Inne i de här hostiga vintergrå dagarna och alltför tidiga kvällarna lyser ett starkt ljus in i min värld. Jag läser en av de Schiller-biografier jag har här i hyllorna och på nytt fylls jag av förundran över hans tapperhet och höga mål.
Schiller avtecknar sig som en ljusgestalt mot de mäktigas sorglösa grymma lek med dem de har tagit sig rätten att styra över. Schiller föds i den lilla staden Marbach am Neckar, en idyllisk småstad ser det ut som på bilderna. Några år senare flyttar familjen till Lorch en annan liten stad i det sydvästra hörnet av dagens Tyskland; på Schillers tid fanns ju inget Tyskland i dagens mening. Och jag nämner de här namnen bara för att ni ska kunna se efter hur det ser ut eller såg ut där. Som pojke var Schiller full av livsglädje och tillförsikt och drömmar, kanske mer än de flesta, men oftare än de flesta blev han hårdhänt tillstukad och tuktad. Men hur många gånger reste han sig inte igen lika full av tilltro och iver?
Som trettonårig förs Schiller till hertig Karl Eugens militärakademi i Stuttgart för att bli elev där. Familjen har inget val och han själv naturligtvis ännu mindre, ja, mindre än inget. Hertigen har bestämt så och familjen har inte råd att motsätta sig. I skolan hade Schiller dittills varit framgångsrik och full av lust att lära sig nytt och ännu under det första året på akademin lyckas han delvis rätt väl, men sedan går det utför. Han bryts ner av tvånget att alltid proppa sig full med sådant han inte kan intressera sig för, att ständigt vara utsatt för militärisk drill, att aldrig få vara fri; en dag om året fick han för sig själv, om jag minns rätt. Det som plågade honom mest var att han inte fick skriva och skriva var det han ville mest av allt. I Hans huvud virvlade frön till dramer och dikter om varandra. Men de fick inte komma ut, detta var förbjudet. Ju hårdare tvången blev desto större blev hans frihetslängtan. Ibland sattes han i arrest för att han skrivit. Men jag skriver ingen biografi, jag låter bara mina tankar snurra kring hans öde och mötet mellan hans varelse eller karaktär och detta öde. I sin konst strävade mot de högsta höjderna och när han var i tjugofemårsåldern fanns redan fyra av hans stora dramer: ”Die Räuber”, ”Die Verschwörung des Fiesco zu Genua”, ”Kabale und Liebe”, ”Don Karlos”. Men allt skedde mot en bakgrund av penningnöd, yttre tvång, förföljelse, sjukdom och flykt. Fast – och här ser vi ett slags mycket vackert underverk – som ett grundstråk genom hans ungdom och genom hela hans inte särskilt långa liv löper vänskapens lysande tråd, för Schiller älskade inte bara konsten utan också människan inte minst den lidande människan och här visade ödet honom sin mildare sida. I Schillers liv finns en rad vändpunkter då plötsligt en vän eller en skara vänner, ibland till och med för honom ännu okända vänner griper in och räddar honom ur djupaste nöd.
Schiller är den kämpande människan. Ursprungligen var han den glatt och givmilt kämpande människan. Längre fram skavdes ganska mycket av glädjen bort, men givmildheten kuvades inte och kämpaglöden än mindre. Hans verk smiddes mot motgången och härdades av den, fast det går att tro att hans kraft brändes ut innan han nått dit han kunnat. Men något sådant går inte att veta och ingen kan säga att detta inte var nog.
