Hermann Hesse
22/10 -2006
Sedan några dagar vänder jag blicken ifrån det nya eller nyskrivna och läser sådant som funnits länge eller ganska länge. Just nu läser jag en samling aforismer av Hermann Hesse som Volker Michels ställt samman. Boken heter ”Lektüre für Minuten”.
Hesse hör till de författare jag återvänder till gång på gång, ibland med års mellanrum. Senast jag läste något av honom var för kanske två år sedan eller är det tre? I alla fall var det ”Das Glasperlenspiel” jag läste och den boken kom mig den gången mycket närmare än den gjorde när jag läste den ungefär 25 år tidigare. Vid den första läsningen stördes jag av att den verkade alltför genomkomponerad, välstrukturerad och fixerad vid en idé, den andra gången var det kanske denna perfektion och själva idéinnehållet som tilltalade mig mest. Kanske ligger det något dumt eller kontraproduktivt i att vilja citera ett litet stycke ur en roman som har sin djupaste styrka just i sin helhet, men vi kan låtsas att jag egentligen citerar hela romanen när jag skriver de här raderna (som handlar om historia och en historikers uppgift):
Wer Geschichte betrachtet soll meinetwegen den rürhrendsten Kinderglauben an die ordnende Macht unsres Geistes und unsrer Methoden mitbringen, aber außerdem und trotzdem soll er Respekt haben vor der unbegreiflichen Wahrheit, Wirklichkeit, Einmaligkeit des Geschehens. Geschichte treiben, mein Lieber, ist kein Spaß und kein verantwortungsloses Spiel. Geschichte treiben setzt das Wissen darum voraus, daß man damit etwas Unmögliches und dennoch Notwendiges und höchst Wichtiges anstrebt. Geschichte treiben heißt: sich dem Chaos überlassen und dennoch den Glauben an die Ordnung und den Sinn bewahren. Es ist eine sehr ernste Aufgabe, junger Mann, und vielleicht eine Tragische.
Den bok av Hesse jag läst flest gånger är ”Siddhartha” och jag vet att jag kommer att läsa den igen (i alla fall om jag lever några år till). Om man jämför den med ”Das Glasperlenspiel” så är kanske den största skillnaden att ”Siddhartha” är konkret där ”Glasperlenspiel” är en abstraktion. ”Glasperlenspiel” är en idé och ”Siddhartha” är livet. De första raderna i boken är gränslöst vackra. De är poesi och harmoni:
Im Schatten des Hauses, in der Sonne des Flußufers bei den Booten, im Schatten des Salwaldes, im Schatten des Feigenbaumes wuchs Siddhartha auf, der schöne Sohn des Brahmanen, der junge Falke, zusammen mit Govinda, seinem Freunde, dem Brahmanensohn. Sonne bräunte seine lichten Schultern am Flußufer, beim Bade, bei den heiligen Waschungen, bei den heiligen Opfern. Schatten floß in seine schwarzen Augen im Mangohain, bei den Knabenspielen, beim Gesang der Mutter, bei den heiligen Opfern, bei den Lehren seines Vaters, des Gelehrten, beim Gespräch de Weisen.
Men nu befinner jag mig alltså i ”Lektüre für Minuten”. Här är något litet av det jag läst under gårdagen och den här morgonen:
Es ist wunderlich mit der Liebe, auch in der Kunst. Sie vermag, was alle Bildung, aller Intellekt, alle Kritik nicht vermag, sie verbindet das Fernste, stellt das Älteste und Neueste nebeneinander. Sie überwindet die Zeit, indem sie alles aufs eigene Zentrum bezieht. Sie allein gibt Sicherheit, sie allein hat recht, weil sie nicht rechthaben will.
Eller det här:
Man kann alles in der Welt nachahmen oder fälschen, nur die Liebe nicht: Liebe kann man nicht stehlen, nicht nachahmen, sie wohnt nur in dem Herzen, das sich ganz zu geben weiß. Das ist die Quelle jeder Kunst.
Oktobersommar
21/10 -2006
Denna oktober håller fortfarande sommaren i handen. Värmen ligger kvar och löven liksom stretar emot att gulna på allvar, de fallar gröna till marken eller så blir de helt lugnt bara bruna. Och himlen nöjer sig med matta ullfärger.
