Just nu läser jag bland mycket annat en ”tågbok”. Jag fick den av min vän Alexander i Dresden för att jag gärna åker tåg, för att jag gjorde så många långa tågresor med Londi på den gamla tiden och för att jag nu gör det med Miki i den här.
Boken är skriven av Jaroslav Rudiš och den heter ”Gebrauchsanweisungen fürs Zugreisen”. Första gången jag stötte på Rudiš var våren 2007 på Leipziger Messe då hans roman ”Grandhotel – román nad mraky” presenterades. Den fanns då enbart på tjeckiska men R., min tjeckiske man eller ex-man som jag efter hans död enligt dödsannonsen i Brno på nytt är gift med, gjorde den tillgänglig för mig. Man kan i stark förkortning säga att romanen handlar om den tysk-tjeckiska frågan. Jag skrev lite om den då, men nu visar jag bara min korta författarpresentation som jag placerade längst ner i den texten:
”Jaroslav Rudiš är född i Turnov i norra Tjeckien 1972 och numera bosatt i Prag. Bakom sig har han studier i tyska, historia och journalistik i Prag, Zürich och Berlin. Han är kulturredaktör vid tidningen ’Právo’, han skriver prosa, teaterstycken och sångtexter för sitt rockband ’U-Bahn’.
Hans debutroman ’Nebe pod Berlínem’ (på tyska ’Der Himmel unter Berlin’ i översättning av Eva Profousová) kom 2004 – en Berlinroman ur tunnelbaneperspektiv. Tillsammans med tecknaren Jaromir har Rudiš skapat seriefiguren Alois Nebel.”
Numera bor Rudiš i Berlin, kanske sedan ganska länge och vad jag förstår har han skrivit den här tågboken på tyska. Det för mig speciella med språket i den är att jag när jag läser hela tiden hör Rudiš’ röst, som jag möjligen hörde på tyska i Leipzig, blandad med andra tjeckiska ”tyskröster” – ja, alltså det där alldeles särskilda greppet om tyskan som tjecker som talar utmärkt tyska har, ett grepp som i ett och verkligen i ett ger en ton av aktning och ironi, ja, aktning för vissa komplicerade tyska konstruktioner som talaren samtidigt tar i örat med ett belåtet vetande grin. Nej, det går nog inte att beskriva så att någon annan än jag förstår vad jag menar, men det är en stor njutning att höra den här rösten.
Och vad säger han då i den här bruksanvisningen för tågresor? Ja, han berättar först att han som barn eller tonåring ville bli lokförare, men hans dåliga syn satte en käpp i hjulet, fast han har kört både ett och två lok – helt kort och under ganska? kontrollerade former. I resten av kapitlen reser han runt i Europa med tåg gärna i sällskap med någon som läser i en riktigt gammal Baedeker om tågsträckorna han färdas längs. I kapitlet ”Richtung Sanok” reser han österut mot Galizien och han berättar det här efter att en stund ha betraktat en hjort långt borta i änden av en tunnel innan den försvann:
”Det Schaffner nickt und setzt hinzu, nicht nur die Wanderer, sondern auch Tiere kürzen oft den Weg aus der Slowakei nach Polen durch den Tunnel ab. Er liebt diese Gegend, wo auch Romane und Erzählungen des polnischen Autors Andrzej Stasiuk angesiedelt sind, dessen ’Galizische Geschichten’ wir zusammen mit dem Švejk-Roman im Rucksack haben. Der Schaffner liebt auch den guten Soldaten Švejk. Und daher auch diesen Zug, der genau so heißt.”
Rudiš får ut ett särskilt nöje ur att på en av sina resor färdas med någon som har med sig en bok som heter ”Die Überschienung der Alpen”, ja, han njuter av det makalösa tyska ordet ”Überschienung”, Schiene=skena, bygg själva ett svenskt ord för detta eller använd fortsättningsvis det tyska varje gång ni vill säga det här! Ägaren till den här boken säger bland annat följande balanserande mellan visdom och pudelklokhet:
”Die alten Strecken stehen mit der Natur in Einklang. Die alten Stecken respektieren die Natur. Für die neuen Strecken spielt die Natur keine Rolle mehr.”
Vi får höra en spännande hypotes om vilket landskap som inspirerade Kafka till vissa miljöer i ”Amerika” eller ”Der Verschollene”. Jag nöjer mig med att visa den här passagen:
”Die zwei reisten auch damals mit dem Zug an. ’Von Bergen eingesperrt i Flüelen. Man sitzt gebückt, die Nase fast im Honig’, schrieb Kafka von hier auf einer Postkarte an seine Schwester Otla.
’Der arme Franz’, sagt mein alter Freund. ’In Prag fühlte er sich in seinem Leben eingesperrt, und hier fühlte er sich auch eingesperrt. Doch das mit der Nase im Honig finde ich gut. Das wird oft vergessen, wieviel Humor in Kafka steckt.’”
När Rudiš åker tåg sitter han ofta i restaurangvagnen och han har till och med två favoritkällarmästare på de centraleuropeiska tågen, en tjeckisk och en slovensk, var och en med sina specialiteter och sitt speciella kunnande.
Ofta känner jag igen mig i de världar han beskriver. även om jag då inte sällan får en känsla av att titta på dem genom ett nyckelhål med ganska märklig form. I alla fall gillar han precis som jag det egendomliga österrikiska stationsnamnet Mürzzuschlag, en plats vi båda farit förbi så ofta utan att någonsin stiga av.
Ännu har jag kapitlet ”Richtung Sežana” kvar. Det väntar jag mig mycket av för där i gränsområdet mellan Slovenien och Italien har jag varit fler gånger än jag vet och det mest spännande som finns är ju det redan upplevda.
