I Val Resia har så gott som alla italienska förnamn och bland efternamnen jag har stött på finns det bara ett, som i och för sig är mycket vanligt, som skiljer sig från de andra, nämligen Lettig. De andra heter Barbarini, Negro, Clemente och annat som inte avviker alls från normalt italienskt efternamnsskick. I dalen är det väldigt många som har samma efternamn, eftersom de flesta ju på ett eller annat sätt är släkt med varandra. Därför har alla också ett urresianskt tillnamn. På plaketten under skärsliparmonumentet i Stolvizza finns en rad namn med sådana här resianska tillnamn bredvid:
Jag har frågat några resianer om de här namnen, hur de används, vad de har för roll och om de betyder något. En av dem svarade att namnen visar vilken familj man tillhör och att alla har ett sådant namn som en tråd bakåt till ”ursprungsfamiljen”. Det antas ju att alla resianer härstammar från ett tjugotal familjer som vandrade in i dalen någon gång på 600- eller 700-talet. Han själv har från sin far har namnet Drikez. Och så berättar han: ”Om jag träffar en äldre resian som inte känner mig, så presenterar jag mig först med min vanliga namn. Då frågar han vilken familj jag tillhör. och då säger jag det och då vet han vem jag är. Det finns familjer med gott rykte och det finns sådana med mindre gott rykte.” En annan svarade så här: ”Di alcuni è immediato il signficato perchè fa riferimento ad un mestiere oppure al nome di un capostipite della famiglia alla stregua di quelli russi.” (När det gäller en del framgår betydelsen direkt, inte minst vid namn som bygger på yrkesbeteckningar eller på en stamfaders namn på samma sätt som hos ryssarna.) Och han tillade att namnet Šimůnčičeu betyder ”den lille Simons” och att det alltså är ett sådant här stamfadersnamn.
Tänk då på judarnas namn, med alla sina konnotationer till yrken, bara en tanke
Förlåt att jag bortovarit, har varit i mental radioskugga, fast mest p.g.a. politiskt arbete där knappt solen skiner. Inga kommentarer.
Såg av en slump dina bilder nyss, hemkommen, och kom ihåg kuster, berg, Riesengebirge, diskussioner om kolonialpolitik etc.
Minns du disk. om momunent från förra året? Stalingradmonumentet? Den enorma kvinnan med svärdet (som du inte gillade)? I en dokumentär på rysk tv jag såg i sommar berättades det att det fanns en heltidare som arbetade i en liten holk någonstans längst uppe i damen, skötte lysen etc. Vilket drömjobb.
Fina bilder även från Neuruppin, med den nedfiltrerade Herr Fontane.
Så förlåten för tystnaden, var inte avsiktlig, även om det kunde verka så, kom på avvägar i mer än en bemärkelse?
Hej Michael,
välkommen tillbaka hit! Intressant att du dyker upp just under en av mina resianska texter (även om du väljer att trycka mest på ”monumentsidan” i det här inlägget) – du är väl, bland annat i alla fall, slavist? Ja, helt säkert, jag minns att du till exempel skrivit en bulgarisk-svensk ordbok. Får jag be dig att titta in de här länkarna?
[Resianska (1)](http://www.bodilzalesky.com/blog/2008/08/12/resianska-1/)
[Vägen till Lischiazze](http://www.bodilzalesky.com/blog/2008/08/16/vagen-till-lischiazze/)
Kanske kan du med viss behållning läsa de resianska texterna i inläggen? Det skulle vara roligt att få veta vad du får ut ur de här texterna.
Ja, jag var ju tvungen att presentera mig ånyo, så det blev lite blandat.
Jisses, hur slumpen tar sina bakgator. Det här med resianska hade jag ingen aning om. Jag slog på wikipedia och läste, det kanske du beskrivit också:
Das Resianische ist ein Dialekt der slowenischen Sprache, die in 12 Ortschaften im Resia-Tal in der italienischen Region Friaul-Julisch Venetien gesprochen wird. Die Anzahl der Sprecher des Resianischen beläuft sich auf nur mehr 1500 Personen; gewöhnlich unterscheidet man zumindest vier Unterdialekte: die von Njiva (Gniva), Bela (San Giorgio), Osojane (Oscacco) und Solbica (Stolvizza).
Das Resia-Tal ist vom eigentlichen slowenischen Sprachgebiet durch eine natürliche Grenze (einen Höhenzug der Julischen Alpen) und durch die italienisch-slowenische Staatsgrenze getrennt. Zusammen mit den zahlreichen Eigenheiten, die das Resianische gegenüber dem Slowenischen aufweist, hat diese isolierte Lage dazu geführt, dass das Resianische eine Mikroliteratursprache wurde. Schon im 19. Jahrhundert erschienen religiöse Texte auf Resianisch, und auch der schulische Religionsunterricht wurde zeitweise auf Resianisch erteilt. Besonders seit der 2. Hälfte des 20. Jahrhunderts gibt es auch Veröffentlichungen von literarischen bzw. poetischen Texten in resianischer Sprache, z.B. Gedichte, Volkslieder und Märchen. Erschwert durch die Verschiedenheit der resianischen Dialekte gelang erst in den 1990er Jahren die Einführung einer einheitlichen Orthographie und eines einheitlichen Alphabets.
Ja, det har du beskrivit redan. Innan jag kände till kopplingen med slovenskan, var jag duktigt konfunderad, bl.a. av användningen av ë, som ju påminner om albanskan. Märkligt också med bindestrecken i småord, finns ju en viss likhet med ryskan, som i t.ex. что-то.
Många ord på skyltarna är ju enkla att förstå ur ett allslaviskt perspektiv, det tycker säkert din man också, medan andra ord säkert skapats ur vardagens behov och är obegripliga. Jag som slavist känner bäst till sydslaviskan, har försökt plugga slovenska, men är allergisk mot grammatisk mångfald och trivs bäst i bulgariskan. Ser man italienska influenser bland orden?
Med fyra dialekter och 1500 pers blir det nog svårt att hitta på nya skämt att berätta.
Intressant, mycket.
Jämför med andra slaviska språköar: sorberna, tjeckerna i Serbien, andra?
Just den där kopplingen till slovenskan är den brännande punkten i det hela. En del forskare betraktar resianskan som en slovensk dialekt, om än en mycket avvikande sådan. Resianerna själva, åtminstone de allra flesta, vill inte alls höra detta. Många känner sig som om utifrån kommande ”experter” är på väg att beröva dem deras språks självständighet. Så ser konflikten ut och den är nog olöslig, så länge de båda lägren inte kan tala på ett begripligt sätt med varandra. Båda har bra argument på för sina respektive positioner. Jag har en ganska tät mailväxling med en rad personer ur båda lägren och jag försöker bit för bit komma fram till en verklig förståelse av sammanhangen.
Det där med skämt förresten: Det finns enligt uppgift mängder av vitsar om själva de inomresianska språkliga olikheterna: ”Så här dumt/konstigt/lustigt heter det eller det i Gniva/Stolvizza/Oseacco”.