Jag sover och drömmer högt uppe på en platå under himlen. Allt jag försökt göra denna morgon har lösts upp i drömmar och jag har alls inget markfäste. Huskropparna står mäktiga omkring mig, sticker sina översta våningar upp i det blåa, men jag svävar vårlätt och luftigt emellan dem.
Kanske kommer ingen hit till mig idag och jag känner att det inte gör någonting. Jag kommer, när jag vaknar, att krycka mig fram genom rummen ovetande om jag kanske får börja stödja lite på brytfoten nu. Jag glömde att fråga mitt i den överlyckliga känslan inför den kommande friheten. Och den här dagen lämnar jag fri från vetande och somnar igen och tittar i drömmen ner från den höga platån och någonstans långt nere i ett av tillvarons hörn ser jag Froschsee, som en liten blåkrusig tyglapp mellan skogar och fält. Froschsee hör till min barndom, den sista delen av min barndom, och jag vet att jag aldrig rört vid dess vatten, alltid for vi förbi på vägen högt ovanför. Många gånger önskade jag mig dit ner och jag undrade lite över grodorna. Platser man bara nästan kommer till, som är så där alldeles inom räckhåll men ändå inte, sådana platser ristar särskilda märken i det undermedvetnas karta. Sådana platser är öppna för drömmar och slutna för rov.