Höstfärger och höstdopp

Det har kommit några vackra dagar hit nu med sol och höstlönnens färger. I de här trakterna är lönnen det träd som har den vackraste dräkten om hösten. Inget av de andra träden kan vara både grönt, gult, brandgult och rött i en och samma stund såsom lönnen.

lönn

Varje dag vid denna tid gömmer i sig några kvartar av värme, inte mer, och under en sådan där värmekvart i förrgår tog Londi och jag årets sista bad (tror jag i alla fall). Jag valde Korseberg och inte vårt vanliga badställe vid Norskens Brygga, för jag är ingen fakir; det är för kallt för att balancera på tegelskärvor på vägen ner i vattnet. Vid Korseberg finns några plättar av sandbotten mellan klipporna; där är det lättare att ta sig ner snabbt, när vattnet känns så där brännande isigt.

Korseberg

Londi vet förstås ingenting om de här svårigheterna. Hon simmar ut i sin dubbelpäls och hämtar pinnen lika bra här som där.

Londi

Jag vet att det här med årets sista bad är ett återkommande motiv under pausträdet och kanske får det här vara sista gången, annars nöts nog upplevelsen ut till ett intet för mig. Och ni som läser kan i framtiden säkert lätt vara utan rapporter från ”årets sista bad”.

Vindburen stjärna: Ana Blandiana

RS

Jag läser och ser mig omkring i ”Rumänska synvinklar – författarporträtt av Cato Lein och Lütfi Özkök”. Till dagens dikt här väljer jag ”Vindburen stjärna” av Ana Blandiana i översättning av Dan Shafran:

Vindburen stjärna

Redan från början bar vinden dig
som ett frö.
Jag skämtade: Vem har någonsin sett
en vindburen stjärna?
Men senare,
när du satte dig på min panna
och började gro,
förstod jag att du var ett frö.
Omättlig, vilt genomborrande min hjärna,
med obarmhärtiga strålar som alstrade rötter,
är du ett frö.
Vad synd
att den planta du,
ljus ur ljus, ger upphov till
blir synlig
först när
jag gått in i mörkret.

PS I Salongen är vi just nu mycket rumänska.

En dikt av Knuts Skujenieks

vatten

En flöjt över vattnen

en flöjt över vattnen ljuder
mot hösten mot hösten

än flyr molnen från solen
än brinner hallonen likt kol
än darrar aspen som din hand
än är inget fullbordat

än går du visslande omkring
var buske och vart träd är din boning
kastar dina sorger över vänster skuldra
och nyser i solens strålar
. . . . . . . . . . . . men

över vattnen ljuder en flöjt
mot hösten mot hösten

dikt av Knuts Skujenieks i översättning av Juris Kronbergs

björk

Cărtărescus ansikte

Det här får bli på ett annat sätt, även om det kanske brister: man skulle kunna kalla det en början av en meditation över två bilder, en med nedvänd blick och en suddig.

MC
Mircea Cărtărescu

MC suddig

Cărtărescu sitter på ett podium och talar om sin diktsamling ”En lycklig dag i mitt liv” – en diktsamling han skrev för länge sedan. Nu skriver han romaner, romansviter. Han berättar att diktens dräkt blivit för trång och att han numera bara har plats för sina tankefoster i den stora svällande romangenren.

Jag tittar på bilderna och tänker på det han sa i dem. Och – nej, jag har faktiskt inte läst Orbitór-trilogin (ännu), jag känner bara den yttre formen av den: vänster vinge, kroppen, höger vinge – fjärilen. ”Dikten blev för trång”, funderar jag. Vad betyder det? Menar han det lilla format som de flesta dikter har jämfört med romanens? Var/är hans dikter puppan som nu romanens jättelika fjäril har sprängt sig ut ur till en annan och gränslösare dikt?

På den första bilden vänder han blicken inåt ner i något smalt. På den andra blickar han över världar och flyger ut. Han flyger så högt att vi bara kan se honom suddigt.