Idag vill jag göra en återblick på bokmässan, men inte min egen, utan en som Håkan Lindgren har givit sin läsekrets. Texten han har skrivit bygger på det han hörde vid ett seminarium om språk och identitet, ett samtal mellan Herta Müller och Vaira Vike-Freiberga. ”Sådant blir lätt ett utbyte av allmänna, innehållslösa fraser”, skriver Håkan i inledningen, ”men inte om Herta Müller sitter där”, fortsätter han.
Inte av ointresse för Herta Müller – det framgår lätt att något sådant inte finns, om ni ser er om i den här bloggen – utan för att jag genom den här texten upptäckt att jag tidigare nästan inte vetat något alls om hennes intressanta samtalspartner, Vaira Vike-Freiberga, har jag valt ut ett avsnitt om henne:
Vaira Vike-Freiberga (foto Håkan Lindgren)
•
Vaira Vike-Freiberga tar också avstånd från fraserna om språket som tillflyktsort.
-Det som vissa har kallat min språkbegåvning var ren desperation, säger hon.
Hennes familj flydde från den sovjetiska ockupationen, först till Tyskland, därefter bodde hon i Marocko och Canada innan hon återvände för att bli det befriade Lettlands andra president 1999. På grund av det liv hon levt talar hon fem språk.
-När jag var president, säger hon, fick jag ibland ta emot delegationer av unga ryssar som klagade över att de var tvungna att lära sig lettiska för att få fullt medborgarskap.
I Lettland bor en stor andel ryssar och det kan vara värt att minnas varför. Under sovjettiden deporterades letter till Sibirien medan ryssar flyttades in, detta var en medveten politik för att försvaga de länder som inlemmats i Sovjetunionen.
-Ryssarna påstod att de blev mentalt skadade av att lära sig ett främmande språk, berättar hon, och man kan föreställa sig hur det kändes för någon med hennes erfarenheter att lyssna till något sådant.
-I själva verket är det ju tvärtom, det är berikande att lära sig ett andra språk, det finns vetenskapliga studier som bekräftar det. Det är som att börja se världen tredimensionellt, med två ögon istället för med ett, man förstår att saker kunde vara annorlunda.
Hon hänvisar, som om det var en självklarhet att politiker kunde göra sådant, till vad Saussure sagt om språket, varpå man kommer att tänka på svenska politiker, som har börjat förstå att det är dags att tala respektfullt om bildning, utan att kunna göra något annat än att upprepa ordet "bildning".
Hela texten är mycket läsvärd och här finns den.
PS Sedan kan man, tycker jag, ändå fundera över detta med språket som tillflyktsort. Trots de båda talandes välmotiverade avvvisande av ett sådant synsätt, kan det nog i alla fall ligga något i det, möjligen på ett annat plan än det som de vänder sig emot befinner sig på.
