Författare: Bodil Z

Jag sover och drömmer högt uppe på en platå under himlen. Allt jag försökt göra denna morgon har lösts upp i drömmar och jag har alls inget markfäste. Huskropparna står mäktiga omkring mig, sticker sina översta våningar upp i det blåa, men jag svävar vårlätt och luftigt emellan dem.

Kanske kommer ingen hit till mig idag och jag känner att det inte gör någonting. Jag kommer, när jag vaknar, att krycka mig fram genom rummen ovetande om jag kanske får börja stödja lite på brytfoten nu. Jag glömde att fråga mitt i den överlyckliga känslan inför den kommande friheten. Och den här dagen lämnar jag fri från vetande och somnar igen och tittar i drömmen ner från den höga platån och någonstans långt nere i ett av tillvarons hörn ser jag Froschsee, som en liten blåkrusig tyglapp mellan skogar och fält. Froschsee hör till min barndom, den sista delen av min barndom, och jag vet att jag aldrig rört vid dess vatten, alltid for vi förbi på vägen högt ovanför. Många gånger önskade jag mig dit ner och jag undrade lite över grodorna. Platser man bara nästan kommer till, som är så där alldeles inom räckhåll men ändå inte, sådana platser ristar särskilda märken i det undermedvetnas karta. Sådana platser är öppna för drömmar och slutna för rov.

Jag vet inte om jag någonsin varit så utmattad som nu, fast – säger jag lite tråkigt nedtonande – det har jag väl mer än en gång. Men detta är ändå en ovanlig sort och grad av trötthet och utmattning. Det är som om jag ser mig själv rusa förbi rasande fort uppför en förfärlig uppförsbacke. Hur orkar jag? Jag sjunker ihop av utmattning.

Imorse tog jag farväl av Miki som besökt mig över natten. Vi låg en liten stund alldeles stilla på soffan innan Vesna kom. Men så hörde han hennes steg i trappen och tog ett skutt ner, vände sig och kastade en frågande blick på mig.

Sedan gungande dagen iväg för mig med översättande, läsning och kursförberedelser. Över mig hängde ett moln, röntgenkontrollens moln. Idag skulle jag få veta om benet läker eller växer ihop som det ska eller om det behövs en operation. Jag tryckte bort tankarna med arbete och tankearbete. Och timmarna gick och vid halv fyra kom Toma och vi lirkade ut mig ur lägenheten, in i hissen, ut igen och ut nerför rampen och så in i hans bil. En stund senare var vi på Traumatologija och jag satte mig för att vänta och glo och Toma gav sig av för att parkera bilen. Först var det en väldig trängsel och någon kom in från en ambulans och det såg farligt ut. Jag satt för långt från mottagningsrummet för att riktigt säkert kunna höra mitt namn om det ropades ut. Men så kom Toma tillbaka och trängseln tunnades ut och allt blev lite lättare och roligare.

Vi pratade lite om marmorbitarna i golvet och om Trieste och om mat, vad man kan äta var där. Så ropades jag in och skickades strax därefter till röntgen långt borta i korridoren mittemot. Och där hängde vi i en nisch ett tag och väntade igen. Och så in till röntgen och jag fick vrida foten både hitåt och ditåt. Utanför fönstret skev solen starkt, det minns jag som en särskild händelse. Efter det skickades jag tillbaka till den första korridoren igen. Toma bara min handväska och vi pratade ganska lättsamt och tanklöst om jag vet inte vad – oviktigheter kanske. Sedan satt vi på den där bänken en bit från mottagningsrummet igen. Jag vet inte om det heter ”mottagningsrum”. Vi pratade om Istrien och om politik och tyckte lite olika, men inte värre än att samtalet blev ganska fruktbart. Och så pratade vi om grottor och om att ingen av egentligen tycker om att vara inne i grottor. Ja, och så blev jag inkallad igen och nu var det dags för sanningens ögonblick, men inne i mitt huvud var jag lite okoncentrerad och tänkte på Trieste och Istrien och något om solen. Jag satte mig på stolen bredvid läkaren och han sa utan omsvep att allt såg bra ut och att jag bara behöver vila lite till och hoppa runt på kryckor lite till, ja, dryga två veckors till. Först då kände jag att jag ändå måste ha varit ganska eller väldigt orolig för lättnaden blev så överväldigande, som om en stor tyngd lyfts av mig med ett enda handgrepp. Jag tror jag blev lite längre, en centimeter kanske och jag kände mig väldigt luftig och fri. Och mina krycksteg ut blev drömlätta. Samtidigt kände jag att jag måste samla mig för att inte spridas som sandkorn för vinden.

