För ungefär en månad sedan skrev jag en text om Oskar Pastior med anledning av upptäckten av hans koppling till Securitate och reaktionerna på detta. I förrgår dök det upp en ny kommentar till texten, en kommentar som jag fann så läsvärd och intressant att jag bad skribenten Mircea Nitescu om lov att få publicera kommentaren som enskilt inlägg. Jag tackar för tillåtelsen. Här följer Nitescus text (som delvis också anknyter till samtalet under mitt Pastior-inlägg):
Jag läser Andningsgunga sedan i augusti. Jag läser bara några sidor per dag och vissa kapitel återvänder jag till om och om igen. Den här boken har dragit in mig i sin värld och jag har, på ett för mig naturligt, självklart men även något märkligt vis, blivit en av bokens gestalter. Jag kommer också därifrån, från denna värld av barbari, hjärntvättning, misstänksamhet, svek och obeskrivlig ensamhet. Jag har också upplevt tvångsarbete och dräpande hunger, oändligt långa förhör varvade med oändligt långa perioder av isolering. Men jag har inte vågat berätta om det. Inte bara för att jag saknar Hertas förmåga att översätta det oöversättliga utan för att jag har systematiskt vägrat inse det, genom historien åtskilliga gånger bevisade faktum, att omänskligheten kan bli en livsstil och t o m en vetenskaplig ideologi. Jag känner dock nu att Hertas bok hjälper mig att börja fatta det ofattbara. Boken är en spegel som visar för mig den värld som jag så väl känner igen, men som jag har hållit ganska tyst om i många år. Och för Dig, som inte har upplevt fysiskt detta helvete, är Andningsgunga en oerhörd verklig bild av en oerhörd verklig känsla.
Det som händer kring boken är också mycket viktigt att meditera över. Oskar Pastiors namnteckning på ett avtal med Securitate, efter att ha passerat helvetets portar fram och tillbaka i många år, är ytterligare en del av den tragedi som både han och denna del av världen fick leva med. Avtalet ändrar inte hans dramatiska livshistoria och det påverkar inte heller hans vittnesmål och livsverk. Pastior var bara en av dem som inför bödeln till sist tappade fotfästet. Han var helt enkelt inte i stånd att återvända till helvetet en gång till. Om man sätter sig in i hans situation, då förstår man hans val. För dem som inte har skrivit på eller gjort avbön är han dock en svikare. De som har orkat stå emot hela vägen godtar inte några förklaringar. De har bevisat att det går att stå pall inför barbari och förtryck.
Det är därför Herta Müller inte kan förlåta. Efter döden tog hennes bäste vän sin vänskap tillbaka. Symboliskt blev detta kanske Securitates värsta hämnd på Herta Müller, men jag är övertygad att hon kommer att finna inspiration även i denna så tragiska historia. Pastiors minne kan komma att hamna på historiens sophög. Av orsaker som Thomas Nydahl så väl beskriver här, kan den västerländska intellektuella puritanismen välja att radera Pastiors minnesmärken. Andningsgunga kan dock ingen plocka bort från litteraturhistorien. Trots sveket blir denna bok en otrolig stark, varm och mänsklig plattform för två av världens ensammaste människor, Herta Müller och Oskar Pastior.
Mircea Nitescu / f d politisk fånge
