Klockan tio imorse hade jag stämt träff med Gabi på spårvagnshållplatsen Držićeva. Gabi var där prick och Miki och jag två minuter senare och strax kom vår vagn och vi åkte de få stoppen till Most mladosti där vi hoppade av. Och nu kan en del av er gissa vart vi var på väg. Till Hrelić ja. Vi ville möta våren också där. När vi gick längs nasip blåste de rätt kallt från flodsidan men solen sken ihärdigt, så värmen var där ändå. Redan på nasip hittade jag en av de saker jag letade efter: ett bra rivjärn i lagom storlek. Nu när surkålssäsongen snart är över vill jag kunna riva hren (pepparrot) ofta och mycket och fastän jag fått nästan allt av min lägenhets tidigare ägare, så fattades just rivjärnet. Nå, snart var vi inne på själva Hrelić och Gabi fick syn på ett stånd med langos, som ju är något väldigt ungerskt, så hon gick dit för att inspektera och kom sedan tillbaka med nöjd uppsyn.
Sedan vidtog ”arbetet” och vi meandrade oss igenom hela den öppna platsen med alla de udda ”stånden”, ja, mycket låg rakt på marken. Jag var på jakt efter tre likadana fat för att jag imorgon vill bjuda Zora och Đurđica på turkiska kakor från ”La Turka" och jag tänkte göra mig till lite och ha likadana fat. Gabi köpte vitlök. Lite tittade vi också på klänningar, men bara halvhjärtat, så det blev ingenting med det. Så småningom hittade jag mina fat, fem i stället för tre, för jag tänkte att plötsligt är man kanske fem. Gång på gång mötte vi grupper av kvinnor i guldfärgade klänningar och kjolar, ledande skrikande barn som verkade vara livrädda för hundar. Miki såg ofarlig ut, tyckte jag. Någonstans i den sjunde meandern tyckte vi att det kunde räcka eller rättare sagt att det var matdags, så vi stegade iväg mot ćevapi-bodarna. Det var inte lätt att hitta någon plats för vinden hade mojnat och solen värmde behagligt och alla ville sitta och stoppa i sig något. Till sist hittade vi ett perfekt bord och slog oss ner där.
Guldkvinnorna gick förbi med tunga mattor och saker i väskor. Vi beställde mat och öl och en man som satt mittemot oss sa att det var mycket rumänska zigenare på marknaden idag och att de kommit för att sälja knivar. Ölet och maten – ćevapi och pljeskavica – kom, men vi saknade ajvar, så vi ropade efter det och efter en stund kom bossen och klickade upp ajvar på våra papptallrikar.
Vi åt och drack och Miki fick sina smakbitar och jag köpte mineralvatten utan bubblor (Jana) åt honom, som jag serverade honom på ett av de nyköpta faten. När vi ätit och druckit upp satt vi kvar en stund och blundade mot solen medan vi smidde planer. Vi skulle gå till fots hela vägen hem. Och så reste vi oss och snart var vi uppe på nasip igen. Märkligt nog kom vinden tillbaka, men vi trampade på och så var vi på bron.
Vid stod en stund vid broräcket och tyckte det var vackert med himlens och vattnets färger och Gabi jämförde lite med Donau i Budapest. Ja, det är ju något helt annat, men vattnet är nog renare här.
När vi kom till kvarteret vid džamija, moskén, stannade vi vid ett av kaféerna där och valde ett bord i solen och beställde ut kaffe. Vi drack vårt kaffe och talade om det åttonde distriktet i Budapest apropå en bok jag läser nu: ”Storie dell’Ottavo Distretto” av Giorgio e Nicola Pressburger…