Fontane: Lirum, Larum…

Den här lilla dikten skrev Theodor Fontane någon gång på sin ålders höst – alltså under den tid då han skrev alla sina stora romaner! – och den är ett slags lekfullt ironisk summering av ett människoliv.

Fontane

Summa summarum
oder
Alles in allem

Eine kleine Stellung, ein kleiner Orden
(Fast wär ich auch mal Hofrat geworden),
Ein bißchen Namen, ein bißchen Ehre,
’ne Tochter ”geprüft”, ein Sohn im Heere,
Mit 70 ’ne Jubiläumsfeier,
Artikel in Brockhaus und in Meyer.
Altpreußischer Durchschnitt. Summa Summarum,
Es drehte sich alles um Lirum Larum,
Um Lirum, Larum Löffelstiel,
Alles in allem, es war nicht viel.

Han låter livet mynna ut i ”Lirum, Larum Löffelstiel”, barnramsan från hans egen barndom som passar så väl ihop med ”Summa Summarum” och som gör att livsresan blir till en ring – tingeling, för nu ska tåget gå, uti vida världen. Esike desike lomtom tomtom simmeli-maka kuckeli-kaka piff-paff-puff… Vad gör det att jag inte blev hovråd, när livet sitter på ett skedskaft?

13 tankar om “Fontane: Lirum, Larum…

  1. O ja! Den dikten tycker jag mycket om!

    Lirum, Larum, Löffelstiel, alles in allem, es war nicht viel.

    Så sant, så visa ord.

  2. Dessutom lockar den fram en massa barnramsor i mitt huvud. Ja, inte en massa kanske… jag har visst glömt det mesta, fast ”pirum, parum” finns det väl något med…

  3. Pirum, parum — en räkneramsa:

    Äppel, päppel, pirum, parum
    Kråkan satt på tallegren
    Hon sa ett, hon sa tu,
    ute ska du vara nu!

  4. Ja, just det, äppel päppel var det! Tack! Det är märkligt med de där ramsorna, de stannar liksom i barnvärlden. De traderas från lite äldre barn till de yngre och sedan lämnar de äldre barnen ramsornas värld och som vuxen har man liksom inte längre tillträde dit. Så var det i alla fall.

    Och kanske finns de där ramsorna ännu kvar – med sina nytillskott instuckna i de äldre delarna… eller finns de kvar? Och är det i så fall barnen som sprider dem själva? Jag undrar. Barndomen verkar ju vara så organiserad och så vuxeninfiltrerad numera, så det kanske inte går till så där längre.

  5. Jag traderade nog en hel del av den varan till mina barn och numera är det ett barnbarn som får sig ett och annat till livs. Rim och ramsor, dikter och sånger är som en sorts andlig brödföda. Själv fick jag genom de egna barnen och får nu genom barnbarnet tillbaka en del av nytt som tillkommit sedan min egen barndom.

  6. Apala, mesala, mesinka, meso
    sebedej sebedo
    Häck väck vällingsäck
    Ut ska du, du långe man
    ja,just du!

    Ramsa jag lärt av min morfar. Dikten var fin! Jag kom även att tänka på den gamla schlagerplågan; En bisschen Frieden.

  7. Apala mesala mesinka meso
    sebeddej sebedo
    extra lara,
    kajsa sara,
    häck väck vällingsäck
    Ut med dig… osv…

    Glömde visst en del!

  8. Tack Eva, den har jag aldrig hört! Det här är förresten väldigt roligt (tycker jag), men det är minsann inte lätt att nå ner i de här skikten i minnet. Här är en snutt, men bara en snutt:

    Ällinge, vällinge vattenspruta…

    I alla fall är det något lockande i att samla sådana här ramsor.

    Förresten är det här erz-herz-perz som finns i texten under/före den här väl lite besläktat med barnramsor…

  9. Jag har en:

    Elin
    Pelin
    Sockertopp
    Föddes
    utan snopp

    Är den inte söt?
    Jag vet en väldigt liten flicka som blir så glad varje gång hon hör den!

  10. Ja, egentligen är den väl söt, men när jag läser den kommer en tanke nästan automatiskt upp i mitt huvud: Kommer någonsin ramsor att handla om vad pojkarna är utan – något som flickorna har? I framtiden…

  11. Ja du Bodil, det får vi verkligen hoppas. Om du hör en sådan ramsa vill jag ha den, eftersom pojkbarnbarnen börjar bli rätt många nu. Men då kommer väl fi-aktivisterna att rasa, risken är ju att man använder helt ”fel” ord när man ska berätta vad pojkarna saknar! Glad påsk – med eller utan kärringar på kvastar!

Kommentera