Den här natten var det fullmåne, det vet ni säkert, för det var ju inte bara här på Sigečica som månen var så rund. För mig blev gårkvällen speciell av två skäl. Det första var att Miki kom på besök – det gör han nu bara varannan kväll eftersom Vesna inte hinner varje.
Det andra var att jag under någon timme kunde se fullmånen över hustaket mittemot mitt sovrumsfönster. Det är inte ofta månen är just där och ännu mer sällan visar sig fullmånen där.
Jag hade fönstret öppet länge för det var en mild kväll och då och då kryckade jag mig fram till öppningen och stod sedan en stund och såg på månen mellan björkgrenarna. Först när månen rullat ner bakom taket stängde jag det och återgick till kvällssysslorna bland böcker och dator. Sedan kastade jag lite boll med Miki, som ju faktiskt kan både kasta och fånga. Ja, och så tyckte jag att det var natt och jag stakade mig till sängen, släppte kryckorna på golvet och drog upp täcket. I samma ögonblick som jag kröp ner hoppade Miki upp utan att ta sats – från noll till hundra på Miki-vis – och så sträckte han ut sig bredvid mig. Jag kliade honom lite i ullpannan, läste en dikt eller två och så släckte jag lampan och nästan samtidigt föll jag i sömn. Ja, jag är en sömnens diskreta mästare och det är Miki också.
