Sanningens ögonblick

Jag vet inte om jag någonsin varit så utmattad som nu, fast – säger jag lite tråkigt nedtonande – det har jag väl mer än en gång. Men detta är ändå en ovanlig sort och grad av trötthet och utmattning. Det är som om jag ser mig själv rusa förbi rasande fort uppför en förfärlig uppförsbacke. Hur orkar jag? Jag sjunker ihop av utmattning.

Imorse tog jag farväl av Miki som besökt mig över natten. Vi låg en liten stund alldeles stilla på soffan innan Vesna kom. Men så hörde han hennes steg i trappen och tog ett skutt ner, vände sig och kastade en frågande blick på mig.

1IMG_5358

Sedan gungande dagen iväg för mig med översättande, läsning och kursförberedelser. Över mig hängde ett moln, röntgenkontrollens moln. Idag skulle jag få veta om benet läker eller växer ihop som det ska eller om det behövs en operation. Jag tryckte bort tankarna med arbete och tankearbete. Och timmarna gick och vid halv fyra kom Toma och vi lirkade ut mig ur lägenheten, in i hissen, ut igen och ut nerför rampen och så in i hans bil. En stund senare var vi på Traumatologija och jag satte mig för att vänta och glo och Toma gav sig av för att parkera bilen. Först var det en väldig trängsel och någon kom in från en ambulans och det såg farligt ut. Jag satt för långt från mottagningsrummet för att riktigt säkert kunna höra mitt namn om det ropades ut. Men så kom Toma tillbaka och trängseln tunnades ut och allt blev lite lättare och roligare.

2IMG_5363

3IMG_5364

Vi pratade lite om marmorbitarna i golvet och om Trieste och om mat, vad man kan äta var där. Så ropades jag in och skickades strax därefter till röntgen långt borta i korridoren mittemot. Och där hängde vi i en nisch ett tag och väntade igen. Och så in till röntgen och jag fick vrida foten både hitåt och ditåt. Utanför fönstret skev solen starkt, det minns jag som en särskild händelse. Efter det skickades jag tillbaka till den första korridoren igen. Toma bara min handväska och vi pratade ganska lättsamt och tanklöst om jag vet inte vad – oviktigheter kanske. Sedan satt vi på den där bänken en bit från mottagningsrummet igen. Jag vet inte om det heter ”mottagningsrum”. Vi pratade om Istrien och om politik och tyckte lite olika, men inte värre än att samtalet blev ganska fruktbart. Och så pratade vi om grottor och om att ingen av egentligen tycker om att vara inne i grottor. Ja, och så blev jag inkallad igen och nu var det dags för sanningens ögonblick, men inne i mitt huvud var jag lite okoncentrerad och tänkte på Trieste och Istrien och något om solen. Jag satte mig på stolen bredvid läkaren och han sa utan omsvep att allt såg bra ut och att jag bara behöver vila lite till och hoppa runt på kryckor lite till, ja, dryga två veckors till. Först då kände jag att jag ändå måste ha varit ganska eller väldigt orolig för lättnaden blev så överväldigande, som om en stor tyngd lyfts av mig med ett enda handgrepp. Jag tror jag blev lite längre, en centimeter kanske och jag kände mig väldigt luftig och fri. Och mina krycksteg ut blev drömlätta. Samtidigt kände jag att jag måste samla mig för att inte spridas som sandkorn för vinden.

Ja, och så körde Toma mig hem och handlade lite saker åt mig på hemvägen och sedan satt vi här i balkongrummet och Toma läste högt på svenska ur en historiebok och vi skrattade lite åt läsningen och åt någon episod i svensk historia och åt det svenska kungahuset. Och åt en historia om hovnigningar.

Kommentera