Dagen rann iväg utan att jag märkte när mörkret föll. Ja, jag minns nästan inte solljuset över parken. Hela min dag, från den stunden på morgonen när Vesna kom hit för att hämta Miki, har varit samlad i ett språng, ett språng genom en bok. Egentligen tycker jag inte om sådana här metatexter, där man skriver att man skriver, men det här får vara ett dåligt undantag, för jag måste på något vis skölja ur huvudet. Ibland undrar jag varför jag alls skriver recensioner – fast det jag skriver kanske inte är just recensioner – det finns nästan ingenting som så totalt bränner ut all energi ur mig som just detta att försöka se på en hel roman, en hel dikt- eller novellsamling från alla håll samtidigt och försöka klämma fram essensen och samtidigt inte ignorera eventuella översättningars kvalitet, inte undvika att säga något som inte kommer att tas väl emot från just sådana jag inte vill eller har råd att stöta mig med. Lite i hemlighet hoppas jag att jag nu skakat av mig de flesta läsare, för vad är det jag säger här egentligen?
Nå, det må vara hur det vill med den saken. Snart kommer Miki och så här såg han ut igår kväll.
