da etwas Schweres das zu zermalmen droht
Trauer Wehmut Bange vom Leben wie vom Tod

(Dock fanns där något tungt som krossar
sorg vemod rädsla hos livet och hos döden)

i ”lätt” förändrad form:

doch war da etwas Schönes das zu zermalmen droht
der Mut und auch die Freude am Leben wie am Tod

(dock fanns där något vackert som krossar
modet och glädjen hos livet och hos döden)

Den här slingan av ljus och mörker löper genom hela hymnen.

PS Skillnaden mellan den tyska och den svenska versionen här kommer sig att att jag – med hjälp – försökt mig på en översättning direkt från originalet. Dessutom har jag inte givit mig på några rim.

Besök i Vrchlabí

En morgon i Svatý Petr visar Londi tydligt att hon inte är upplagd för någon bergsvandring:

p1050049

Vi bestämmer oss därför för att åka ner till Vrchlabí och köpa böcker, promenera lite och äta lunch på det vanliga stället med ”björnölet”:

p1050059

Vrchlabí (på tyska Hohenelbe) är en småstad med rötter i medeltiden. Som namnet antyder ligger den vid Elbe och den är den andra staden vid Elbe från källorna räknat. Den första är Špindlerův Mlýn.

Vi strövar omkring lite i stan längs huvudgatan, till torget och slottet (som jag vill visa en annan dag).

p1050060

torget

p1050080

smågata nära torget

Till sist går vi in i bokhandeln:

p1050082

bokhandeln finns i det närmaste huset här

Imorgon tänker jag – med er – gå in där och bläddra lite i en fascinerande bok.

Valdštejn

Vi har kommit längs den lilla slingrande sandvägen genom bokskogen – en del av bokarna här är hisnande stora, de största jag sett, tror jag – och går nu uppför mot borgen Valdštejn, som är den äldsta i Český ráj. Om ni känner till Elbsandsteingebirge, så har ni en föreställning om hur naturen ser ut här. Sandstensformationer sticker upp ur det omgivande landskapet som tänder från jättelika urtidsvidunder:

p1050022 p1050025

Borgen var en gång stamsäte för adelsfamiljen Waldstein och den började byggas i slutet av 1200-talet. Trots landskapets oländighet är borgens olika delar väl förbundna med detta och bildar liksom fortsättningar på de tre klippor som de sträcker sig över.

p1050044 p1050028 p1050036 p1050034 p1050041

Vägen till Valdštejn

Här genom bokskogens ljusdunkel går vägen till borgen Valdštejn, den äldsta borgen i det böhmiska paradiset, Český ráj.

p1050016 p1050017 p1050019

Idag stannar vi här inne under bokarnas kronor, men imorgon ska vi besöka borgen.

(Kanske borde jag ha placerat bilderna i omvänd ordning?)

Sudetenstiefmütterchen

Under en mellandag i vandrandet i Krkonoše var vi nere i Vrchlabí och köpte böcker. Jag inhandlade bland annat det här lilla häftet:

p1050378

Det rör sig om en översättning från tjeckiskan och den lilla skriften ger intressanta upplysningar om klimathistoria, geologi, flora och fauna i det här området. Man kan bland annat läsa att Krkonoše/Riesengebirge var täckt av inlandsis under den största nedisningen (för 650 000-200 000 år sedan). Men jag ska nu inte låtsas att jag är någon geolog eller biolog, utan jag vill bara peka på ett par biologiska detaljer jag lagt märke till vid läsning och vandring.

I häftet läser jag att ett möte mellan hjortronet (från norr) och Latschenkiefer (från söder) äger rum här i Riesengebirge. Ingen annanstans möts dessa två, står det.

p1050129

Latschenkiefer på Getryggen

Och på tundran eller ängen ovanför Luční bouda (på tyska Wiesenbaude) fann jag den här speciella violen, Sudentenveilchen eller Sudetenstiefmütterchen som tydligen är en underart till Vogesen-Stiefmütterchen.

p1050145 p1050147

Jag läser i häftet att denna gula bergsviol nu hotas av den vanliga styvmorsviolen:

Es geht nicht nur um Konkurrenz, sondern auch um das Verletzen der genetischen Struktur seltener Arten. Der beste Beweis dafür ist das gelbe Sudetenveilchen, dessen natürliche Erbanlagen durch eine Kreuzung mit einem eingeschleppten, dreifarbigen Stiefmütterchen gestört wurden.

Fast ännu finns det många riktigt gula Sudetenveilchen kvar här på berget. Det har jag sett.