Under klara och halvklara dagar ser jag Mevednica (Björnberget) från ”balkongrummet” – ett litet stycke av berget skymtar mellan höghusen. Det skänker mig ett slags tillfredsställelse att se att berget verkligen är där.
Men de senaste dagarna har vi haft regn och gråväder här och då har berget varit svårt att ens föreställa sig.
Som ett slags kommentar till min kroatiska tillvaro läser jag Café Europa och Slavenka Drakulić och Balkan betyder berg av Kjell Albin Abrahamson. Ibland möts något jag läser med min vardagsverklighet här på ett nästan övertydligt sätt; detta trots att Abrahamsons bok främst handlar om hans upplevelser under kriget här och trots att båda böckerna kom till för över 15 år sedan och därför inte kan beskriva Kroatien idag. Men de här regniga grå dagarna har jag tänkt mycket på lerkapitlet i Café Europa ”Leran vi aldrig tycks bli kvitt”. Jag bor ju som jag har berättat tidigare i en utkant av Zagreb, en utkant som är en salig blandning av gammal landsortsbebyggelse, slitna hyreskaserner, hypermoderna skyskrapor med soptippar och vildvuxna gräsytor i oregelbundna mönster insprängda på fler ställen än jag först anade – och här och där plötsligt en grönsaksodling. Och i varje kvarter eller i bottenvåningen av varje större hus finns det småbutiker, bagerier, fotvårds- och frisersalonger, verkstäder, caféer och barer. Men detta område tillåts inte att hänga ihop, utan det skärs i en rad mindre bitar av de dånande flerfiliga trafiklederna. Så här skriver Drakulić om balkanska eller östeuropeiska stadsutkanter:
Utkanterna av våra städer har ofta en märklig förmåga att spreta åt alla de håll, som sjuka organismer, osammanhängande, sönderslitna vävnader: spöklika höghus som avtecknar sig mot horisonten, massor av bråte som bara ligger och skräpar, fabriker och hyreshus inklämda mellan soptippar, skjul, bondgårdar, små grönsaksodlingar och hela byar som de slukat upp för länge sedan, och som om man har tur förbinds med leriga vägar som slutar någonstans mitt ute bland fälten.
Visst finns det en del skillnader mellan det som beskrivs här och det som nu är. De femton åren har väl uppslukat ytterligare en bit av byarna och trafiken har ökat, så mycket, att jag hör klagomål på detta nästan varje dag.
Men nu till leran, som jag mötte de här dagarna. Den väller verkligen fortfarande upp mellan gatstenarna, så snart det regnat en stund. Här en lersekvens ur Drakulićs bok:
Den trängde upp genom asfalten, genom hål och sprickor – brunaktig, slipprig, precis som skit. Jag försökte se mig för och hoppade över vattenpölarna, men leran gick inte att undvika. Den fastnade under skorna, stänkte upp längs benen.
Och ett lerstycke till:
Leran försvinner aldrig från våra gator. Men varför finns den överallt? Mellan spårvagnsskenorna i Prag, i rännstenarna och framvällande ur kloakerna i Zagreb, i centrala Sofia, i Bratislava. Den finns alltid där under våra fötter. Då det har slutat regna torkar leran och lägger sig som ett gult dammlager på trottoarer, fönsterbräden, byggnader och bilar. Man vet att den finns där, bidar sin tid under den hoplappade asfalten och runt gatstenarna, bara väntar på en chans att få översvämma staden. Man går aldrig säker. När leran tränger fram drar man in den i huset, uppför trappan, in i hissen och ända in på mattan i vardagsrummet.
Men nu ser jag att molnlocket över staden börjar lyfta och jag anar åter Medvednicas kontur mellan hustaken. Kanske kommer de soliga dagar tillbaka…
