Författare: Bodil Z

Ovanför Sveta Nedelja i ramslökens tid

Bodil Z

Och så var det dags för årets första sökande efter medvjeđi luk, denna björnens frukost efter tiden i idet. ”Bärlauch” på tyska, mitt första ord för den, svenskans beteckning ”ramslök” är något att fundera över. Men vi gav oss av någon gång under förmiddagen, Vesna, Tama, Miki och jag, den vanliga kvartetten för den här typen av äventyr. Målet var Sveta Nedelja, en småstad någon mil väster om Zagreb, fast Sveta Nedelja är bara en stad till namnen, egentligen är det en räcka med byar som fått finna sig i att buntas ihop under ett namn. Vesna parkerade vid en av småvägarna som leder upp mot kullarna ovanför ”staden”.

En stund senare var vi uppe i skogen och mycket snart såg vi de första gröna bladen sticka upp fjolårslöven. Vi människor var barnsligt målmedvetna så vi såg inte åt mängden av primula och krokus. Vi var ungefär så där som när vi plockar kastanjer. Och hundarna hade sina mål.

Och så gick vi lite till och var ute på det första riktiga ramslöksfältet. Luften var fylld av lökdoft och vi började plocka, ganska många blad gick rakt in i munnen, men snart hade vi ändå rätt mycket i påsarna.

Vi kom upp på en ås och vi följde en slingrande väg mot den lilla gula kyrkan Sveta Marija Magdalena. Strax nedanför kyrkan svängde vi åt sidan för att vi hade ett lökställe till att beta av någonstans där bortom.

Och så plockade vi tills vi tyckte att vi hade nog. Hundarna kom och försvann och ibland var de borta så länge att vi måste ropa på dem. Ingen vet var de har varit, men tillbaka kom de fulla av hemligheter. Och solen lyste på oss och landskapet var en fröjd med sina åsar och dalar, bakom varje ås finns en dal och sedan en ny ås och sedan…

Ibland pekade vi ut platser att leva på för varandra. Däruppe kanske eller därborta på nästa höjd…

En dag i mitt översättarliv

Bodil Z

Jag kan väl säga att jag numera är översättare och egentligen översätter jag från tyskan och någon gång från italienskan, men nu har jag lite ”i hemlighet” – ja, väldigt hemligt, säger någon nu – klivit in lite i kroatiskan, fast det kan jag förstås inte göra på egen hand, eftersom min kroatiska är så full av hål. I alla fall försöker jag översätta dikter av Ana Brnardić. Det första steget är ett steg jag tar med mig själv, slår upp ord, rotar och river, nästa steg gör jag med Đurđica, gärna ute vid ”pumpa”, bensinmacken, på baren där med Miki och Hajdi. Vi gräver igenom allt och jag antecknar. Sedan går jag hem och tänker och skriver om och skickar texten till Mišo som läser och tänker och kanske någon dag senare skickar mig anmärkningar och kommentarer. Därefter skriver jag om igen och läser och tänker igenom texten med Eva via skype. Nästa steg är att tala med Ana, poeten själv, och det gjorde jag idag. Miki och jag travade iväg till Držićeva och tog lite onödigt sjuans spårvagn två stopp och fortsatte sedan till fots upp till Martićeva och till bokkaféet Booksa. Där tog vi plats vid bordet på det lilla podiet och inväntade Ana.

En obetydlig stund senare kom Ana in och så hälsade vi en stund – särskilt Miki, som kan sådant. Ja, och så slog Ana sig ner och arbetet kunde börja. På två och en halv timmar lyckades vi gå igenom tre dikter. Så nu är i alla fall en början gjord.

Vi skildes åt och Miki och jag gick nu hela vägen tillbaka till fots, det är inte långt, egentligen, det är bara det att jag inte riktigt kan den här vägen eller i alla fall inte kunde den helt. Jag gillar inte att korsa Zvonimirova till exempel, för den har något brutalt över sig. Nå, vi kom hem och på locket till min brevlåda låg ett paket och jag tänkte att jag visste vad det innehöll, men spännande ändå. Och när vi kommit in här i lägenheten öppnade jag det och ut kom tre exemplar av min nästsenaste översättning för Hastur, ”Friskytten” av August Apel med Caspar David Friedrichs vackra målning ”Der Abend” på omslaget.

På Cooltura nu när vintern hälsar på

Bodil Z

I förrgår kväll föll blötsnön i stora sjok efter en period med temperaturer upp till 18 grader och när Miki och jag skulle ut på sista promenadrundan fick jag händerna så fulla av paraply, ficklampa (ljuset i trappen fungerar inte), Mikis koppel (det finns katter i trappen ibland) att jag inte fick med mig nycklarna. Jag drog igen dörren bakom oss och så var det låst! Ja, det är ett sådant lås. I en optimistisk fantasi låtsades att jag nog ändå stoppat på mig nycklarna och så gick vi ut. Och även porten slog igen, fast den måste man låsa om den ska vara låst, men alla som bor här kan ju låsa den. Snön vräkte ner och snart gick Miki bredvid mig i vit kappa. Och så kom oron över mig och jag började gräva i både fickor och handväska. Inga nycklar. Aj. Klockan var halv tolv – kunde jag ringa Đurđica? Ja, det kunde jag nog, så jag gjorde det och hon svarade, visserligen lite skrovligt, men ”javisst, kom hit”. Och så ilade vi fram längs de snöiga gatorna hem till Đurđica. Utanför huset stod ett gäng killar och rökte och pratade med höga röster, men så kom Đurđica nerför yttertrappan med en cigarett i ena handen och nycklarna i den andra. Hon skrattade lite och räckte mig dem. Vi växlade tre-fyra ord och så galopperade Miki och jag hem igen.

