Staden och vi

Under dessa dagar vandrar vi mycket tillsammans Alex, Miki och jag, ibland högt upp på berget Medvednica, ibland backe upp och backe ner på stadens norra sluttningar strax nedanför berget. Staden är mycket lyckligt placerad mellan floden och berget och särskilt den sida som vetter upp mot höjden är en lockande fantasi av skog och berg inflätade i stadens bebyggelse. Långa gröna, brunvioletta eller höstgula fingrar sträcker sig ner mellan och längs gatorna. Idag gick vi bland annat så här:

Ja, på den sista bilden är vi högt uppe i skogsparken eller parkskogen Tuškanac. De två första bilderna är från andra höjder, men vilka?

Upp på berget

Alex är här i Zagreb och i förmiddags for vi tre, Alex, Miki och jag, inåt stan i dimman. Någonstans när vi sedan gick längs Ilica började det ljusna och små fläckar av blå himmel blev synliga. Vi fick en ingivelse att söka oss närmare det blåa och solen, så vi tog spårvagn nummer 14 upp till Mihaljevac och sedan vidare med ”bergsbanan” nummer 15, som numera är en vanlig spårvagn, upp till Gračansko Dolje. Där tar sedan kanske ett år en linbana vid, men den valde vi bort: för dyr och liksom fånig i sin onödighet. I stället gick vi uppåt uppåt för en av Medvednicas sluttningar.

Vi gick längs mjuka stigar genom kastanjeskogar och jag tänkte att hit vill jag igen när det är kastanjetid. Så småningom blev landskapet öppnare och blicken vidare och mer och mer av blickfältet blev bergskammar och himmel. Miki fick gå fri.

Någonstans tyckte vi att vi hade nått så högt vi ville komma och Miki fällde in benen och la sig på marken och vilade snabbt och effektivt och Alex steg upp på en stubbe och låtsades se på utsikten men tittade egentligen rakt in i en uppförsbacke. Men vi var som sagt nöjda med höjden och med timmarna i solen, stå vi hade inget emot att byta riktning.

Friedrich Schiller – jag läser en biografi

Inne i de här hostiga vintergrå dagarna och alltför tidiga kvällarna lyser ett starkt ljus in i min värld. Jag läser en av de Schiller-biografier jag har här i hyllorna och på nytt fylls jag av förundran över hans tapperhet och höga mål.

Schiller avtecknar sig som en ljusgestalt mot de mäktigas sorglösa grymma lek med dem de har tagit sig rätten att styra över. Schiller föds i den lilla staden Marbach am Neckar, en idyllisk småstad ser det ut som på bilderna. Några år senare flyttar familjen till Lorch en annan liten stad i det sydvästra hörnet av dagens Tyskland; på Schillers tid fanns ju inget Tyskland i dagens mening. Och jag nämner de här namnen bara för att ni ska kunna se efter hur det ser ut eller såg ut där. Som pojke var Schiller full av livsglädje och tillförsikt och drömmar, kanske mer än de flesta, men oftare än de flesta blev han hårdhänt tillstukad och tuktad. Men hur många gånger reste han sig inte igen lika full av tilltro och iver?

Som trettonårig förs Schiller till hertig Karl Eugens militärakademi i Stuttgart för att bli elev där. Familjen har inget val och han själv naturligtvis ännu mindre, ja, mindre än inget. Hertigen har bestämt så och familjen har inte råd att motsätta sig. I skolan hade Schiller dittills varit framgångsrik och full av lust att lära sig nytt och ännu under det första året på akademin lyckas han delvis rätt väl, men sedan går det utför. Han bryts ner av tvånget att alltid proppa sig full med sådant han inte kan intressera sig för, att ständigt vara utsatt för militärisk drill, att aldrig få vara fri; en dag om året fick han för sig själv, om jag minns rätt. Det som plågade honom mest var att han inte fick skriva och skriva var det han ville mest av allt. I Hans huvud virvlade frön till dramer och dikter om varandra. Men de fick inte komma ut, detta var förbjudet. Ju hårdare tvången blev desto större blev hans frihetslängtan. Ibland sattes han i arrest för att han skrivit. Men jag skriver ingen biografi, jag låter bara mina tankar snurra kring hans öde och mötet mellan hans varelse eller karaktär och detta öde. I sin konst strävade mot de högsta höjderna och när han var i tjugofemårsåldern fanns redan fyra av hans stora dramer: ”Die Räuber”, ”Die Verschwörung des Fiesco zu Genua”, ”Kabale und Liebe”, ”Don Karlos”. Men allt skedde mot en bakgrund av penningnöd, yttre tvång, förföljelse, sjukdom och flykt. Fast – och här ser vi ett slags mycket vackert underverk – som ett grundstråk genom hans ungdom och genom hela hans inte särskilt långa liv löper vänskapens lysande tråd, för Schiller älskade inte bara konsten utan också människan inte minst den lidande människan och här visade ödet honom sin mildare sida. I Schillers liv finns en rad vändpunkter då plötsligt en vän eller en skara vänner, ibland till och med för honom ännu okända vänner griper in och räddar honom ur djupaste nöd.