Ja, och så körde Toma mig hem och handlade lite saker åt mig på hemvägen och sedan satt vi här i balkongrummet och Toma läste högt på svenska ur en historiebok och vi skrattade lite åt läsningen och åt någon episod i svensk historia och åt det svenska kungahuset. Och åt en historia om hovnigningar.

Utanför fönstret visslar och kvittrar vårens fågelröster och gräset lyser ljusgrönt. Jag lutar mig ut och luktar på luften och jag ser att Royals solsida är full med folk, många i kortärmat och rösterna tränger hit upp glada och övermodiga.

Jag önskar mig en belägenhet bättre än min, men slår hastigt bort tanken, för det finns ju också så mycket som är svårare än det här. Miki är inte hemma men han kommer ikväll och då ska vi fira vår ettårsdag. Jag försöker förtränga bekymret med morgondagen, en dag som plötsligt blivit brant då den av mina hjälpare som skulle hjälpt mig till sjukhuset nu inte kan. Javisst kan jag ta en taxi, det är så sant, men hur vet jag att taxichauffören verkligen kommer att hjälpa mig att låsa dörren och sedan trycka upp hissen och sedan hjälpa mig nerför den inte alltför lättgångna rampen? Nej, det går inte att veta. Och sedan ska jag ju hem igen och uppför, låsa upp porten utan stöd, trycka på hissknappen och så öppna hissdörren och låsa upp min dörr. Visst finns det några jag kan fråga i stället, men vem kan en måndagseftermiddag på arbetstid? Jag tänker något vagt om att nu måste jag ha tur…

Imorgon är det ett år sedan Miki kom hit och in i mitt liv. Jag minns hur han rusade genom rummen och sånär kastade sig ut genom ett av fönstren som oförsiktigt nog stod öppet. Ja, han var mycket vild och visste ingenting om att hus kunde ha mer än en våning. Och han kissade på dörrposter och stolsben och såg ingen stor skillnad mellan ute och inne. Kanske saknade han det fria livet på Farmica där borta i det fjärran Našice. Fast hur fri var han? Han satt ju ofta i bur, även om det var en stor och luftig bur med många burkamrater. Men jag vet ju att han trivdes där för människornas godhets skull och för de fria stunderna. Det märkte jag så väl när vi gjorde vårt eller snarare hans återbesök där i slutet av sommaren. Men nu är han hemma här, fast i dessa benbrottsdagar är han mer hos Vesna än hos mig. Och det är inget jag vill tillåta mig att sörja över. Men igår kväll kom han hit och bodde sedan här hos mig över natten. Han var ganska vild, ropade o-o-o, rullade övermodigt med ögonen och lekte länge med kuddarna i sängen.

Och han bet mig vänligt halvhårt i händerna och armarna, så att jag kände att jag levde, att jag inte blivit till någon abstraktion. Ja, och så plötsligt blev han trött, rullade ihop sig tätt vid min sida och somnade och sov sin hundsömn och jag sov min sällskapssömn. För jag sover annorlunda när han inte är här.

Nej, jag går inte ut i våren, ingen har tid att följa mig idag. I stället kommer våren med sitt ljus in till mig genom det öppna balkongrumsfönstret. Jag tittar ner i ”parken” och ser gamlingarna på bänken. Kanske vinkar de, men solen bländar mig, så jag ser inte riktigt vad de gör. Och solen värmer ända in i seneftermiddagen.

Jag sitter bland dikterna – ja, Else Lasker-Schülers – och jag söker efter de rätta orden till mina översättningar. Långsamt kammar jag igenom språket. Inte det, men kanske det. Jag märker att orden riknar och får nya och åter nya gestalter. Och jag tackar i hemlighet Ervin R för att han gav mig idén att börja igen. Ja, egentligen sa han inget så där exakt, men han liksom pekade med tanken och jag förstod. Och nu går jag den här vägen, som jag nästan glömt, men som är så välbekant och så välsignad att gå.