Det finns en annan mera hemlighetsfull och undanskymd sommar än den vid sjöar och hav med vattensilverglitter under jättekupor av blå himmel. Inne i skogen finns kärret och kärret firar sin sommar med dansande vita vippor på tunna mörkgröna strån. Tuvull, tuvull, tuvull…
Några ord om denna ull ur ”Vår flora i färg”:
Tuvullen är en utpräglad mosseväxt. Hör hemma på våt, mager urbergsmark bland ris och vitmossa.
Några mil norr om Vänerns sydspets på den västra stranden ligger mellan Timmervik och Gällnäs det lilla samhället Sikhall. Ute på en udde finns det berömda sädesmagasinet:
Under 1800-talet expanderade det dalsländska jordbruket mycket kraftigt. Åkerarealen fyrdubblades; i Sundals härad t.o.m. åttadubblades den. Det som stimulerade denna omfattande nyodling var att havren hade högt saluvärde och kunde exporteras, framför allt till England. Högkonjunkturen tog dock slut omkring 1880;den ensidiga och intensiva havreodlingen utan gödsel utarmade åkermarken och skördarna minskade drastiskt, med fattigdom och massutvandring som följd. Sädesmagasinet i Sikhall vid Vänerns strand är uppfört 1874 av tegel från Sikhalls tegelbruk. Fasaderna är grovt putsade och vitfärgade, taket tegeltäckt. Hit levererade bönderna sina havreskördar till uppköpare, som sedan fraktade säden sjöledes till Göteborg. ur ”Byggnadsminnen i Västra Götalands län"
Strax innanför udden på en höjd med blick långt över sjön står det som är kvar av förvaltarvillan (eller var det ägarens?).
Allra överst på höjden står den förfallna Lillstugen med ett måsbo i skorstenen och bredvid står flaggstången kvar, avflagnad och tapper med blank knopp. Den är gjord av ett glas som inte kan grumlas.
Ute på sjön syns märkliga silhuetter: Nessie? Med familj?
På klipporna syns andra och bekantare konturer:
Vägen från villan ner mot vattnet är fortfarande kantad av mäktiga rhododendronbuskar, som just i dessa dagar prunkar som allra skönast.
Här i närheten av Norskens brygga vid Vassbotten tillbringar vi en stund nästan varje dag nu i de här nästan överjordiskt härliga försommardagarna. Sedan en liten tid är nyponbuskarna i hagarna på vägen till vattnet och nere vid strandkanten fulla av skära rosor.
blick mot norr, där strax om vasshörnet den riktiga Vänern tar vid
Den här stranden är ”fridlyst” på sitt eget sätt. Från det gamla tegelbrukets tid är botten full av tegelskärvor och det är inte många som tycker att det är mödan värt att gå i vattnet här och från bryggan går det inte att dyka, det är för grunt.
Men för en hund är tegelskärvor inget hinder och inte för mig heller egentligen.
I brevromanen ”Mein Herz” finns över hundra brev samlade, som Else Lasker-Schüler skrev till sin dåvarande man Herwarth Walden och dennes vän Kurt Neimann, när dessa båda var på en resa i Skandinavien. Det finns inga datumangivelser och tonen är oftast lätt och skämtsam, ibland sorgsen. Breven ger inblickar i livet i konstnärskretsarna i Berlin vid 1900-talets början: förälskelser, rivalitet, strid och försoning mellan Elses konstnärsvänner skildras med öppenhet och ironi. Läsaren kommer nära poeterna, konstnärerna, författarna och filosoferna och också deras kafémiljö.
Ibland skriver hon också om personer som inte ingår i den närmaste kretsen och ibland citerar hon sina egna brev till andra. Här följer några rader hon en gång skrev till den store kritikern och satirikern Karl Kraus, en man som hon både högaktade och irriterade sig på. Förhållandet dem emellan var aldrig harmoniskt, ofta var det ambivalent och för det mesta var det hon som ville något av honom, delvis på grund av hans position som etablerad kritiker i Wien med tidskriften Die Fackel, medan han ofta – men inte alltid – ställde sig skeptisk till henne både som person och som lyriker. Här är ett brev som är riktat till honom:
Högt ärade Dalei-Lama,
jag kommer att rycka så länge i den röda porten till er Fackla, tills ni öppnar för mig. Jag har en ny dikt, en ny dikt har jag diktat. Jag har satt mig i sinnet att den måste in i er Fackla, ingen himmel hjälper mig, den måste tryckas i er tidskrift. Om ni numera skriver den ensam eller inte, kan jag inte bry mig om, – den måste in. Er Fackla är min röda trädgård, er Fackla bar jag som en ros vid mitt hjärta, er Fackla är min rosenröda möjlighet, min röda födkrok. Ni har ingen rätt att skriva Facklan ensam, hur ska jag då kunna livnära mig rött?
Vi hälsar er, sire, jag, Prinsen av Thebe och hans svarta tjänare Osman och Tecofi, hövdingasonen.
