En gransamlarmorgon för länge sedan

Det är tidig morgon och jag går förbi Krutkällaren med Londi, min hund. Nu är det gransamlartider, tänker jag. Men finns det några gransamlare längre, eller några gransamlargäng? Det verkar inte så eller så ser jag som vuxen inte vad barnen har för liv, vad de har för ett hemligt liv… Jag minns historierna om de stora slagsmålen mellan Halta-Rune från Platsarna och Pölen från Rosenfred. De slogs med cykelkedjor. Sådant finns nog inte längre – inte slagsmål om granar eller om vilka som får den största påskelden…

Här i Krutkällaren brukade rosenfredarna gömma sina granar eller så gömde de dem i snåren omkring. Krutkällaren döljer sig numera bakom en törnrosahäck och väggarna bär graffiti – det ser lite konstigt ut. Jag försöker ta några bilder, men det är inte så lätt, motivet gömmer sig liksom.

hörn

dörr

damm

Jag minns en morgon för länge sedan:

Vi hade kvällen innan frågat Pappa om vi fick gå ut halv fyra nästa morgon, för vi tänkte listigt att detta var något han gärna själv hade gjort när han ”var gosse på Hornsgatan” på Stockholms Söder, om det bara hade funnits gransamlargäng och påskeldar där. Vi fick också lov och då behövde vi ju inte fråga Mamma också, tyckte vi, för om hon skulle upptäcka att vi inte låg i våra sängar, så kunde ju Pappa tala om var vi var.

Vårt gransamlargäng var mycket litet och vi hade inga stora starka killar som ledare, så vi fick klara oss genom list och hemlig stöld. Aldrig hade vi kunnat slåss mot stora gäng som Rosenfred eller Platsarna och egentligen ville vi inte heller… Den här natten eller morgonen var vi ute efter en bunt granar som rosenfredarna hade gömt i ett buskage utanför Krutkällaren. Från vårt gömställe bland enbuskarna hade vi sett när de släpade dit dem.

Kudda, som ju har inbyggd väckarklocka, väckte mig strax efter halv fyra, som vi hade bestämt. Vi hoppade i kläderna, tog påsen med knäckebröd och var sitt äpple som vi hade gjort i ordning kvällen innan. Jag började sakta pressa ner handtaget till ytterdörren – det knäppte obehagligt högt, så jag tryckte snabbt ner det i botten, för att få saken ur världen. Hastigt gled vi ut på trappavsatsen och jag lirkade igen dörren så gott jag kunde. Det knäppte till igen, men nu var vi på utsidan och det var bara att kasta sig ner för trapporna i tyst galopp. Så var vi ute genom porten också; vi brydde oss inte om att stänga den särskilt tyst. Ute var det alldeles svart och det blåste en iskall vind, vi hade glömt vantarna, men det fick allt gå ändå. Vi småsprang längs Granitvägen nästan ända fram till Pias hus. Där saktade vi in lite och började gå så tyst vi kunde. Vi tassade till Pias fönster och jag knackade till en gång på rutan: -Knack! Nästan i samma ögonblick syntes Pias ansikte i fönstret, hon gjorde en gest som betydde ”jag kommer”. Strax därefter hörde vi ett svagt rasslande från ytterdörren. Vi höll andan och stod blickstilla, men så såg vi till vår lättnad att det var Pia som kom ut. Vi smög tillsammans ut från trädgården och fortsatte sedan med springsteg mot Lasses hus. Vinden från havet blåste hårt och slet i våra jackor, men vi frös inte, utom kanske om händerna. När vi var framme vid Lasses tomt saktade vi farten och gick så tyst vi kunde fram mot huset och fönstret till Lasses rum. Vi knackade försiktigt och väntade några andetag, men ingenting hände. Då knackade jag en gång till, fast lite hårdare den här gången. Vi väntade en stund till, men nej, ingen Lasse. – Ska vi försöka igen? – Ja! Nu klämde vi till rutan alla tre på en gång. -Vaknar han inte av det här, så… Då stormar någon genom rummet, fönstret slängs upp på vid gavel och där står Lasses mamma, arg och rufsig: -Är ni inte riktiga? Vad håller ni på med? Springer ni omkring här mitt i natten? Vi förstod att Lasse inte skulle komma mer den här morgonen, så vi flydde ut ur trädgården, för att fortsätta att ”springa omkring mitt i natten”.

6 tankar om “En gransamlarmorgon för länge sedan

  1. Vad jag blev glad att hitta denna artikel. Vi delar precis samma upplevelse, fast jag på Brunnsberg och närliggande områden. Jag har ofta tänkt på den här tiden och allt som hände. Vilka draman, fast mest, tack och lov, bara fintning. Skönt att få ta del av dessa upplevelser genom någon annans framställning av det. Dessutom väcker du ett annat minne hos mig med namnen Halt-Rune och Pölen, namn på varbergskillar jag kommer ihåg.

  2. Björn, vi klubbade väl aldrig ner varandra i den här vilda västsvenska barndomen som vi delar. Tur det!

    Roligt för mig att någon mer än jag minns sitt gransamlarförflutna. Ibland tror jag nästan det är något jag har hittat på.

  3. Det är precis det jag menar. Det är ett så avlägset och lokalt minne. Därför var det verkligen kul att få läsa om det här.

    En annan grej jag gärna skulle läsa om är pallandet vi gjorde. Å andra sidan var man kanske tvungen att bo i lägenhet för att platsa för den verksamheten. En bra grej av denna aktiviteten var att vi åt mycket frukt.

  4. Ja, pallandet skulle man kunna skriva om. Jag bodde i lägenhet till jag var femton och efter femton pallar man väl ändå inte så mycket. Jag får leta lite bland minnena. Jag minns någon tant som skrek: ”Frukttjuvar!” efter oss.

  5. Jag hade inte riktigt åldern inne för att vara med vid gransamlingen, men jag vet att pappa som va vaktmästare på Brunnsberg och sedan bytte till att jobba på Håsten kunde aldrig riktigt förstå varför granarna fick ligga kvar så länge. Ungarna orkade inte samla, så då försvann den epoken.

  6. Tack Annika, för din kommentar här. Jag börjar mer och mer tro att den här vilda sedvänjan levde sina sista dagar med min generation. Jag kom till Varberg som nioåring hösten 1963 och under vårarna som följde blev jag en del av detta som jag då uppfattade som något som skulle finnas för alltid.

Kommentera