Författare: Bodil Z

Den här dagen är iskall, kanske två grader i skuggan, men solen skiner vackert över tingen. Våren har gått undan en stund för att hämta andan inför ett nytt anlopp mot vinterkrafterna.

För torsdagen förutspås tjugo grader. Kanske blir det verklighet. Jag gläder mig i alla fall åt ljuset denna köldens dag. Och jag läser en text som återger ett pedagogiskt samtal mellan kejsarsonen Pippin och läraren Alkuin och platsen för samtalet är Karl den stores hovskola i Aachen. Den första frågan handlar om våren.

Alkuin: Quid est ver?

Pippin: Pictor terrae.

Min stämning den här dagen har fått mig att tänka på det där om ”gungorna och karusellen” eller om ”summan av lasterna”. Inte för att det när det gäller mitt humör idag egentligen handlar om laster eller vad man kan tjäna pengar på eller inte, men det handlar om det som de båda uttrycken har gemensamt. Så i takt med att benet har blivit starkare och tiden som återstår till frigången har krympt – blabla, jättespännande – så har mitt tålamod skrumpnat. Jag är ensam hemma, vilket betyder att Miki är väl omhändertagen av Vesna och att jag inte behöver bekymra mig, inte alls faktiskt hela den här helgen. Men hur glad är jag över det?

Jag tittar argt ut genom sovrumsfönstret ner på det fula obegripliga plastskynket som jag klev så fel på den där kvällen i januari. Den fortfarande kvar som en fälla för andra.

Mina krycksteg genom rummen, de tre eller ett och ett halvt, tråkar ut mig och jag orkar inte läsa. Ja, jag ska förbereda lektioner för den kommande veckan, men inspirationen är svår att upptäcka. Och är det det här som kallas tillfrisknande? Varför är jag så missmodig och otålig? Det har ju gått bra. Ingen svarar och Miki kan jag inte fråga nu. Men jag anar att den mänskliga själen – min åtminstone – är uppbyggd som det där tivolit.

Dagen rann iväg utan att jag märkte när mörkret föll. Ja, jag minns nästan inte solljuset över parken. Hela min dag, från den stunden på morgonen när Vesna kom hit för att hämta Miki, har varit samlad i ett språng, ett språng genom en bok. Egentligen tycker jag inte om sådana här metatexter, där man skriver att man skriver, men det här får vara ett dåligt undantag, för jag måste på något vis skölja ur huvudet. Ibland undrar jag varför jag alls skriver recensioner – fast det jag skriver kanske inte är just recensioner – det finns nästan ingenting som så totalt bränner ut all energi ur mig som just detta att försöka se på en hel roman, en hel dikt- eller novellsamling från alla håll samtidigt och försöka klämma fram essensen och samtidigt inte ignorera eventuella översättningars kvalitet, inte undvika att säga något som inte kommer att tas väl emot från just sådana jag inte vill eller har råd att stöta mig med. Lite i hemlighet hoppas jag att jag nu skakat av mig de flesta läsare, för vad är det jag säger här egentligen?

Nå, det må vara hur det vill med den saken. Snart kommer Miki och så här såg han ut igår kväll.

Den här natten var det fullmåne, det vet ni säkert, för det var ju inte bara här på Sigečica som månen var så rund. För mig blev gårkvällen speciell av två skäl. Det första var att Miki kom på besök – det gör han nu bara varannan kväll eftersom Vesna inte hinner varje.

Det andra var att jag under någon timme kunde se fullmånen över hustaket mittemot mitt sovrumsfönster. Det är inte ofta månen är just där och ännu mer sällan visar sig fullmånen där.

Jag hade fönstret öppet länge för det var en mild kväll och då och då kryckade jag mig fram till öppningen och stod sedan en stund och såg på månen mellan björkgrenarna. Först när månen rullat ner bakom taket stängde jag det och återgick till kvällssysslorna bland böcker och dator. Sedan kastade jag lite boll med Miki, som ju faktiskt kan både kasta och fånga. Ja, och så tyckte jag att det var natt och jag stakade mig till sängen, släppte kryckorna på golvet och drog upp täcket. I samma ögonblick som jag kröp ner hoppade Miki upp utan att ta sats – från noll till hundra på Miki-vis – och så sträckte han ut sig bredvid mig. Jag kliade honom lite i ullpannan, läste en dikt eller två och så släckte jag lampan och nästan samtidigt föll jag i sömn. Ja, jag är en sömnens diskreta mästare och det är Miki också.

Jag sover och drömmer högt uppe på en platå under himlen. Allt jag försökt göra denna morgon har lösts upp i drömmar och jag har alls inget markfäste. Huskropparna står mäktiga omkring mig, sticker sina översta våningar upp i det blåa, men jag svävar vårlätt och luftigt emellan dem.

Kanske kommer ingen hit till mig idag och jag känner att det inte gör någonting. Jag kommer, när jag vaknar, att krycka mig fram genom rummen ovetande om jag kanske får börja stödja lite på brytfoten nu. Jag glömde att fråga mitt i den överlyckliga känslan inför den kommande friheten. Och den här dagen lämnar jag fri från vetande och somnar igen och tittar i drömmen ner från den höga platån och någonstans långt nere i ett av tillvarons hörn ser jag Froschsee, som en liten blåkrusig tyglapp mellan skogar och fält. Froschsee hör till min barndom, den sista delen av min barndom, och jag vet att jag aldrig rört vid dess vatten, alltid for vi förbi på vägen högt ovanför. Många gånger önskade jag mig dit ner och jag undrade lite över grodorna. Platser man bara nästan kommer till, som är så där alldeles inom räckhåll men ändå inte, sådana platser ristar särskilda märken i det undermedvetnas karta. Sådana platser är öppna för drömmar och slutna för rov.