Utanför fönstret visslar och kvittrar vårens fågelröster och gräset lyser ljusgrönt. Jag lutar mig ut och luktar på luften och jag ser att Royals solsida är full med folk, många i kortärmat och rösterna tränger hit upp glada och övermodiga.
Jag önskar mig en belägenhet bättre än min, men slår hastigt bort tanken, för det finns ju också så mycket som är svårare än det här. Miki är inte hemma men han kommer ikväll och då ska vi fira vår ettårsdag. Jag försöker förtränga bekymret med morgondagen, en dag som plötsligt blivit brant då den av mina hjälpare som skulle hjälpt mig till sjukhuset nu inte kan. Javisst kan jag ta en taxi, det är så sant, men hur vet jag att taxichauffören verkligen kommer att hjälpa mig att låsa dörren och sedan trycka upp hissen och sedan hjälpa mig nerför den inte alltför lättgångna rampen? Nej, det går inte att veta. Och sedan ska jag ju hem igen och uppför, låsa upp porten utan stöd, trycka på hissknappen och så öppna hissdörren och låsa upp min dörr. Visst finns det några jag kan fråga i stället, men vem kan en måndagseftermiddag på arbetstid? Jag tänker något vagt om att nu måste jag ha tur…