Ja, så har vi då ett slags vinter igen eller egentligen den första riktiga snön eller halvriktiga kanske, för nu är den nästan borta igen, men kylan är kvar och man dricker inte kaffe ute längre. Imorse klev vi till Mikis glädje in på Cooltura och vi satte oss i det bästa hörnet.

Det var en lugn morgon med få och ganska tysta människor och nästan ingen rökte. Vi slappade lite, Miki och jag, utom när han gav sig iväg för att hälsa på någon ny som kom in.

Och på Cooltura kostar kava s mlijekom en och femtio nu när euron är här. Det går inte att klaga på det för här är det väldigt ombonat och fint förutom att kaffet är bra.

Ett riktigt kulturinstitut för Sverige

Bodil Z

Nu när Svenska institutet genom ledningens beslut så tydligt visat att det är på väg bort från sin roll som svenskt kulturinstitut är det dags att leta efter någon annan institution som kan åta sig uppgiften för att på ett värdigt och tillförlitligt sätt ägna sig åt den.

Nej, det handlar inte om så väldigt mycket pengar, och om de statliga medel som är avsedda för att stödja svensk kultur och svenska språket i världen kan hejdas från att rinna ut i sanden på det vis som sker nu för att i stället läggas där de kommer till verklig användning, är stora delar av det ekonomiska löst.

Det handlar om ansvar, om att kunna bära det ansvar det innebär att vara ett lands officiella kulturinstitut. Svenska institutet har under ett antal år sakta rutschat nerför en slänt mot en allt större ytlighet i modernitetens namn, något som egentligen bäst beskrivs som pseudomodernitet, men under förra året ökade plötsligt – till stor del i det fördolda – förstörelsetakten. Och just detta med hemlighetsmakeriet gör att ingen kan veta vad som blir nästa steg på denna destruktionsväg. Vad vi däremot vet är att det är bråttom att rädda det som räddas kan. Vem vet vad som kan bli nästa steg från institutets sida? Anslagen som rör stödet till svenskundervisningen och stödet till svensk kultur i världen måste därför så snart som möjligt, helst redan nästa år styras bort från Svenska institutet till ett riktigt kulturinstitut med höga ambitioner för svensk kultur i världen, ett kulturinstitut som inte talar i managementfloskler, ett kulturinstitut som talar ett levande språk, för språket är här av största betydelse och inte någon försumbar bisak. Ett kulturinstitut visar också genom sitt sätt att uttrycka sig att det är ett kulturinstitut.

Vår i vår stad

Bodil Z

Idag kom den första riktiga värmen, 17° i skuggan som varmast, så Miki och jag travade hela vägen in till stan, spårvagnen fick andra ta. Först gick vi till Glavni kolodvor för jag ville se hur tågen till Rijeka går nu. Nej, det är inget man kan ta reda på på nätet för det ändrar sig hela tiden, i december gick det bara två dagar i veckan, alla andra dagar var det buss på en del av sträckan och Miki får (oftast) inte åka landsvägsbuss. Men nu öppnar sig med ens närmast obegränsade möjligheter: direkttåg varje morgon och sedan två tåg om dagen med byte i Ogulin (och allt är tåg!). Upplivade lämnade vi stationen, ja, Miki förstod att något var bra. Och så gick vi uppåt förbi Zrinjevac och Trg och till Dolac, där vi köpte oss en burek i ”hålet” under grönsaksmarknaden. Vi korsade Dolac som har hundförbud, men vi har hittills aldrig blivit stoppade, och så tog vi trapporna upp till Kerempuh trg (som kanske inte heter så) och sedan vidare upp till Opatovina där vi slog oss ner vid ett av Carpe diems bord i skuggan. Ja, jag har fortfarande vinterkappa och det blir för varmt på solsidan.

Jag fick ut mitt kaffe och vecklade upp min burek och sedan åt vi tillsammans, en bit för Miki, en bit för mig…

Det slog mig att barens uteplats smalnat, bara det inte betyder att det ska bli fler bilar här, tänkte jag, fast vart ska de i så fall? Nerför trätrapporna kommer de väl inte? Så kanske blir uteplatsen bredare när våren växer till sig…

När vi ätit upp reste vi oss och fortsatte till parken där Opatovina slutar och nu vill jag visa er hur vackert det är i denna lilla storstad. Så här ser det ut när man tittar från parken upp mot Gradec:

Och när man gått nerför Stube biskupa Duha ser det ut så här:

Längst ner på bilden ser ni kafégatan Tkalčićeva. Den tog vi på tillbakavägen. Ja, och så rann vi ner över Trg och runt hörnet mot Zrinjevac och där vände jag mig om och tog en bild uppåt.