Översättningen blev väl inte riktigt vad den borde, så här, varsågoda, kommer originalet:
Sehr verehrter Dalei-Lama,
ich werde so lange an das rote Tor Ihrer Fackel rütteln, bis Sie mir öffnen. Ich habe ein neues Gedicht, ein neues Gedicht habe ich gedichtet. Ich habe es mir in den Kopf gesetzt, es muß in Ihre Fackel herein, es hilft mir kein Himmel, es muß in Ihrer Zeitschrift gedruckt werden. Ob Sie die jetzt alleine schreiben oder nicht, ich lasse mich darauf nicht ein, – es muß sein. Ihre Fackel ist mein roter Garten, Ihre Fackel trug ich als Rose über meinem Herzen, Ihre Fackel ist meine rosenrote Aussicht, mein roter Broterwerb. Sie haben nicht das Recht, allein die Fackel zu schreiben, wie soll ich mich weiter rot ernähren?
Wir grüßen Sie, Sire, ich, der Prinz von Theben, und sein schwarzer Diener Oßman und Tecofi, der Häuptlingssohn.
…
Det är väl så här man gör när man vänder sig till tidskrifts- eller tidningsredaktörer, om man vill få sina texter publicerade…
Får jag bjuda in till en något apart frukoststund i Wien? Om ni vågar er på det, så vill jag rekommendera er att inte bara läsa samtalet utan att också se och höra de två ”frukostanterna”. Varsågoda! Längst ner under texten finns länken till den lilla filmen. Texten är hämtad ur romanen ”Innere Stadt” av Herbert J. Wimmer.
blaunsteiner frühstückt loretta
loretta frühstückt blaunsteiner
gib mir heute keine scheibe von dem angeschimmelten brot
die butter dürfte nicht ranzig sein
schreib doch ein hörspiel
die marmelade ist noch gut
es muss ja kein realistisches sein
streu mir doch bitte etwas von den dillspitzen auf mein milchbrot
die verdorbene kondensmilch gib nicht in den kaffee
das neue hörspiel ist noch immer vorbei
iss lieber etwas von der wenig verdorbenen wurst
dieses brot ist zwar hart, aber nicht schimmelig
stell bitte den fussspray nicht in die margarine
auf dem messer da, mit dem du dorschleber aufstreichen willst, ist noch etwas marmelade
wenn du deine hörspiele verkaufen könntest, wir wären schon lange in italien
trink den verdünnten curacao zur parmesanbestreuten eierspeise
ich streiche liptauer auf das milchbrot
ich gebe sweet pickles dazu
magst du etwas sauerrahm, dillspitzen und knoblauchpulver zum nicht mehr ganz frischen grahamweckerl
vielleicht sollte ich ein theaterstück schreiben
lutscht du auch so gerne die gezuckerte kondensmilch aus der tube
wenn bloss die schauspieler nicht wären
nein, ich will kein gerofuran zum kaffee
der edamer ist schon sehr hart
den leicht angefaulten pfirsich willst du wohl auch nicht haben
die after eights sind sehr frisch
theater ist so altmodisch, jetzt muss man filme machen
film ist doch auch schon was historisches
nimm bitte das zündholz aus der zuckerdose
diesen saughalm würde ich nicht verwenden, er steckt schon seit zwei tagen im verdorbenen haltbarkakao
dann bau die sätze wenigstens in deinen roman ein
die kohlrouladen sind etwas angebrannt
wasch die eierbecher nicht ab, sie sind doch noch gar nicht so angetropft
ein hörspiel, das kann doch nicht so schlimm sein
die maresi ist doch schon etwas giftig geworden
vielleicht sollte irgendwer das grüne fleischlaibchen wegwerfen
die dorschleber ist dir gestern runtergefallen
wer hört hörspiele
möglicherweise ist der marillenfleck ein bisschen verdorben
ich werde ein drehbuch schreiben
die wurst ist noch ganz gut
vielleicht fördern sie es
meine zunge fühlt sich bamstig an
kann ich ein käsesemmerl haben
aber bitte nicht den madigen käse
leg doch das brot nicht in den körperpuder
deine zigarette liegt auf der butter
isst du mein mit knoblauchkäse und salzgurke belegtes brot von gestern abend weiter
die regisseure sind alle nicht gut
im apfelsaft schwimmen schimmelbrocken
die radieschen sehen auch schon verschrumpelt aus
ich werde das messer mit dem eingetrockneten thunfisch abwaschen
die schokolade ist zwar schon grau, aber noch geniessbar
jetzt ist mir das marmeladebrot in die eierspeise gefallen
den geronnenen rahm gebe ich nicht mehr über die ravioli
magst du etwas maronencreme
der eckerlkäse stinkt wirklich nicht angenehm
die zuckerdose ist unter dem psychologie heute
ein theaterstück kann ich ja noch noch immer schreiben
es wundert mich, dass der karamelkäse noch nicht schlecht geworden ist.
Här kan ni höra – gör det! – dialogen läst av Herbert J. Wimmer och Elfriede Gerstl. Klicka på Video: Elfriede Gerstl und Herbert J. Wimmer, Lesung Teil 1.
