Blogg

Hugo von Hofmannsthal: Vorfrühling

På Leipziger Buchmesse köpte jag mig på antikvariatet där en liten tunn bok med dikter av Hugo von Hofmannsthal. Den första dikten heter ”Vorfrühling” och här talar Hofmannsthal med sin farligt glidande och gäckande röst om denna farliga isheta tid av året och livet:

Vorfrühling

Es läuft der Frühlingswind
Durch kahle Alleen,
Seltsame Dinge sind
In seinem Wehn.

Er hat sich gewiegt,
Wo Weinen war,
Und hat sich geschmiegt
In zerrüttetes Haar.

Er schüttelte nieder
Akazienblüten
Und kühlte die Glieder,
Die atmend glühten.

Lippen im Lachen
Hat er berührt,
Die weichen und wachen
Fluren durchspürt.

Er glitt durch die Flöte
Als schluchzender Schrei,
An dämmernder Röte
Flog er vorbei.

Er flog mit Schweigen
Durch flüsternde Zimmer
Und löschte im Neigen
Der Ampel Schimmer.

Es läuft der Frühlingswind
Durch kahle Alleen,
Seltsame Dinge sind
In seinem Wehn.

Durch die glatten
Kahlen Alleen
Treibt sein Wehn
Blasse Schatten.

Und der Duft,
Den er gebracht,
Von wo er gekommen
Seit gestern nacht.

landskap
Detta är förvårens ansikte här.

Det låter ju inge hyvä alls

drakarna

Någon gång efter jul läste jag ”Drakarna över Helsingfors” av Kjell Westö. Och som jag skrev när jag var i början av läsningen, så gav mig boken en hel del spännande inblickar i finlandssvenskt liv och språk. Här är ett förstruket stycke som jag läste om idag. Det rör sig om liten dialog mellan en far och hans son:

”Titta pappa!” tjöt Raj entusiastiskt, ”titta så långa våra skuggor är.”

”Ja”, sa jag utan att titta, ”dom är det.”

”Men titta nu”, tjatade han, ”titta på din så emälång den är!”

Jag hade det på tungan: jag tänkte säga att det vi hunnit göra samlas i våra skuggor, jag tänkte säga att det är vad människans skugga är.

”Vad är det riktigt för språk du talar?”, sa jag i stället strängt.

”Svenska förstås”, sa Raj.

”Och vem är Jonttu då?”

”Han är Vickes bror.”

”Jaha. Och vem är Vicke då”, frågade jag.

”Nå Vicke på dagis ju”, sa Raj förtörnat. ”Men Jonttu går i skolan ren”, fortsatte han sedan och viftade åt Bangatans håll.

”Jaja”, sa jag ointresserat. ”Men jag tycker du ska säga mycket lång eller jättelång i stället för emälång.”

”Ääh”, sa Raj. ”Det låter ju inge hyvä alls.”

En gransamlarmorgon för länge sedan

Det är tidig morgon och jag går förbi Krutkällaren med Londi, min hund. Nu är det gransamlartider, tänker jag. Men finns det några gransamlare längre, eller några gransamlargäng? Det verkar inte så eller så ser jag som vuxen inte vad barnen har för liv, vad de har för ett hemligt liv… Jag minns historierna om de stora slagsmålen mellan Halta-Rune från Platsarna och Pölen från Rosenfred. De slogs med cykelkedjor. Sådant finns nog inte längre – inte slagsmål om granar eller om vilka som får den största påskelden…

Här i Krutkällaren brukade rosenfredarna gömma sina granar eller så gömde de dem i snåren omkring. Krutkällaren döljer sig numera bakom en törnrosahäck och väggarna bär graffiti – det ser lite konstigt ut. Jag försöker ta några bilder, men det är inte så lätt, motivet gömmer sig liksom.

hörn

dörr

damm

Jag minns en morgon för länge sedan:

Vi hade kvällen innan frågat Pappa om vi fick gå ut halv fyra nästa morgon, för vi tänkte listigt att detta var något han gärna själv hade gjort när han ”var gosse på Hornsgatan” på Stockholms Söder, om det bara hade funnits gransamlargäng och påskeldar där. Vi fick också lov och då behövde vi ju inte fråga Mamma också, tyckte vi, för om hon skulle upptäcka att vi inte låg i våra sängar, så kunde ju Pappa tala om var vi var.

Vårt gransamlargäng var mycket litet och vi hade inga stora starka killar som ledare, så vi fick klara oss genom list och hemlig stöld. Aldrig hade vi kunnat slåss mot stora gäng som Rosenfred eller Platsarna och egentligen ville vi inte heller… Den här natten eller morgonen var vi ute efter en bunt granar som rosenfredarna hade gömt i ett buskage utanför Krutkällaren. Från vårt gömställe bland enbuskarna hade vi sett när de släpade dit dem.

Kudda, som ju har inbyggd väckarklocka, väckte mig strax efter halv fyra, som vi hade bestämt. Vi hoppade i kläderna, tog påsen med knäckebröd och var sitt äpple som vi hade gjort i ordning kvällen innan. Jag började sakta pressa ner handtaget till ytterdörren – det knäppte obehagligt högt, så jag tryckte snabbt ner det i botten, för att få saken ur världen. Hastigt gled vi ut på trappavsatsen och jag lirkade igen dörren så gott jag kunde. Det knäppte till igen, men nu var vi på utsidan och det var bara att kasta sig ner för trapporna i tyst galopp. Så var vi ute genom porten också; vi brydde oss inte om att stänga den särskilt tyst. Ute var det alldeles svart och det blåste en iskall vind, vi hade glömt vantarna, men det fick allt gå ändå. Vi småsprang längs Granitvägen nästan ända fram till Pias hus. Där saktade vi in lite och började gå så tyst vi kunde. Vi tassade till Pias fönster och jag knackade till en gång på rutan: -Knack! Nästan i samma ögonblick syntes Pias ansikte i fönstret, hon gjorde en gest som betydde ”jag kommer”. Strax därefter hörde vi ett svagt rasslande från ytterdörren. Vi höll andan och stod blickstilla, men så såg vi till vår lättnad att det var Pia som kom ut. Vi smög tillsammans ut från trädgården och fortsatte sedan med springsteg mot Lasses hus. Vinden från havet blåste hårt och slet i våra jackor, men vi frös inte, utom kanske om händerna. När vi var framme vid Lasses tomt saktade vi farten och gick så tyst vi kunde fram mot huset och fönstret till Lasses rum. Vi knackade försiktigt och väntade några andetag, men ingenting hände. Då knackade jag en gång till, fast lite hårdare den här gången. Vi väntade en stund till, men nej, ingen Lasse. – Ska vi försöka igen? – Ja! Nu klämde vi till rutan alla tre på en gång. -Vaknar han inte av det här, så… Då stormar någon genom rummet, fönstret slängs upp på vid gavel och där står Lasses mamma, arg och rufsig: -Är ni inte riktiga? Vad håller ni på med? Springer ni omkring här mitt i natten? Vi förstod att Lasse inte skulle komma mer den här morgonen, så vi flydde ut ur trädgården, för att fortsätta att ”springa omkring mitt i natten”.

Ales Razanau: Tö

Den här dikten av Ales Razanau talar om just den här morgonen:

Welcher Brand hat nachts
ringsum die Dächer
abgeleckt?
Tauwetter.

takbild

Strax åker jag för ett par dagar till Varberg, kanske möter mig våren där eller jag den… men berätta gärna fler Hossihistorier under förra inlägget även när jag inte är här.