Blogg

Min vardag här i Zagreb

Bodil Z 6 kommentarer

I övermorgon kommer jag att ha varit här i Zagreb i tre veckor. Jag försöker förstå om jag verkligen bor här nu eller om jag ”under ytan” uppfattar det här som en resa, en i tiden mera utsträckt resa, men ändå en resa. För att komma närmare hur det är med detta måste jag försöka ringa in på vilket sätt jag egentligen bodde eller levde i Vänersborg nu senast. Hur såg mina dagar där ut? Jag arbetade på gymnasiet och träffade elever och kolleger, jag gick med Londi i skogen. Vissa dagar i veckan arbetade jag i Göteborg. Jag hade ett hemliv med min man och jag hade en vardag med grannarna på gatan och ibland träffade jag någon väninna. I övrigt levde jag i läsande, skrivande och översättande och på internet, där jag publicerade texter, talade med vänner och bekanta, ibland med min dotter eller min son eller mina föräldrar.

Och hur är det här i Zagreb då? Visserligen har undervisningen på universitetet inte börjat riktigt ännu, men jag har haft diverse möten med mina kolleger där och jag har börjat förbereda kurserna jag ska ha hand om. På morgnarna går jag ut vid sju-halv åtta med Londi och går ett varv i en park en bit härifrån, där Londi träffar sitt hundgäng, och på hemvägen handlar jag bröd i bageriet och kanske lite annat i någon av de små mataffärerna. Här och där växlar jag några ord med någon hundägare på engelska eller tyska eller på ettordssats-kroatiska. Ibland när solen skiner dricker jag en kopp kaffe på mitt ”stamcafé” ett stenkast härifrån. Eller så går Londi och jag till ett slags grönområde lite söder om vårt kvarter och promenerar mellan moskén och fotbollsplanen och jag plockar valnötter på ett ställe bakom moskén, där de är mycket större än i den lilla parken nedanför fönstret här. Och Londi hittar bröd och annat gott både där och på gatorna här omkring. Från grönområdet ser man berget Medvednica och det ger mig en stor glädje. Medvednica ser man också från innerstan och egentligen överallt ifrån, där man inte har ett höghus som skymmer sikten. När jag vill göra något extra och vädret är vackert går jag den långa vägen in till stan med Londi och tittar på de vackra husen och torgen och sätter mig kanske i ett café. Hemma i lägenheten läser, skriver och översätter jag eller skypar med mina närmaste eller publicerar texter på internet. Då och då skriver jag en recension för Bibliotekstjänst eller Hufvudstadsbladet.

Jag trivs bra i mitt inbyggda balkongrum, särskilt när solen skiner och det gör den just nu när jag skriver det här. Londi ligger i solstrimman och dåsar, i köket kokar blomkålshuvudet som jag tänker ha till kvällsmat tillsammans med lite färskost. Hur känner jag mig? Egentligen ganska lugn och liksom försjunken i ett slags vardaglighet; möjligen stundtals lite stressad över att jag inte fått ihop kursplanerna, men i grund och botten lugn. Kommer jag att plötsligt ”vakna upp” och undra vad detta är för ett konstigt liv? Eller är det här ”på riktigt” nu? Hur kommer det att se ut om några veckor? Vilka bekymmer kommer jag att ha? Vilka glädjeämnen?


blick ut i parken från balkongrummet igår kväll

°°

PS I Salongen har vi bett Håkan Lindgren att säga något om årets bokmässa i Göteborg.

Till Oskar Pastior

Bodil Z 14 kommentarer

Jag har gått och funderat lite på den här Oskar Pastior-historien som spritts som en löpeld. I SvD kunde man exempelvis den 17 september läsa en artikel som inleddes så här:

Strax innan Herta Müller tilldelades Nobelpriset i litteratur utkom hennes roman Andningsgunga. Nu avslöjas det att hennes vän Oskar Pastior – poeten som hon delvis baserade boken på – var spion åt den rumänska säkerhetspolisen Securitate.

Braskande ord ”spion”, ”Securitate”. Vilken verklighet täcker dessa ord? Oskar Pastior var tyskättad rumän (Siebenbürger Sachse) och deporterades efter andra världskriget till ett sovjetiskt GULAG-läger i Ukraina. Där höll han under fem år på att svälta ihjäl eller omkomma av andra umbäranden. Sedan fick han återvända till sin rumänska hembygd. Så här står det i tyskspråkiga Wikipedia om tiden efter återkomsten (de har varit snabba med uppdateringen beträffande Securitete-samarbetet):

Dort lebte er in den folgenden Jahren von Hilfs- und Gelegenheitsarbeiten. Während des anschließenden dreijährige Wehrdienstes in der rumänischen Armee holte er in Fernkursen seine Reifeprüfung nach. Danach arbeitete er als Betontechniker in einer Baufirma. Von 1955 bis 1960 studierte er Germanistik an der Universität Bukarest und legte dort sein Staatsexamen ab. Ab 1960 war er Redakteur bei der deutschsprachigen Inlandsabteilung des Rumänischen Staatsrundfunks. Von 1961 bis 1968 war Pastior unter dem Decknamen „Otto Stein“ IM der Securitate, nachdem er zuvor selbst vier Jahre unter deren Überwachung stand.

Jag översätter inte utan sammanfattar i stället: Under de första åren efter återkomsten levde han på tillfälliga påhugg, sedan gjorde han värnplikt under tre år och tog samtidigt studenten på distans (han var ju bara 17 år när han fördes till GULAG). Sedan arbetade han som betongarbetare. Efter det läste han germanistik i fem år I Bukarest och tog en akademsik grundexamen. Från 1961 till 1968 var han informell medarbetare för Securitate efter att själv först stått under deras bevakning i fyra år.