Här finns ingenting av fjolårets guldgnistrande prakt. Minns ni allt guldet från förra hösten? Eller himlens blåa?
Precariato – lite mer om begreppet prekariat
20/10 -2006
Som jag sa i en kommentar under texten ”Prekariat – om det politiskt korrekta språket”, så vände jag mig till några italienska vänner för att höra efter vad de säger om begreppet ”precariato”. Här är ett svar jag fick – ja, jag frågade också om det är ett ord som används ofta:
Sì, purtroppo si usa moltissimo: nella scuola e nel mondo del lavoro in generale. Nella scuola: si chiamano precari quei professori che non hanno un posto fisso da 10-15 anni e che fanno ormai i supplenti per mestiere, cioè vivono di sostituzioni di colleghi magari per 1-2-8 mesi l’anno poi vengono licenziati dalla scuola per l’estate e richiamati in inverno. Nel mondo del lavoro: a seguito della Legge Biagi (professore universitario di Modena autore della legge che è stato ucciso 4 anni fa dalle Brigate Rosse) i giovani non avranno più un posto di lavoro sicuro e fisso perché adesso il datore di lavoro può licenziare ”senza giusta causa”, cioè solo perché non servi più.
(Ja, tyvärr används det väldigt mycket: i skolan och i arbetslivet över huvud taget. I skolan: ”prekära” kallas de lärare som inte har någon fast tjänst även om de arbetat i 10-15 år och som har blivit ett slags professionella vikarier; de lever på vikariat för kolleger i kanske 1-2-8 månader om året och sedan blir de uppsagda från skolan under sommaren för att sedan kallas tillbaka till vintern. I arbetslivet: till följd av ”Lex Biagi” (universitetsprofessor från Modena och upphovsman till denna lag – dödad av Röda Brigaderna för fyra år sedan) kommer unga människor inte längre att kunna få ett fast arbete eftersom arbetsgivaren kan säga upp dem ”utan rättmätigt skäl”, det vill säga bara för att de inte behövs längre.)
Ellen
19/10 -2006
-Det har alltid bott mycket tattare här i Segeltorp, sa Ellen till oss där vi satt i hennes varma kök. Vi hade kommit för att titta på lägenheten från annonsen. Det var övervåningen i Ellens hus som var lägenheten. Vi gick uppför trappan, Ellen låste upp och vi klev in. Två små lurviga hundar rusade in förbi oss, lyfte på benet och kissade snabbt i den långhåriga ryamattan i ”rummet”. Vi gick runt och tittade och i sovrummet pekade Ellen in mot ena hörnet på den sidan där det var snedtak. – Här har någon legat och dött, men det har skett på rätt sätt. Ni kan vara lugna här. Jag vet sådant för jag är synsk.
-Det blir nog bra, sa du. Och redan samma kväll kom vi tillbaka med våra saker och flyttade in.
Vi bodde in oss där på Ejdervägen och så småningom började lägenheten kännas som ett hem. Ofta när vi var på väg ut eller in lockade Ellen in oss i sitt kök. Hon berättade gärna om sin hemby i Dalsland. – Inavel, alla var släkt med varandra. Titta på min rygg, som ett ”s”; sådana ryggar har alla därnere. Och så är jag synsk; det är det många av oss som är. Jag kan känna vad som har hänt på en plats och jag anar vad som kommer att hända i framtiden.
Ibland kom Ellen upp till oss för att prata lite om byn i Dalsland eller om tattare. Nästan varje gång slank de små lurviga hundarna in efter henne och kissade snabbt i ryamattan i ”rummet”, det gjorde väl ingenting, inte luktar det, inte.
En dag när jag kom hem och just skulle uppför trappan, kom du ut från Ellens kök. Du hade blivit spådd. Ellen hade sett mig vandra iväg med en resväska i varje hand, sa du.
Nu är det en annan tid och väl ett annat liv och Dalsland ligger här på andra sidan bron. Ibland kommer jag på mig själv med att jag tittar extra noga på en ”s”-krökt rygg och någon gång ser jag kanske in i ögonen på en som ser in i framtiden. Och jag kan fråga mig: – Var ligger Ellens by?
Prekariat – om det politiskt korrekta språket
18/10 -2006
Som en del av er pausträdsbesökare känner till, brukar jag göra morgongymnastik till tyska morgonnyheter (precis som Cecilia Stegö Chilò tittar jag mer på tysk än svensk TV). I gårdagens nyhetssändning stötte jag på ett för mig helt nytt ord och idag dök det upp igen, fast nu var det förstås inte helt nytt längre. Ordet är ”Prekariat” och det har lanserats som det nya politiskt korrekta ordet för det numera inkorrekta ”Unterschicht”. ”Prekariat” är avlett från ”prekär” och människor som befinner sig i en prekär livssituation räknas till denna grupp.
I den tyska bloggen Externspeicher står det så här om detta begrepp:
Das Prekariat sind alle, die von unbefriedigenden Arbeitsverhältnissen leben: Dauerpraktika, Minijobs, befristete Arbeitsverhältnisse, Scheinselbstständigkeit und vieles mehr. Eben alles, was irgendwie prekär ist. Die ZEIT hat einen längeren Artikel zum Phänomen, und Metalust & Subdiskurse einen Kommentar.
Externspeicher verkar ha varit tidigt ute med sin kommentar till ordet, för jag ser att blogginlägget är från början av maj.
Tja, det här är väl ett exempel på den gamla vanliga sopa-under-mattan-metoden – om man byter beteckning på en företeelse så inbillar man sig att man löser problem. Kanske är det dags för termen ”prekariat” i svenskan också?
De blå Atlasbergen
17/10 -2006
Ett hundgäng kom hetsande runt hörnet, ledaren liksom visslade till de andra hundarna – fränt och uppfordrande – att lägga på ett kol och några av de mindre sladdade i gruset. Hastigt flyttade jag mig lite närmare dig. Kunde de ha rabies? Vad hade den gråa på bakbenet? Bara bussen ville komma någon gång! På bänken vid husväggen satt en liten flicka. Jag tittade på hennes nakna fötter som stack fram under det slitna klänningstyget. Söta bruna tår, sex bruna tår på varje fot. Jag kastade en blick mot flickans ansikte, ett fint litet ansikte, men vad var det med ögonen? De var liksom igenvuxna och verkade inte se någonting. Ögonen har ingenting med tårna att göra, försökte jag tänka. Men ögonen: En dag när jag var tio eller elva år så hade Fröken tagit med sig Rädda-Barnen-bössor av papp till skolan, ja, det var sådana där bössor som man ska vika ihop själv, så det var nog bara en som stod färdigvikt på katedern, de andra var släta pappbitar som låg på varandra i en bunt. Innan Fröken delade ut dem berättade hon en historia om en liten marockansk pojke som fått ögonsjukdomen trakom. ”… och så en dag kunde han inte se de blå Atlasbergen längre. Några dagar senare såg han inte huset på andra sidan den smala gränden. Och efter ännu några dagar kunde han inte se sina händer eller sin mammas ansikte när hon böjde sig över honom.”
En liten skabbig smutsgul hund som inte kunnat hålla jämna steg med de andra irrade ensam kvar på grusplanen.
Nobelpriset…
16/10 -2006
Nej, Nobelpriset i litteratur gick inte till Zagajewski, inte det här året, ett annat års Nobelpris kommer att gå till honom, tänker jag mig… Jag vandrar vidare genom diktsamlingen ”Elektrisk elegi”. Se här några textställen som givit mig en särskild svindel eller förvivlad lycka/berusande smärta:
Föremålens släta hud är lika
spänd som ett cirkustält.
•
Om kvällen, i stadens utkant, efter en hel dag
prisgiven åt tomheten, börjar plötsligt
den sena helgen och skymningens sanskrit tala
med glädjens glödgade tunga.
•
Var går gränsen mellan sfärerna? Var finns vakterna?
•
Nu bor du i skuggan;
må nattfjärilarna lära sig störta in i mörkret,
de som så lätt finner vägen till ljuset.
•
Ängarna i Burgund klättrar uppför kullarna
och ligger på dem, orörliga som kläder
på hängare. Vi vet ingenting, ett förtvivlat ingenting.
•
Världen är likadan som den alltid varit,
full av skugga och förväntan.
•
•
•
Och förresten så pågår just nu i bloggvärlden ett nytt plock, ett plock om just Nobelpriset. Läs här!