Blogg

Spårvagn från Lima till Zagreb (apropå årets Nobelpris)

Nobelpriset i litteratur gick, som vid det här laget alla intresserade vet, till Mario Vargas Llosa. Jag har inte läst så mycket av honom, tre romaner närmare bestämt. Kanske lockas jag att läsa något mer nu snart, när det kommer att finnas diverse nyutgåvar. Av de tre romaner jag läst är det särskilt en som gjort skarpa märken i mitt minne: Staden och hundarna, en skildring av en militärakademi, där förtryck och pennalism frodades. Jag läste den som tonåring och jag har ännu kvar otäcka bilder av människoplågeri och förnedring i mitt huvud från den första läsningen. Fast jag minns också helt andra saker som baren "La Perlita", de unga männens hårda gemenskap, platsnamnen Miraflores, el Malecón… och trängseln på spårvagnarna i Lima. Jag tänkte på en sådan trängselskildring – ja, tro mig om ni vill – så sent som härom dagen, när solen stod på för fullt genom rutorna och det var ovanligt trångt på spårvagn nummer 13 här i Zagreb.

För dem av er som vill läsa om Vargas Llosa ”på riktigt” rekommenderar jag den här texten av Inger Enkvist, som bygger på en intervju hon gjorde med honom i Stockholm 2006.

Och här finns hela romanen La ciudad y los perros att läsa i original.

.

PS Här i Kroatien är det Självständighetsdagen idag. Igår sjöngs det i baren här tvärs över till sena kvällen, men nu på morgonen är det – förstås – ovanligt lugnt på gatorna här i kvarteret, fast bagerierna och de flesta andra små butikerna håller öppet som vanligt. När Londi och jag alldeles nyss gick genom parken strax intill den annars så bullriga Vukovarska, var det nästan tyst och i spårvagnen som for förbi däruppe, såg jag bara några ensliga figurer.

Nobelpristider

”Wisława Szymborska fick priset 1996, så Adam Zagajewski kan nog inte få det nu, så mycket polskt”, hörde jag någon säga, men ändå: Inte handlar priset (bara) om kvotering och nationaliteter? Här är i alla fall en dikt av Adam Zagajewski ur antologin ”Törst”, som jag tycker mycket om, och jag tror vad jag tror om det där priset…

Barbarerna

Det var vi som var barbarerna.
Det var för oss ni darrade i era palats.
På oss väntade ni med bultande hjärtan.
Det var om våra språk ni sade:
de består visst bara av konsonanter,
prassel, viskningar och höstlöv.

Det var vi som levde i de svarta skogarna.
Det var oss Ovidius fruktade i Tomis,
det var vi som dyrkade gudar med namn
som ni inte kunde uttala.
Men vi fick också känna på ensamhet
och rädsla, och vi fick lust på poesi.

.

översättningen är gjord av Anders Bodegård


.

PS Mitt internet här i Zagreb är lite skakigt, så ibland kan det bli en lucka i pausträdsflödet.

Askpäron?

I samma dunge som mina bästa och största valnötter växer finns några träd som jag undrar över. Löven ser ut som asklöv, tycker jag, men mellan "asklöven" hänger det något som nästan ser ut som päron. Så här ser frukterna ut:

Är det någon som vet vad det är? (Kan man äta dem?)

Tilläggsbild:

Cura ili dečko?

Härom dagen när Londi och jag var på hemväg från vår runda vid moskén och valnötsträden där bakom

hörde vi en skarp röst ropa något uppfordrande. Vi gick vidare åt röstens håll, fast lite försiktigare än tidigare. Där stod en tjej, lite halvpunkigt klädd och med huvudet fullt av små vassa flätor, och bredvid henne drog en liten brun hund av obestämd ras hårt i sitt koppel. När vi kom inom blickhåll hasplade jag ur mig min signalfras: ”Ne govorim hrvatski.” Tjejen tittade på mig och sedan på Londi och konstaterade då att hon var en tik. Den brune var en hanhund. Vi släppte dem fria. Medan vi två människor stod där lite mindre sysselsatta än hundarna, passade jag på att fråga – på engelska – hur man säger: ”Tik eller hanhund?” Flätflickan svarade: ”Cura ili dečko?” Det kände jag igen från ”anropet” en stund tidigare. Jag upprepade frasen och hon godkände.

När jag kom hem slog jag upp ”cura” och ”dečko” i ett lexikon. Där stod det att ”cura” betyder ”flickvän” och ”dečko” betyder ”pojkvän”. Hm.

Söndag i Zagreb

Ja, idag är det förvisso måndag, men jag vill ändå säga något om söndagen som gick: Det var en härlig dag här i Zagreb. Luften var mild och solen tittade gång på gång fram genom de lätta disskyarna. Londi och jag begav till fots mot innerstan. Trafiken var inte alls lika påträngande som vanligt och vi nådde Trg Bana Jelačića på 25 minuter istället för på närmare 40, som det kan ta när trafiken är riktigt vild. Folk på stan var lite finklädda och man promenerade långsamt eller satt i gatucaféerna och förde loja samtal och tittade på varandra och dem som gick förbi. När vi nådde det stora torget pågick det något slags parad där – en ganska liten parad, men ledaren levde sig intensivt in i sin roll:

Och nere i ena hörnet rostade två män kastanjer:

Vi följde den smala gången som fortsätter i ringlande trappor upp till Gradec och stannade upp lite vid soffan, där man alltid har sällskap, strax ovanför platsen där man har den kanske bästa utsikten över staden:

Utanför Markuskyrkans marscherade två vakter enligt ett komplicerat mönster och huvudbonaderna växlade i vändningarna mellan rött och svart:

Vi gick vårt obligatoriska varv och fortsatte sedan ned till Tkalčićeva. Där var det fullt med folk i caféer och restauranger:

Vi slog oss ner på vårt stamställe och jag beställde mat och dryck: