Besök i Vrchlabí

En morgon i Svatý Petr visar Londi tydligt att hon inte är upplagd för någon bergsvandring:

p1050049

Vi bestämmer oss därför för att åka ner till Vrchlabí och köpa böcker, promenera lite och äta lunch på det vanliga stället med ”björnölet”:

p1050059

Vrchlabí (på tyska Hohenelbe) är en småstad med rötter i medeltiden. Som namnet antyder ligger den vid Elbe och den är den andra staden vid Elbe från källorna räknat. Den första är Špindlerův Mlýn.

Vi strövar omkring lite i stan längs huvudgatan, till torget och slottet (som jag vill visa en annan dag).

p1050060

torget

p1050080

smågata nära torget

Till sist går vi in i bokhandeln:

p1050082

bokhandeln finns i det närmaste huset här

Imorgon tänker jag – med er – gå in där och bläddra lite i en fascinerande bok.

4 tankar om “Besök i Vrchlabí

  1. Vi följer din tjeckiska vandring med stor behållning. Vi tror oss ha blivit sugna på att åka ditåt själva för att se allt detta vackra med våra egna ögon. Dina fina bilder fungerar bra som aptitretare.
    😀

  2. Tack Britta,

    de här trakterna är absolut värda att vandra i och vill ni göra ett ”matstopp” någonstans så föreslår jag Luční Bouda.

  3. Bodil, du som förmodligen varit i de här trakterna många gånger, hur hanteras nu det uppenbarligen tyska förflutna hos människor? Är det fortfarande en het potatis, blir man väl behandlad med tyska som språk, finns det tysktalande bland befolkningen, hur ser stadsbilden ut – ser man något av det tyska förflutna i byggnader etc? Finns det tyska skyltar ibland? Jag fascineras fortfarande av dessa tyska ekon ur det förflutna, Hohenelbe m.m. Tänk på namn som Schneidemühl (mitt favoritortsnamn) i Pommern, Hasenpoth i Lettland och Fünfkirchen i Ungern. Även om historien malt ner dem, är de ändå för mig sjungande vackra ortsnamn. Och om du någon gång tangerar Jägerndorf, berätta om platsen liknar dess namn. Varje gång jag står på stationen här i Vilnius och ser bärnstensexpressen avgå mot Königsberg, känner jag en avgrundsdjup längtan att följa efter och känna spåren av det förflutna. Just där är det nog som svårast, men som mest intressant. Jag har flera släktingar från Ostpreussen och jag tror jag står i deras historiska fotspår på flera sätt.

    Men det är underbara bilder du visar, spännande att följa (när man som jag tappar tråden ibland). Och så fortsätter vi bland sandstensbergen…

  4. Michael,

    under senare år har jag varit en hel del i Riesengebirge och närliggande områden. Jag har varit både på den tjeckiska och den polska sidan, mest på den tjeckiska, men inte så väldigt mycket mer. På mig har det verkat som om förhållandet till det tyska är mer avslappnat på den tjeckiska sidan, men skyltar med dubbla ortsnamn har jag inte sett varken där eller där. Uppe i själva bergen verkar majoriteten av vandrarna vara polacker på den polska sidan och tjecker och tyskar ungefär fifty-fifty på den tjeckiska, men vissa av stigarna löper ju direkt utmed gränsen (ofta är det svårt att veta i vilket land man är) och det verkar råda en god och öppen stämning mellan vandrarna från de tre olika länderna, ibland känns det som ett slags öppet Europa i miniatyr.

    Men allt är förstås inte idyll och eftersom jag har viss insyn från det tjeckiska hållet vet jag att man på tjeckiskt håll ibland talar illa om tyskarna, men vad jag förstår kommer det sällan till grovheter, utan rör sig om hur mycket som konsumeras eller om ytliga beteenden. Säkert säger också vissa av de ditresta tyskarna ett och annat grinigt om tjeckerna också.

    På bokhandeln i Vrchlabí finns det till exempel förhållandevis många böcker på tyska, mest klassiker och reselitteratur förvisso, men det mesta är av hög kvalitet.

    Jag tycker mig också se en rörelse över tiden mot mer tolerans mellan folken här.

Kommentera