Han ropade o-o-o

Imorgon är det ett år sedan Miki kom hit och in i mitt liv. Jag minns hur han rusade genom rummen och sånär kastade sig ut genom ett av fönstren som oförsiktigt nog stod öppet. Ja, han var mycket vild och visste ingenting om att hus kunde ha mer än en våning. Och han kissade på dörrposter och stolsben och såg ingen stor skillnad mellan ute och inne. Kanske saknade han det fria livet på Farmica där borta i det fjärran Našice. Fast hur fri var han? Han satt ju ofta i bur, även om det var en stor och luftig bur med många burkamrater. Men jag vet ju att han trivdes där för människornas godhets skull och för de fria stunderna. Det märkte jag så väl när vi gjorde vårt eller snarare hans återbesök där i slutet av sommaren. Men nu är han hemma här, fast i dessa benbrottsdagar är han mer hos Vesna än hos mig. Och det är inget jag vill tillåta mig att sörja över. Men igår kväll kom han hit och bodde sedan här hos mig över natten. Han var ganska vild, ropade o-o-o, rullade övermodigt med ögonen och lekte länge med kuddarna i sängen.

1IMG_5345

Och han bet mig vänligt halvhårt i händerna och armarna, så att jag kände att jag levde, att jag inte blivit till någon abstraktion. Ja, och så plötsligt blev han trött, rullade ihop sig tätt vid min sida och somnade och sov sin hundsömn och jag sov min sällskapssömn. För jag sover annorlunda när han inte är här.

Kommentera