Val Resia sträcker sig ungefär från Resiutta i väster till Coritis i öster. De viktigaste orterna inne i dalen är San Giorgio, Prato di Resia, Gniva, Oseacco och Stolvizza. Befolkningen här är ännu idag mycket enhetlig. Det är nästan bara resianer som bor här. Resianerna är ett slaviskt folk som enligt vad många antar slog sig ner här någon gång på 600-talet eller kort därefter. Det finns inga spår av någon tidigare befolkning i själva dalen, men i Resiutta, som egentligen inte riktigt hör dit utan ligger där dalen börjar, har man funnit smärre lämningar från en romersk civilisation från tiden före 600-talet.
Människorna i Val Resia har genom århundradena levt i periodvis nästan total isolering från omvärlden. Ännu i början av 1900-talet förekom knappast några äktenskap mellan resianer och folk från andra dalar. Genom genetiska undersökningar av bland annat blodgruppstillhörighet har man funnit en homogenitet som inte går att hitta på mer än ett fåtal andra platser i Europa. Dessutom skiljer sig resianerna, vad gäller blodgrupper och undergrupper, tydligt från omkringboende befolkningar. Resianerna betecknas av genetiker som ett ”genetiskt isolat” (isolato genetico). På basis av en rad tvärvetenskapliga undersökningar (med tyngpunkten i genetiken) har man kommit fram till antagandet att så gott som alla resianer härstammar från det tjugotal familjer som man förmodar kom till dalen någon gång under eller omkring 600-talet.
Nå, nu är folk och språk eller genetik och språk inte samma sak, även om det förstås ofta finns samband mellan dem. Vad gäller det resianska språket så är det utom allt tvivel ett slaviskt språk och man antar att resianerna kom till dalen vid den tid, då det slaviska urspråket hade börjat falla sönder i olika dialekter eller språkgrenar. Många språkforskare antar att resianskan hör till samma gren som slovenskan, ja, en del betraktar resianskan som en slovensk dialekt, vilket knappast någon resian är beredd att acceptera. Nu finns det förstås ingen klar gräns mellan vad som är en dialekt och vad som är att betrakta som ett språk. Enligt vissa kriterier skulle man till exempel kunna se svenska, danska och norska som nordiska dialekter eller tjeckiska och slovakiska som två närliggande västslaviska dialekter. Ofta handlar gränsdragningar mellan språk och dialekt om helt andra saker än rent språkliga fenomen; det handlar till exempel om politik, geografi och gränser mellan stater. Vad talar då för att man ska betrakta resianskan som en slovensk dialekt? (Nu är jag inte slavist, så jag talar alltså dels utifrån generellt språkvetande, dels utifrån vad andra har sagt och skrivit i den resianska frågan.) Det finns en rad grundläggande likheter i ”språkens” struktur och ordförråd och det verkar som om det går att förstå slovenska utifrån resianskan – om man anstränger sig och vill förstå (ungefär som danskan för en svensk). Vad talar då för att resianskan ska ses som ett självständigt språk? Genom den långa isoleringen har en hel del speciella varianter av ord och former utvecklats och uttalet, med det överraskande stora antalet vokalljud (särskilt rundade vokaler), avviker starkt från både slovenskan och vilket annat slaviskt språk som helst. Och kontakterna utåt har nästan alltid gått västerut, eftersom dalen öppnar sig åt väster. I öster finns höga berg och ännu idag är trafiken över passen mot Slovenien oerhört mycket mindre än via Resiutta ner i den friulanska världen. Dessutom har en hel del lånord från friulanskan och också från italienskan och bayerskan kommit in i resianskan under senare århundraden.
Jag har just avslutat min läsning av den holländske språkforskaren Han Steenwijks bok ”Tre studi resiani, grammatica e storia sociale”. Egentligen kräver boken att man redan är insatt i resianskans grunder, men ett och annat fick jag ändå ut av den. Steenwijk betraktar resianskan som en slovensk dialekt, men han ser också friulanskan som en norditaliensk dialekt och det lär det inte vara många som håller med honom om. Detta betyder att han kräver mer än de flesta för att klassa något som eget språk – jag föreställer mig att han till exempel betraktar svenska, danska och norska som nordiska dialekter. Jag ska emellertid inte gå i polemik med honom om det här med språk och dialekt. Han har helt enkelt en annan måttstock än jag och det är inget uppseendeväckande i det.
I alla fall: En av de tre texterna i boken handlar om de olika resianska ”dialekterna”. Avståndet mellan de orter som ligger längst ifrån varandra i dalen är mindre än två mil och Steenwijk särskiljer åtminstone tre dialeker eller varianter av språket. Orsaken till de här ganska markanta skillnaderna är kanske inte helt överraskande, men intressant, tycker jag. Fram till mitten av 1900-talet levde de flesta resianer (de som inte reste runt i Europa som skärslipare – brüsarja) på boskapsskötsel och det innebar att man tillbringade tiden från maj till och med september på sina olika betesmarker med tillhörande sommarbostäder upp i bergen. De olika orternas betesmarker låg mycket längre ifrån varandra än själva orterna och knappast någon tog sig från en betesmark till en annan. På somrarna utveckades alltså resianernas språk i olika riktningar och på vintrarna satt man kanske i stugorna och talade vidare, varje grupp på sitt ”bergsspråk”. För att ta några exempel ur ordförrådet så heter ”kallt” ”zmyrzal” i San Giorgio, ”zmerzal” i Gniva, ”märzul” i Oseacco och ”myrzel” i Stolvizza. Och ”grönsaksland” heter i samma orter (i samma ordning): ”wyrt”, ”wart”, ”wortäc” och ”wortec”.
Val Resia uppifrån Casera Nische – dit numera nästan bara björnar går
Jag insåg precis att jag inte hade påpekat det, men jag tycker att det är väldigt intressant att läsa vad du skriver om resianskan.
//JJ
Tack Johan,
själv är jag för tillfället helt absorberad av resianskan. (Fastän tidsbristen egentligen inte tillåter det.)
Det kommer mer, men dagens text kommer nog att vara den som innehåller mest fakta och bakgrundsinformation.
Mycket intressant och lärorikt! En helt okänd del av Italien för min del – och förmodligen för de flestas.
Tack även för påminnelsen om Ferrara, som jag bara är flyktigt bekant med och bestämt måste återvända till vid första bästa tillfälle.
Tack Einar,
just den här dalen – Val Resia – var något helt nytt för mig också, även om jag rest en del i Friuli förut också. Friuli är kanske inte det ”riktiga Italien” för många, men det är en oerhört spännande och egenartad del av Europa. Och Ferrara – i Romagna – är en av mina favoritstäder och där finns också en Via Gattamarcia i de judiska kvarteren, precis som i Comacchio…
Mycket intressant. Har resianerna också ett (normerat, enhetligt) skriftspråk (med tanke på almanackan du visade och månadsnamnet som man kunde läsa där). Det är intressant att jämföra likheterna med ett annat slaviskt språk, tjeckiskan: slipa (t. ex. knivar) = bruslit; frost = mráz.
Tack för din kommentar, Per,
det är ju särskilt roligt att få besök av någon som är hemma i slaviska språk under det här inlägget.
Det både finns och finns inte ett normerat resianskt skriftspråk. Den holländske slavisten Han Steenwijk (professor i slaviska språk i Padua), som jag citerar uppe i texten, har skrivit en bok som är tänkt att ge riktlinjer för resiansk ortografi. Dessutom håller han på och skriver en resiansk grammatik, där första bandet som behandlar substantivet har utkommit. Problemet är att han stött sig med många resianer genom att hävda att resianskan är en slovensk dialekt. Många vill därför inte följa hans normer och det finns fyra eller fem sätt att skriva resianska på beroende på vilken av byarna i dalen man kommer ifrån.
Jag håller sedan ungefär en månad på med att sätta mig in i de brännande resianska frågorna med sina politiska övertoner och sitt mytologiska bagage. Det är mycket komplicerat och en del av konflikten kring resianskans ställning beror vad jag förstår på en rad missförstånd mellan resiansktalande lekmän, politiker och forskare. Jag för långdragna ”mailsamtal” med både en rad resianer i dalen och utanför och med Han Steenwijk och läser olika publikationer om språket. Så småningom hoppas jag få en någorlunda klar bild av sammanhangen.