Schiller är den kämpande människan. Ursprungligen var han den glatt och givmilt kämpande människan. Längre fram skavdes ganska mycket av glädjen bort, men givmildheten kuvades inte och kämpaglöden än mindre. Hans verk smiddes mot motgången och härdades av den, fast det går att tro att hans kraft brändes ut innan han nått dit han kunnat. Men något sådant går inte att veta och ingen kan säga att detta inte var nog.

Blick genom köksfönstret

Ja, vad ser jag denna den fjärde advent? Lite restguld på fönsterbjörken, grönt gräs som väldigt snabbt borstat av sig snön det fick en natt. Jag undviker att visa fikonträdet som nu ser dystert ut med ormiga lövlösa grenar. Fikonträd klär inte i vinter. Soptunnan ”samo za papir” ser mäktig ut och ganska trevligt blå, lite som en omodern bil haha. Och jag ser också tomrummet efter den ena av de tre björkarna som Mirjanas pappa planterade innan hon föddes. Den blev sjuk eller torkade ut i somras. Ja, Mirjana och hennes familj bodde alltså här före mig och hennes föräldrar kom hit 1951 då huset var nybyggt. Jag har ännu inte vågat berätta för henne om björkens död.

Brijunska ser ut som en gata ska se ut, tycker jag, mest låga, sinsemellan ganska olika hus, en del i den där riktiga gamla bystilen med vinranksbersåer och tjocka katter som ligger utanför ytterdörrarna. Jag ser alltså ingen av de här katterna nu från fönstret men jag är mycket medveten om dem och snart går Miki och jag ner och tar oss en titt med kopplet hårt spänt mellan oss. Miki je lovac.

Himlen är blå, visserligen inte lika blå som soptunnan och den blåa bilen, men blå på ett himmelskt sätt, kan jag väl få säga…

I solen

Efter veckor av gråväder med kanske något litet ljusinsläpp någon nu glömd dag hade vi idag fullaste solsken. Så – ut, ut, ropade världen till Miki och mig. Och vi gick upp mot stan och den här gången valde vi vägen förbi Meštrovićs paviljong, som jag inte visar på bild utan i stället en bit av gräsmattan runt den och Miki i gräset där nattens lilla snö just smält bort. Nu är det bara uppe på Medvednica som snön ligger kvar.

Och jag visar en snutt av fontänen framför eller bakom, nej, det är nog mest framför den och Miki som tar snabba steg och blicken in mot stan och domkyrkan. Ja, ni ser.

Vi nådde Dolac och jag tittade förvånat på hur få av stånden som hade något att erbjuda. För kallt? Nej, knappast. För sent? Inte det heller egentligen, alltså en gåta. Jag köpte en burk hemgjord ajvar av en gumma som höll på att tappa burken när Miki ilade in under bordet och vände på en låda, men allt gick bra. Sedan köpte jag torkade fikon och fick en sträng blick av fikondamen. ”Tycker ni det är kallt? Kyla är hälsosamt.” ”Ja…”, sa jag lite dröjande och rörde demonstrativt på fingrarna. Visst.

Och så rundade vi hörnet mot domkyrkan och jag tittade girigt på himlens blåa över taken och domkyrkans torn och jag tänkte att det nog var första gången jag såg domkyrkan utan byggnadsställningar och förhängen runt något av tornen och ändå var det ena tornet ju rätt illa skadat efter jordbävningen för två och ett halvt år sedan. Fast en lyftkran störde fullkomligheten lite.

Från domkyrkan gick vi ner till Europski trg och stannade framför en bod där jag köpte mig en varm germknedla (”Germknödel” på österrikisk tyska för den som har glädje av sådana upplysningar) och strödde vallmofrön och kanel över den och åt den sedan vid ett soligt bord. Miki fick sina bitar.