Nu tillbaka till SvD-artikeln. Så här står det om omständigheterna kring Pastiors samarbete med Securitate:

Nu har Stefan Sienerth, direktör på Institutet för tysk kultur och historia i Sydosteuropa i München, forskat i arkiv i Bukarest och upptäckt att Oskar Pastior under täcknamnet Otto Stein var angivare åt Securitate. Samma säkerhetstjänst som Herta Müller själv trakasserades av, även efter sin flykt till väst 1987, och till betydande del har låtit sina böcker kretsa kring.

Enligt uppgifter från flera tyska medier ska Oskar Pastior ha hamnat i ett långt förhör efter att man hade hittat systemkritiska dikter som han hade skrivit under fångenskapen. Slutligen ska han, 8 juni 1961, ha gått med på att tjäna som angivare åt Securitate. Samarbetet avslutades när han 1968 fick möjlighet att flytta till väst. Under alla år höll han sedan tyst om sitt förflutna.

Och nu är alla möjliga upprörda och besvikna. Men vad är det man förfäras över? Att en man som, som tonåring fördes till ett sovjetiskt koncentrationsläger och där under fem år fick sväva mellan liv och död och sedan år efter år fick hanka sig fram bäst han kunde i en stat som stod på samma sida som lägret som nästan dödade honom, som förföljdes av Securitate, som förhördes länge under omständigheter vi inte känner till, att denne plågade man slutligen gav efter och blev angivare? Jag tror vi ska döma helt andra människor. Vi ska döma dem som utan fara för sina liv eller andra faror beredvilligt och kanske för egen vinning tjänade det onda system som Oskar Pastior för en tid dukade under för, och vi ska förstås fördöma systemet, ett system som bygger på förtryck, ett system som absurt nog fortfarande har anhängare här i världen. Men vi ska inte döma ett offers tillfälliga svaghet. Oskar Pastior ska vi beundra för hans styrka och mod, men vi har ingen som helst rätt att spotta på honom för att han inte orkade hela vägen och för att han tillät sig att tiga om detta.

PS För den som vill läsa SvD-artikeln i dess helhet: Här är en länk.

Ozalj

Bodil Z 1 kommentar

Några mil sydväst om Zagreb, inte så långt från den slovenska gränsen ligger den lilla staden Ozalj. Ovanför staden höjer sig en mäktig borg, som, kanske för att den just nu befinner sig under restaurering, man får ha helt för sig själv om man till äventyrs tar sig dit upp. Den enda människa vi mötte den dag då vi var där var en kvinna som sopade träbron till borgen:

.

.

Jag läser lite ur en av mina utmärkta guideböcker för dem av er som vill veta lite mer om borgen:

En kunglig borg, Stari Grad, stod redan för länge sedan på den här bergiga utlöparen. Borgen byggdes på 1200-talet för att man ville övervaka vägarna och all trafik på floden Kupa nedanför borgen. Senare förstärktes borgen av Barbonićgrevarna. Den tillhörde en tid släkten Frankopan, och i slutet av 1500-talet tillhörde den Juraj Zrinski. När osmanerna inte längre utgjorde något hot växte en by fram runt borgen som hade byggts om till en ståtlig bostad.

Man kan fortfarande se delar av försvarsverken – två ringmurar och fem helvrunda torn. Vid tornen finns en del nyare byggnader: spannmålsförrådet (palas) från 1500-talet och ett familjekapell i gotisk stil. Huvudbyggnaden i flera plan renoverades 1928 av släkten Thurn und Taxis, som hade ärvt borgen.


floden Kupa uppifrån borgen


palas?

Ljumma kvällar i Zagrebs sydosthörn

Bodil Z

Visserligen har det regnat en del på sista tiden, men värmen vågar sig ändå tillbaka efter varje regn. Särskilt under sena eftermiddagar och tidiga kvällar har det funnits ett stänk av sensommar i luften. Det mjuka ljuset får de här lite slitna och grådaskiga (om man bortserfrån en och annan surrealistiskt prunkande skyskrapa) kvarteren att sända tillbaka ett varmt och vänligt återsken. Vid lekplatsen några minuter från mitt hus såg det så här idylliskt ut härom kvällen:

Och i barerna i kvarteret sitter man fortfarande ute, utan att frysa det minsta:

Jag har lärt mig att man enbart serverar drycker i dem, inte det minsta chips eller den enklaste smörgås eller kakbit. Det verkar som om det är betydligt svårare att få ”mat- eller kakrättigheter” här än sådant som ”spriträttigheter”. Det finns nog både vodka, whisky och likörer – och vin förstås – i barerna här, men de flesta dricker kaffe eller öl – Ožujsko (från Zagreb) eller Karlovačko (från Karlovac).

Ett annat Gradec

Bodil Z

Gradec är ändå inte bara perfekt bellezza, som jag inbillade mig efter det första korta besöket där. Också här finns bakgator och slitna fasader – det upptäckte Londi och jag när vi traskade omkring där igår eftermiddag. Kontrasten mellan den vita Markuskyrkan med dess färgglada tak, det propra Markustorget, som ser ut att vara putsat med tandborste och alla de ljusa välskötta byggnaderna kring det och gränderna ett snäpp utanför är slående. Inte så att det är särskilt förfallet eller skräpigt där, men det är ändå helt annorlunda. Egentligen kändes det som en lättnad att inte hela stadsdelen är som en de Chirico-målning, för en sådan skönhet brister egentligen i liv.

Vi såg att det där uppe i Gradec också finns vyer och platser som dessa: