Blogg

Höstdag

Minnesbilder av klara höstdagar dyker upp på min inre film och jag släpper mig fri till det som någon kanske skulle kalla en vek och upplösande sentimentalitet. Jag lyckas visst inte samla mig till vårens karftprov, för nog är det väl så att våren kräver mycket mer kraft än hösten? Den nordiska våren är ett andlöst gråbrunt språng från vinter till sommar – från vinterns vidsträckta landskap till sommarens lilla gröna tuva.

Jag ser på en bild från oktober. Tänk vad världen var skön och stilla den dagen.

höstsol

Fontane: Lirum, Larum…

Den här lilla dikten skrev Theodor Fontane någon gång på sin ålders höst – alltså under den tid då han skrev alla sina stora romaner! – och den är ett slags lekfullt ironisk summering av ett människoliv.

Fontane

Summa summarum
oder
Alles in allem

Eine kleine Stellung, ein kleiner Orden
(Fast wär ich auch mal Hofrat geworden),
Ein bißchen Namen, ein bißchen Ehre,
’ne Tochter ”geprüft”, ein Sohn im Heere,
Mit 70 ’ne Jubiläumsfeier,
Artikel in Brockhaus und in Meyer.
Altpreußischer Durchschnitt. Summa Summarum,
Es drehte sich alles um Lirum Larum,
Um Lirum, Larum Löffelstiel,
Alles in allem, es war nicht viel.

Han låter livet mynna ut i ”Lirum, Larum Löffelstiel”, barnramsan från hans egen barndom som passar så väl ihop med ”Summa Summarum” och som gör att livsresan blir till en ring – tingeling, för nu ska tåget gå, uti vida världen. Esike desike lomtom tomtom simmeli-maka kuckeli-kaka piff-paff-puff… Vad gör det att jag inte blev hovråd, när livet sitter på ett skedskaft?

Erz-Herz-Perz – Jurij Andruchovytj igen

Efter min läsning av Jurij Andruchovytjs essäsamling ”Das letzte Territorium” återvänder jag gång efter annan till någon av dessa små texter. För ett tag sedan skrev jag om ”Das Stadt-Schiff”:

Jag läser en essäsamling av Jurij Andruchovytj – i tysk översättning från ukrainskan. En av texterna heter ”Das Stadt-Schiff” och den handlar om staden Lviv, Lvov, Lemberg. I många år – tjugo, kanske nästan trettio har jag haft ett slags hemlig längtan till de här trakterna. Jag läste Joseph Roths ”Radetzkymarsch” om och om igen, Daniel Hjorts ”Kakafoni”, böcker av Franzos och mycket annat. Jag tittade på kartor över Bukovina, Volhynien, Galizien, på gamla fotografier ifrån de här trakterna. Ofta tänkte jag att där är Europas mitt – och det är politik, maktkamper och krig som har berövat oss tillträde till dessa platser. Så att läsa Andruchovytjs essäsamling är som ett slags hemlig hemkomst, en fjärran hemkomst till det okänt kända för mig.

Galizien
Den här kartan ska närmast ses om en inspiration till att ta fram en tydligare. Visserligen syns både Stanislau, Lemberg och Krakow…

Idag tänker jag jag läsa lite ur essän med den spännande titeln ”Erz-Herz-Perz” – den lilla klangraden är ett slags kreativ förvrängning av det tyska order Erzherzog (ärkehertig). Och det är just i något ärkehertigligt som texten tar sitt avstamp: Andruchovytjs farmor eller morrmor – vilket det är kan jag inte utläsa ur de här raderna – blev som tolvåring vittne till en parad där ärkehertigen Frans Ferdinand med familj for genom staden Stanislau (också Andruchovytjs hemstad, numera med namnet Ivano-Frankivsk) i öppen vagn. Slutpunkten på deras färd blev Sarajevo…

Vi får veta att mormodern eller farmodern var dotter till en ruteniserad tyskböhm – ”sådant fanns det också”. Vi följer flickans blick från verandafönstret. Hon ser de vinkande människoskarorna på trottoarerna, de svängande näsdukarna och flaggorna. Det blänker till från kavalleristernas hjälmar, hästarna hårrem glänser, Frans Ferdinand vinkar lojt tillbaka till folket, hans gemål nästan försvinner under en stor jugendstilhatt.

Sedan tar Andruchovytj över betraktarposten. Han identifierar en viss fru Kapitanova, den gamle paraplymakaren Olijnyk och gymnasieprofessorn(!) Dutka som kan nitton språk. Andruchovytj låter tankarna vandra och han funderar över att det här inte dyker upp någon anarkist, det sker inget försök till något attentat, ingen kastar någon bomb. ”Imperiet varar för evigt och terroristen Sitsjynskyj lever redan sedan åratal i Amerika”.

Ett nytt litet kapitel i essän tar vid och vi får veta något om ukrainarnas inställning till dubbelmonarkin. Andruchovytj karakteriserar den som varken fientlig eller idylliserande, snarare är det fråga om en ironisk hållning. Galizierna talade i lätt ton om ”mormor Österrike” (Großmama Österreich). ”Även om det kanske var ofrivilligt – utan det gamla Österrike hade vi inte funnits idag”, skriver essäisten. Han kallar Österrike-Ungern ”det lättsinnigaste bland imperier” och han serverar oss lustiga germansimer som finns inneslutna i en av de ukrainska dialekterna. Vad sägs om ett uttryck som ”szlak by joho trafyw/ der Schlag soll ihn treffen”? Och säger Andruchovytj: ”Vad skulle jag som ukrainsk författare göra utan dessa germanismer idag?” Sedan fortsätter han i äkta Stefan Zweig-stil (”Die Welt von gestern”) med att säga att om han hade levt vid förra sekelskiftet, så hade han kunnat hälsa på Rilke eller Gustav Klimt, han hade kunnat resa till Krakow, Prag, Salzburg och Trieste utan visum och utan pass.

Så kommer den lilla historien som givit essän sitt namn. Återigen blickar vi tillbaka mot dubbelmonarkin. De galiziska rekryterna introduceras i armén via memorerande av de överordnades namn och rang. En ”björnliknande huzul” ställs inför namnet ”Erzherzog Ritter von Toskana” och han upprepar med glad och okynnig uppsyn: ”Erz-herz-perz, ripa z motuzkamy!”, på tyska blir det ”erz-herz-perz – Rübe mit Spagat” … rova med spagat, nej här vet jag inte riktigt, jag har för mig att ”spagat” på tjeckiska betyder ”snöre” och det gör det kanske på någon form av tyska också…. Andruchovytj definierar den huzulske soldatens sätt att hantera situationen som ”den lekfulla olydnanden à la Svejk”.

Mot slutet av essän riktas blicken mer mot nuet. Andruchovytj säger att staden Stanislau nästan inte finns längre. ”Den klamrar sig fast vid detta ’nästan’ ” och är i det ett under av uthållighet och oeftergivlighet. Han talar om de senaste femtio årens katastofala utveckling; ödeläggelsen under denna tid är till och med större än efter ”marmeladbrandens” härjningar, då nästan hela staden brann ner.

”Idag finns den nästan inte längre. Och trots allt så finns den.”

Essays

Syner och drömmar – Näkyjä ja haaveita

Det blåser från havet idag, tänkte hon och vände ansiktet mot saltlukten, gick över kanalen, stannade ett ögonblick mitt på bron, men orkade inte söka sin spegelbild i vattnet. – Jag vill lära mig att bo igen… kanske här? Men genom hennes tankar gled andra platser som syntes henne vackrare, där bakom avståndens slöjor. Ansikten, hans ansikte därborta i försommaren på andra sidan havet. – Vi hade kunnat leva tillsammans, hade vi sagt till varandra i det bländande solljuset den sista dagen. Ljuset var så starkt att tårarna inte syntes. Och nu är en gräns nerskuren mellan oss, igenom det som hade kunnat vara ”vi”, och tiden skjuter oss ifrån varandra som kontinenter på drift över världshaven. Sakta går hon längs en halvtom gata, försöker känna närvaro, men ingenting verkade höja sig över plattheten.

Hon kom ut på ett torg, ödsligt trots människorna, stentyngt. – Hej, hörde hon plötsligt bakom sig; det var en röst från andra platser. De log lite osäkert mot varandra. – Vad gör du här? – Vad gör du här? – Bor här. – Bor här i närheten. Hon såg upp i det septemberblåa ovanför taken och hon såg att hans hår ännu var sommarblont, när han sneddade bort över torget.

Det är för fem år sedan:
Du är fri att gå över gränsen

*När du står mitt upp på bron:

  • Sök inte din spegelbild i vattnet
    Den är ännu inte där
    Och himlen ovanför träden är en annan novembers*

*Om du hör röster över vattnet:

  • Minns att de tillhör din glömda framtid*

När du når den andra stranden kommer luften att omsluta dig
Och aldrig mer ska tiden vidröra dig

Du viskar: Jag kom inte hit

himmelhav

Om det mänskliga hos människan

Just nu läser jag (bland diverse annat) Birgitta Kurtén-Lindbergs bok ”Homo sum Om det mänskliga hos människan” som jag har fått mig tillskickad av min far.

Homo sum

I inledningen kommenterar Kurtén-Lindberg humanioras undanskymda plats i dagens svenska utbildningssystem ja, i dagens Sverige över huvud taget. Själv är hon finlandssvenska, men har under lång tid bott i Sverige. Bland annat läste hon en gång litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Så här kommenterar hon till exempel uppsatsseminarierna där:

De unga uppsatsskribenterna tycktes ständigt välja moderna svenska författarskap som sina ämnen. Få lyfte blicken utanför Sveriges gränser, de flesta var inspärrade i sitt eget nittonhundratal.

Vidare tar hon upp historieundervisningen i skolan och de följder minskningarna på det området fått:

Ansvarig för detta är bland annat den utbildningsminister som senare i egenskap av statsminister lät distribuera en bok om Förintelsen till landets skolor, uppenbarligen i misstanken att hans nedskärningar haft effekt.

Hon talar om de svenska historiestudenternas försämrade utgångsläge. De kan inte längre något latin och deras kunskaper i franska och tyska är ofta otillräckliga. Om dessa båda språk skriver hon i sammanhanget:

de två språk utan vilka man inte kan närma sig den nyare tidens europeiska historia på universitetsnivå och som fortfarande intar en dominant ställning i dagens Europa.

Sedan återvänder hon till litteraturstudenterna och kommenterar än en gång deras trånga världsbild:

Litteraturstudenternas inspärrning i sin egen tid begränsar deras synfält. Det är föga troligt att det är just här, just nu, i just Sverige som mänsklighetens bästa verk och intressantaste tankar kläcks. Klassikerna har inte blivit klassiker för ro skull. De har klarat tidsprovet för att de ännu har något att säga.

Hon definierar vad det är som utmärker humanisterna genom tiderna:

Humanisternas särdrag har alltid legat i deras mångdimensionella nu, ett nu som inte skyggar för vare sig forntid eller framtid.

Så vänder hon blicken till den italienske skalden Petrarca, som hon kallar ”humanismens fader” och citerar hans humanistiska credo.

Det är, säger Petrarca, vår plikt som bildade att ägna oss åt:

att läsa och skriva och häri finna både möda och tröst, att läsa vad de första människorna skrev och skriva vad de sista kan komma att läsa, att eftersom vi inte kan tacka våra föregångare för de insikter de ger oss, visa vår tacksamhet genom att vidarebefordra dem till vår eftervärld, komma ihåg våra föregångares namn, hur okända de än må vara och hur de än fallit i glömska, gräva fram dem ur tidens ruiner, vidarebefordra dem till våra barnbarn höljda i ära, bevara dem i våra hjärtan och känna deras sötma på läpparna; kort sagt genom att älska, minnas och ära dem som gått före och på alla tänkbara sätt visa dem den tacksamhet som hur otillräcklig den än må vara tillkommer dem.

Förordet avslutas med em kommentar av bokens latinska titel ”Homo sum”, som är ett citat från den romerske komediförfattaren Terentius och som på svenska i sin helhet lyder ”Jag är människa och intet mänskligt är mig främmande”. Denna fras citeras ofta som ett slags toleransens valspråk, men Kurtén-Lindberg ger citatet en vidare tolkning:

Nittonhundratalet, vetenskapens och upplysningens århundrade, var också folkmordens, masslaktens och den politiska fanatismens århundrade. ”Homo sum” i Hitlers och Pol Pots munnar har inte samma klang som hos Terentius. Det får en klang med betydligt olustigare färg, men en färg som dessvärre också hör till människan och som det är ytterst angeläget att utforska.

Jag stannar här vid förordet idag, men troligen kommer jag att ta upp ett och annat ur den här boken framöver. Vid min läsning tänker jag följa författarens råd:

Bäst kommer den här boken att trivas om den får ligga på nattduksbordet och avbetas lite i taget innan dess läsare somnar.